Livskraft

Året som snart har passerat, kan sammanfattas som ett livskraftigt år.

För 12 månader sedan stod jag just i begrepp att starta mitt nya liv som egen företagare, efter flera år i tryggt, anställt förvar som personalchef.. Nyfrisk (med sjukdomen strax bakom hasorna) - och på skakiga ben - påbörjade jag en av de bästa utbildningarna jag någonsin gått.

Årets första månader präglades av en stor mängd nya intryck, lärdomar och självförtroende-stärkande bekräftelser. Men också av ansträngande sociala märkligheter, nära anhörigas sjukdomar, oro och plågsamma tangosteg med depressionens efterdyningar. Jag vill därtill minnas flera magiska skiddagar, som förutom att de blev oförglömliga minnen - även satte spår i mina knän..

Som nykläckt, diplomerad coach startade jag så verksamheten på allvar i april. Skakigt och ovisst, men väldigt, väldigt roligt.

Frampå vårkanten hade jag funnit en någorlunda balans. Företagandet tog små, små steg framåt, oron för anhöriga lade sig och jag ändrade mina kostvanor radikalt, vilket bidrog till att måendet fick en rejäl skjuts mot det bättre.

Under sommaren fick jag in några nya, inspirerande kunder och mitt coachande tog fart på riktigt. Under början på hösten lade jag ner massor av energi på marknadsföring, bla blev min hemsida klar och så ramlade plötsligt en stor kund in - som gav mig försörjning resten av året.
I samma veva kom jag med i ett mentorprogram för nya företagare, och har påbörjat en mycket spännande och utvecklande process tillsammans med min mentor. År 2008 har definitivt varit ett av mina roligaste yrkesår någonsin.

2008 får också gå till historien som ett intressant år, ur bilperspektiv. Strax före midsommar sade jag adjö till min mångåriga följeslagare Clio och accepterade motvilligt att makens vinterbil (en Volvo 740) också går att köra. Under sommaren följde jag även med min älskade äkta hälft på bilträffar, vilket - till min förvåning och hans förtjusning - visade sig vara långt roligare än jag kunnat ana. Min mobiltelefon är full av filmer och bilder på tjusiga amerikanska vrålåk av olika märken och årsmodeller.

Under året har jag fördjupat mitt meditationsutövande och har bla varit på två längre tysta retreat som - sinsemellan på helt olika sätt- varit omvälvande och hjälpt mig att landa ännu djupare i förvissning om att den väg jag har valt är rätt för mig.

En systerdotter bodde i Calcutta halva året, en annan gifte sig. Dottern blev 19, modern 80 och brodern 50.. Det sistnämnda gjorde det extra tydligt för mig att åren verkligen går. Min bror och jag är liksom de två "minstingarna" i ursprungsfamiljen. Att han har fyllt halvsekel innebär således att det är min tur nästa gång. Några år kvar visserligen, men tänkvärt.. Lite av en överraskning, faktiskt. Jag har inte helt hunnit med i åldersutvecklingen, men kan ju konstatera att de gråa håren blir allt fler och allt mer envisa. De blir allt svårare att hålla i schack med hjälp av färgning. Det kommer väl en dag när jag kapitulerar, men det skedde iallafall inte under året som gick..

Under senhösten blev jag uppmärksammad på möjligheten att drabbas av återfall i depression. En insikt som var viktig, om inte annat som påminnelse om att vara rädd om mig själv. Återigen kunde jag tacksamt konstatera att det som ger mig näring är; min familj, vänner, nära relationer och kärlek, mänsklig kommunikation och kontakt. Minidippen gick över och gav mig ännu en energiknuff framåt och hjälpte mig att ta beslut om saker som kan bli väsentligt för mitt mående.

Och så; mitt liv som idrottsförälder tog officiellt slut några veckor före jul. En epok i den här familjens liv är över. Att det var ett nödvändigt och klokt beslut av dottern råder inget tvivel om. Vad det innebär för mig personligen är jag inte helt på det klara med ännu..

År 2008 är till ända. Ett år som på flera plan har gett mig kraft och energi. På det stora hela har jag idag mer livskraft än jag haft på många, många år..

Nu lägger jag det gamla året till handlingarna och blickar med pirrande spänning och tillförsikt framåt mot ett helt nytt år.

Ett riktigt gott nytt år önskar jag mig själv, min älskade familj, mina kära vänner och alla andra människor!

Må alla varelser vara lyckliga och leva i frid.

Årets sista söndag

Så får man väl ändå anse att julen är över, för den här gången. Känner mig mycket nöjd med hur den förlöpte och gårkvällens trevliga middag satte liksom pricken över i:et. Tack LGKG, för att ni förgyllde vårt hem!

I morgon packar maken och jag in oss i bilen med katterna och drar till Berget. Avser att ta med mig en packe böcker, raggsockor och denna lilla minidator..

Återkommer således kanske från Östergötlands nordligaste hörn. Men jag lovar inget - Berget har en tendens att locka mig till total internetavstängdhet.

Får se hur det blir den här gången.

Min nya följeslagare

Premiärskriver på min lilla nyinköpta 10-tums Lenovo... Minidator, alltså.

Tangentbordet är aningens mindre än ett fullvuxet, så jag slirar en aning mellan bokstäverna - men det vänjer man sig säkert vid.

Så skoj med en dator som får plats i handväskan!

Frid

Välsignade helg!

Så underbart att vara ledig och vila i familjens fridfulla famn. Julen har hittills firats i alla enkelhet i vår 3-samhet. Med mat, godsaker, klappar och trevlig samvaro. Härligt, stilla och kärleksfullt.

I morse var maken och jag på julotta, minsann. Första gången sedan den obligatoriska gången när jag konfirmationsläste (och det var ju ett tag sedan..) Det var mycket vackert och stämningsfullt i den ljusklädda kyrkan och jag är glad att jag kom upp, trots den arla timmen.

Att hela familjen sedan gick på matiné och såg Vicky, Christina, Barcelona var dessutom en höjdare. Vilken härlig film. Gillar ni Woody Allen - så se den! Om inte; se den ändå..

Frid i hjärta och sinne. Vad mer kan man önska sig?

God Jul

Må alla varelser vara lyckliga och leva i frid. Må alla mina bloggläsare och alla andra ha en fridfull jul, í lugn och ro och i kärleksfull samvaro - om man så väljer att fira ensam eller tillsammans med andra. Må helgen bli en källa för andlig påfyllnad, för den som behöver...

Kort sagt: God Jul!

Aj

Jag träffade en personlig tränare i förrgår. Och undrar nu; hur otränad är man egentligen - om man får så här mycket träningsvärk bara efter en instruktion?

Ja, jösses. Men det är väl tecken på att det är hög tid att börja träna. Om en månad ska de här veka benen klara skidbacken.

Aj.

Dipp

Har varit osedvanligt seg och låg hela helgen, med en påtaglig medvetenhet om min egen sårbarhet. Det är som att jag står bredvid en flod med mörkt, forsande vatten. Jag vet att om jag faller i, så kommer jag att dras med i strömmen. Jag ser floden och accepterar att den är där. Men jag håller mig på behörigt avstånd. Med hjälp av kärlek, vänner och meditation så blir jag kvar på torra land...

Ingen större fara - men det ska bli väldans skönt med julledighet.

Lussetårar

Eriksdalsbadets lucia

Gårkvällens luciafirande i Eriksdalsbadet blev en tårfylld upplevelse. När badchefen presenterade årets lucia med en kort resumé av hur nära OS-platsen var och att skador nu har lett till att "det här blir hennes sista framträdande i Eriksdalsbadet" - så gick det inte att hålla tårarna borta.

Elva år; Lång tid i en nittonårings liv. Och i mammans..

Och det var ett vackert luciafirande.

Mera..

Gårdagens inlägg föder nya tankar. Idag spinner jag vidare...

Jag skrev igår att "tänk om vi kunde möta varandra precis som vi är". Under min senaste längre retreat, så sa en av lärarna (David, för övrigt) att när man mediterar regelbundet så börjar man se sina medmänniskor med en ny blick och med ett nyfiknare sinne. Varje nytt möte blir ett nytt möte liksom. Varje gång du ser en människa, så är det som att möta henne den första gången.

Det stämmer verkligen. Om jag bara är medveten om det.. I mitt yrkesutövande som coach, så försöker jag alltid ge mig en stunds andningspaus (snabb-meditation) innan jag träffar en kund/klient. På så sätt ger jag mig själv möjlighet att möta min kund med ett öppet och nyfiket sinne. Det funkar. Alltid.

Nog kan vi träna oss till möta omvärlden med större omtanke och vänlighet. Och för min egen personliga del, så handlar min integritet till stor del om att skydda mig och mina närmaste när jag inte känner tillit. Men om jag tränar mig i att känna tillit till mig själv, så blir mötet med mina människor ännu djupare. Och kanske det är så att - precis som jag fått kommenterat - för att kunna mötas på ett djupare plan, så förutsätts både öppenhet och integritet.

Jo.

Ett smått förvirrat inlägg om integritet...

Jag har en egenhet som ibland är svår att hantera - även för mig (trots att jag är väldigt familjär med den).

Har nämligen en - av vissa ansedd överdriven - hög integritet, som bla yttrar sig i att jag sällan (eller aldrig) berättar så mycket djupare saker om mig själv, min familj eller nära vänner för någon annan (dvs familj och nära vänner).. Ibland är det svårt att bära, när jag är i faser som verkligen skulle behöva dryftas och luftas. Att då inte förmå sig till att lyfta på locket för andra som skulle kunna stötta, är stundtals handikappande.

Denna egenhet är naturligtvis en mycket bra egenskap också. Jag är ju tex en bra person att anförtro sig åt, då jag inte har några problem att knipa käft. I mitt yrkesliv har jag ofta haft roller som kräver konfidentialitet. Antar att det finns en anledning till att jag väljer att jobba med sådant... Som yrkeskvinna har jag därför sett till att jag har ett professionellt bollplank; en coach, handledare, mentor eller liknande.. Till och med jag inser att ingen kan härbärgera så mycket inombords, utan att sprängas.

Jag har haft anledning att fundera över den här egenheten den sista tiden. Dels för min egen skull, men även i samband med saker som sker runt mina närmaste. Idag slog det mig att det har följt mig genom hela livet; när jag var barn vet jag att min familj sa att "Maj berättar aldrig någonting". Som vilsen tonåring, så blev jag ännu slutnare (missförstå mig rätt, pratat har jag alltid gjort, riktigt mycket tom - men inte om det som varit viktigast eller om mina innersta tankar och känslor), vilket fick till följd att mina anhöriga skapade fantasier om att jag var på glid med droger eller andra hemskheter. För hur skulle man kunna veta vad som skedde i mitt liv, när jag aldrig sa något?

Jag tror att en av orsakerna till att jag har så svårt att dela med mig, är att jag inte vill bli missförstådd och etiketterad. Det är lättare att låta bli att säga något, om andra ändå skapar sig en egen bild av mitt liv - än att dela med sig och bli missförstådd. Det är sannolikt också därför jag lätt blir irriterad när människor uttalar sig kategoriskt om andra, och är snabba att skapa sig en bild utan att ens vilja försöka förstå den andra personens sammanhang.

Av någon outgrundlig anledning råkade jag se ett inslag på tvn igår; en intervju med Britney Spears. När jag slog över till inslaget, så sa hon följande(eller något som jag tolkade på ett liknande sätt): "Det är som att andra inte vill försöka förstå, eller lyssna på mig - de är så styrda av att få sin bild av mig bekräftade att de inte tar in vad jag säger" När hon sa det, började hon gråta. Och jag blev berörd. (jo, det är sant)

Visst är det ofta så, att vi människor går omkring och har en massa bilder om andra som vi vill ha bekräftade.

Men tänk om vi kunde möta varandra precis som vi är?

I mitt liv så har jag öppnat mig för de personer som verkligen varit nyfikna på att få se vem jag är - utan att kleta på mig deras förutfattade meningar. De är inte många. Men så j-a viktiga.

Hmm? Undrar vad jag vill säga med det här? - Kanske att ingenting är som vi tror att det är...

Natti natti.

Epokskifte (eller nåt)

Nu verkar det som en 11-årig epok i den här familjens liv är över. Det är lite sorgligt, men förvånansvärt lätt att hantera. Kanske har inte innebörden helt och hållet landat ännu. Och vem vet vad framtiden har att erbjuda? Beslutet var nog svårare att ta än att genomföra och för stunden är det en positiv stämning i den lilla familjen. Det gör en mamma lätt om hjärtat..

Well, att avrunda sin karriär på det här sättet, är ju inte illa. Och det ger mig ytterligare en chans (den sista?) att få sitta på en badläktare och vara lika stolt som alltid.

Advent

Ujuj, vad tiden går. Nyss var det väl augusti? Eller åtminstone september?

På tal om tempo. Det går alldeles utmärkt att jobba så här mycket som jag gör nu. Visst är jag trött, men vem är inte det vid den här tiden på året? Men det som får mig lite närmare gränsen för vad jag klarar av - är att sitta i kontorslandskap, speciellt dagar när alla är inne samtidigt. Märkte att jag blev oerhört trött i huvudet i slutet på förra veckan. Det susade i öronen och hjärnan kändes "overloaded". En varningsklocka, helt klart. Det krävs en fördjupad diskussion om förhållningssätt, telefonvett och pratkultur.

Men jag gillar att november är till ända. Även om det det här året, var lite lättare att ta sig igenom, så känns december betydligt ljusare. Det är något hoppingivande med alla ljusstakar i fönstren och de lampbehängda träden på gården. Och grannarna överträffar varandra i att dekorera balkongerna med olika typer av ljuslingor och/eller andra ljusdekorationer. Själva har vi faktiskt inte städat undan sommaren ännu. Så vår balkong dekoreras med stackars ihjälfrusna sommarblommor och regntunga blomlådor. Hum hum... Nåja. I varje fönster finns det iallafall något som lyser upp tillvaron.

Första advent minsann. Inför den här helgen hade jag två stora underskott i mig: Vila och Kultur. Så jag har försökt att sova ut (gick väl hyfsat) och har fixat lite adventsfint hemma. I gårkväll bio(Burn after reading - riktigt underhållande, John Malkovich är - som vanligt - lysande) och i kväll var vi på adventskonsert i Sofia kyrka. Det var underbart! Min själ sjunger nu lyckligt, lugnt och stilla..

Så, denna helg blev det alltså en blandning av amerikansk dramakomedi och en smula kristen påfyllning. Nästa helg är en 2-dagars buddistisk retreat inplanerad. Se där, jag fyller på min andlighet på mitt eget sätt.

Jag är nöjd med helgen. Även om lite mer vila hade varit önskvärt..

Hej lilla blogg..

... jag hinner inte riktigt med just nu. Men håll ut, jag är åter inom kort!

Pussar o kramar

Joja

En bra vecka kan börja räknas ner.. En dag för tidigt, förvisso. Men i morgon bitti sitter jag på tåget för en helg i Göteborg med efterlängtad brorfamiljumgänge. På lördag ska jag tom få följa med till ridhuset. Det ser jag fram emot!

Lite bloggpaus tillsvidare...

Återkommer efter helgen.

Pussar och kramar!

Saker och ting förändras

Det är simhoppstävlingar i Stockholm i helgen. Utan min närvaro. Märkligt.

Förbannad..

på inskränkta människor, som inte förstår innebörden i ordet integritet. Eller som har missförstått sin roll och inte tar sitt ansvar.

Suck. F-n. J-r. Liksom.

När någon jag älskar - och har gett liv åt - blir illa behandlad, så blir jag grym.

Vägskäl

I morgon ska jag titta på en lokal. Om jag tycker om den - och om priset är rimligt- så behöver jag fatta ett beslut.. Göra ett vägval liksom..

Spännande ju.

Ofrivilligt vaken

I morse vaknade jag halv 5. Försökte somna om en stund, men huvudet fylldes med en mängd oinbjudna och oangenäma tankar. Istället för att kämpa emot det interna tjattret, gick jag upp och mediterade nästan en timme. Så.. Det blev lite tystare i huvudet och tankarna tog en annan vändning.

Dagen kan börja.

Egentligen skulle jag vilja börja varje morgon med en stunds meditation. Men det krävs att jag går upp kl 5. Det gör jag inte så lätt.. Eller rättare sagt, jag har alldeles för svårt att komma i säng i tid på kvällarna för att kunna stiga upp så tidigt. Efter snart två års dagliga försök, så kan jag konstatera att det är mycket svårt att lära en kvällsmänniska att bli en morgondito.

Varför blogga? Varför skriva insändare?

Åh, jag kan inte låta bli att citera den här - i mitt tycke - skojiga insändaren. I dagens DN alltså:

"Jag vill inte veta var du fikade idag.
Alla som har en blogg med under 100 läsare om dagen borde för sin egen skull radera den. Det finns en enkel anledning till att ni inte har så många läsare: Ingen bryr sig.
Att skriva en blogg om sig själv är bland det mest egocentriska, självupptagna och oattraktiva man kan göra. Om man på fullt allvar tror att någon ids läsa om ofta händelselösa och ointressanta liv, då är nog inte personen i fråga helt sund.
Jag skulle gissa på att ungefär hälften av alla som läser bloggar gör det för att få sig ett gott skratt. Anledningen till att många har och skriver en blogg är nog att de vill känna sig viktiga och behövda. Man använder bloggen som ett sätt att bekräfta sig själv. Jag kan förstå varför ni gör det men snälla, hitta något annat sätt att hävda er på. Det här är pinsamt och ni kommer troligtvis att skämmas i framtiden över hur ni blottade ert privatliv inför hela världen. Eva Andersson Bromma"

Då min blogg tillhör kategorin med under 100 läsare om dagen och jag definitivt har egocentriska motiv för mitt skrivande, så frågar jag mig nu: Ska jag radera bloggen? Kommer jag att skämmas i framtiden för att jag blottade mitt privatliv (miffokakor, meditation,förkylningar mm) för "hela världen" (som tydligen består av färre än 100 läsare...)? Skadar jag min omvärld genom ett osunt bloggande?

Eller kan man helt enkelt önska att Eva Andersson - för sin egen skull - låter bli att läsa de bloggar som hon anser beskriva ointressanta och händelslösa liv?

Vad säger ni?

Snörvel..

Fast det är inte så farligt att vara förkyld egentligen.. Så länge det inte är värre än så här. Det var helt ok att jobba idag, med lite hjälp av nässpray och en aning lugnare tempo. En späckad förmiddag med många möten, men en eftermiddag som gav utrymme till administration och ett evigt snytande framför dator. Därtill ett inställt möte efter jobbet, som gav ytterligare utrymme till lugn.

Har lagat god namnsdagsmiddag till dotterns ära och nu är det diskat och stilla i lägenheten. Som förkyld kan man väl - med gott samvete - unna sig att gå till sängs tidigt och bara koppla av med en god bok. Vilket är exakt vad jag ska göra nu. Med en hög näsdukar bredvid sängen, förstås.

Natti natti.

Äsch...

Nu är jag förkyld igen. Attans synd om mig, faktiskt.

Uppenbarligen så funkar det med ett högt arbetstemp, men om jag därtill lägger in trevliga saker på kvällstid under veckorna - så säger kroppen ifrån. För tillfället vill jag inte dra ner på jobbandet (försörjning ju), så det blir till att rensa kalendern från kvällsaktiviteter framöver..

Synd.

Men i eftermiddag ska jag på teater. Så det så.

Novemberlördag

Idag är jag trött och småsnuvig. En dag som skulle behöva ägnas åt tvätt och småstädande.. Känner mig inte speciellt inspirerad, men lägenheten behöver kärlek.

Ute är det grått; en ganska typisk novemberlördag. Nå, jag har i hela mitt liv ansett november vara en av årets tristaste perioder. En överhoppningsbar månad, typ. Som en slags transportsträcka fram till december, då advent och alla ljus gör det lite lättare igen. Men eftersom saker och ting tenderar att inte vara som det alltid har varit, så är jag öppen för att det här årets november kan visa sig ha någon form av berättigande. Men inte den här dagen. Inte ännu iaf..

Några timmar senare:
Jodå, att få besök av en älskad systerdotter som snällt åt av mina konstiga miffokakor - gjorde det här till en bra eftermiddag. Mer sådant i november!

Metta

Inom olika buddistiska meditationstraditioner, så återkommer en meditation - Metta - som på svenska kallas: "Kärleksfull medkänsla". Det går kort ut på att - för sig själv - upprepa ett antal fraser som alla syftar till att kultivera empati med sig själv och andra. Den exakta ordalydelsen kan skilja sig åt, men andemeningen är att öppna sitt sinne för en vänligare attityd gentemot sig själv, andra och sin omvärld.

Jag har praktiserat den från och till under min förhållandevis korta meditationskarriär och upplever den mycket kraftfull.
Känslan av vänlighet sprider sig i hela kroppen och man känner sig mild och kärleksfull länge efteråt. Någon gång har jag praktiserat den strax innan jag ska iväg och träffa människor som jag inte alltid brukar ha så lätt för.. som en slags förberedelse för knepiga möten. Och det hjälper faktiskt. Det finns alltid nya sidor hos människor att upptäcka. Om man vill..

Nej - jag är inte buddist. Jag vet inte hur pass religiös jag är överhuvudtaget. Men andlighet kan ha flera dimensioner och med åren har jag blivit alltmer förvissad om hur viktigt det är med någon form av andlighet i sitt liv.

Vad det nu innebär.

En variant av Metta finner ni på Davids blogg - dagen före det amerikanska presidentvalet..

Må ni alla leva ett liv i lycka och i frid. Må ni åtminstone ha en bra dag.

Tips

Under tiden ni väntar på att min blogg-inspiration ska återkomma, besök gärna någodt annat Läs och njut av en särdeles förmåga att lyfta fram glädjen i det vardagliga.

Jag blir alldeles glad och varm av den bloggen. Och den blir bara bättre och bättre.

Själv återkommer jag en annan dag..

besök på gården..

novembermorgon på Berget

På Berget!

Det snöar och nattens snö ligger kvar på marken.. Är det vinter nu, alltså? Inget väder som lockar till långpromenader just idag, men en begynnande förkylning har inget emot att ligga i sängen o läsa hela dagen heller..

Söndag

Jodå, det var väldigt skönt med en extra timme i natt. Tack tack..

Tack, säger jag också till vännen M som bjöd på 50årsmiddag i går kväll, det var mycket trevligt! Nu tror jag knappast att den gode M läser här, men om så vore: Tack tack!

Det var en liten tillställning i ett källarvalv i Gamla stan. Fördelen med en mindre skara personer är att man ges möjlighet att få intryck av samtliga.. 50årsbarnet lyste mest, och för övrigt gjorde hans mor och moster mest intryck. Två systrar, 83 och 84 år gamla som helt klart trivdes bland oss andra. Skoj kväll!

Idag är det riktig höst. Hu. Maken - som gjort en blixvisit (med betoning på blixt..)i stan över helgen - är nu på väg tillbaka till Berget.

Om några timmar försvinner dottern till Berlin några dagar. Alltså får jag några dagar för mig själv i stan.

Man kanske skulle baka en kaka? Hmm..?

Sus i skallen...

Så var det fredag igen. Och jag är verkligen ganska urlakad, efter ännu en hektisk vecka. Har inte vant mig vid att ha överfull kalender nästan alla veckans dagar, och känner att lite mindfulness och balans krävs för att hantera den här perioden.

Och så var det någon som påpekade att vi får en timme extra natten mellan lördag och söndag! Jag hade helt missat att det redan är dags för vintertid, men OH - så glad jag blev för den extra timmen! Just nu känns det som en timmes extra sömn är precis vad jag behöver...

Ska snart börja laga fredagsmiddag. Utan vin. Jo, det är ju så det är nuförtiden..

Hemmadag

Idag har jag en hemmadag. Det behövs verkligen, ligger efter med företagarpyssel och har en del saker jag ska fixa med hemma. Men de senaste två dygnens kökskaos ställde planeringen lite på ända och nu sitter jag här och undrar i vilken tråd jag ska börja dra..

Dock. Till min stora lycka, så har vi nu ett fungerande avlopp igen. Fastighetsskötaren var snabbt på plats och omkr 1,5 timme senares så var problemet ur världen. Puh, liksom. Så gick halva min dag åt till kökspyssel istället för företagande och jag funderar faktiskt på att gå ut och ta en promenad... Det är strålande sol ute och promenadskorna ser ut att längta efter uppmärksamhet.

Men några samtal ska jag ändå ringa. Och betala räkningar. Och, och, och...

Kaos

Trots gårkvällens rörmokarinsats av undertecknad (jodå, jag är multikompetent..)så är det fortfarande risk för översvämning i köket, stopp i rören och trasig diskmaskin. Dottern diskade i duschen och själv sprang jag mellan kök och badrum med sådant som behövde sköljas inför middagen. Suck. Och jag som sett fram emot några sköna - lugna - hemmakvällar.

I morgon ska jag ringa rörmokare.
Under tiden så glädjer jag mig åt att ha fått länken till min amerikanske "adoptivpappas" nystartade blogg. Titta gärna i nå David Rynicks blogg

Det där med adoptivpappa kan jag berätta mer om en annan gång..

Hoppsan!

Nu råkade det visst gå en hel vecka utan bloggande. Dagarna rinner undan snabbt, speciellt när man har mycket att göra. Och det har jag nu - även om det är helt under kontroll.

Och ytterligare en helg har passerat. Denna gång utan kakbak, men på Berget. Vi konstaterade att jag faktiskt inte varit där på 2 månader. Tänka sig. Tiden rinner iväg, som sagt.. Men icke desto mindre har jag njutit av varenda stund den här helgen. Berget är ett andningshål, definitivt.

Baka baka liten kaka..

Åh, så skönt att det är helg!

Jag har verkligen blivit totalt inkastad och uppslukad av mitt nya uppdrag, så det är oerhört välgörande att få en helg för att bara vara.. Landa i mig själv igen, liksom.

Sov ända till halv tio idag, det händer inte ofta. Men ack så skönt. Sedan har jag bla roat mig med att baka. Har nämligen gett mig sjutton på att jag ska lyckas baka en god "miffo-kaka", efter att ha blivit inspirerad av de bovetemuffins jag köpte på Sattva häromveckan.

Förra helgen testade jag två varianter, den ena blev alldeles för torr så den kasserade jag på en gång. Den andra, med banan i, blev godkänd, men lite för torr. Så idag har jag testat att göra en äppelkaka, med lite mindre mjöl och en aning kortare gräddningstid. Den blev mycket bättre; saftigare och klart godkänd. Men än finns det detaljer att fila på..

Besatt? Vem? Jag?

Nja, att baka är ungefär lika välgörande för själen som att meditera. Och så vill jag kunna unna mig något gott, när resten av familjen frossar i bullar och wienerbröd.

Jag är på god väg. Nästa kaka kommer att vara redo för offentligheten, så förbered er på att bli bjudna på en äkta Maj-miffo-kaka; Helt utan mjölk, gluten och socker.. Jodå, det går. Och det smakar faktiskt riktigt gott.

Puss!

År

Så har jag då blivit en dag äldre..

Födelsedagen blev precis lika lugn och avspänd som jag ville ha den: Den inleddes med sång på sängkanten av söt familj och fina presenter. Jag jobbade på förmiddagen och sedan lunchade jag - för en gång skull - med med min make.

Av dottern fick jag en hårfärgning i present, så under eftermiddagen trollades den gråa utväxten bort. (joja, fåfängan säger att även om åren börjar bli ganska många - så är jag inte redo att kapitulera för de grå. Ännu..)

Eftermiddagen fortsatte med mysig fika med dottern och sedan blev det middag på Thai Boat. Mums!

En alltigenom perfekt födelsedag med många grattishälsningar av släkt och vänner. Det värmer att bli ihågkommen. - Tack alla rara!

Och i går tog jag en promenad längs Årstaviken i skymningen. Oktober är en vacker månad

Sisådärja

Nu har jag startat ett längre uppdrag som underkonsult. Kontraktet är på 3 dagar/veckan fram till årsskiftet och jag ska coacha i omställningsprojekt. Det har gått fort som sjutton; förra tisdagen skrev jag på avtalet, onsdag-fredag gick jag en metodutbildning hos min nya huvudman och idag har jag varit på plats för att installera mig. Känns bra.

Men ack så mycket info jag har tagit in på så kort tid! Känner mig ganska slak för närvarande och säger godnatt för sista gången som 45-åring.

I morgon är en ny dag..

På café i Strängnäs

Eftersom jag inte äter bröd eller andra veteprodukter (tex pasta o sånt), så kan sallader lätt bli lite fattiga. Alltså bad jag om lite extra grönsaker och räkor...

Jösses liksom.

Uppmaning

I går träffade jag min rådgivare på Nyföretagarcentrum och bland mycket annat, så tog jag upp en sak som jag har noterat...

Förra veckan skickade jag nämligen ut ett massutskick via mail om min hemsida, och med ett bifogat fördelaktigt erbjudande. Med utskicket så följde också en uppmaning att sprida vidare budskapet.

Mailet fick mycket positiv feedback och flera har sagt att de ska skicka vidare till sina kontaktnät. Jätteroligt! Jag har rört noterat ett engagemang hos flera som jag kanske inte ens trodde skulle svara..

Jag har också noterat en försiktighet hos flera av dem som står mig närmast. De verkar inte gärna sprida vidare.. Med argumenten "jag har väl ingen som kan vara intresserad", "jag känner ingen som vet vad coaching är" eller liknande. Jag tolkar det som en rädsla för att göra fel.. Att man tänker lite för mycket, och kanske gör det svårare för sig än vad det behöver vara.

Min - mycket kloka - rådgivare berättade att det är en tämligen vanlig företeelse i nyföretagares närmaste omgivning. De närmaste är ofta de försiktigaste i att hjälpa till vid marknads-föringsinsatser. Konstigt nog.

Vi kom fram till att det nog bara ligger omtänksamhet bakom och möjligen en förmodad förväntan/prestationskrav om att de ska behöva leta kunder åt mig...

Så här kommer nu en uppmaning till alla nära och kära:

- Tro inte att ni måste prestera något, eller att ni ska behöva agera säljare av mina tjänster. Det finns inga som helst krav eller förväntningar på er om det. Det jobbet är mitt.

Det jag skulle bli jättetacksam över, det är om ni bara vidaresänder min hemsidelänk till era adressböcker. Utan någon som helst krav på återkoppling. Då kan mottagaren välja själv om han/hon vill läsa eller slänga mailet.

Här kommer förslag på mailtext:

"Min kompis/hustru/syster/kusin/fd kollega/vän (välj själv) har startat eget och har nu en hemsida: kolla gärna in och sprid vidare till alla ni känner! "

Så. Svårare än så behöver det inte vara. Efter att det är gjort, så kan ni bara luta er tillbaka och veta att ni har gjort mig en mycket stor tjänst.

Och - om ni ändå inte vill sprida vidare, så låt då bli. Jag älskar er ändå!

Självbedrägerier...

Idag, när jag beställde en sojalatte på Espresso House, så sa den väna flickan bakom disken: - Vi har bara sockerfri sojamjölk, går det bra? - Javisst, sa jag. Lite misstänksamt lade jag till; - är det inte alltid det? - Nej, sa hon. - Aha, sa jag. - Det förklarar kanske varför det är så gott, då? - Jo, sa hon och log; Det får ju en smak av vanilj av sockret..

Och när jag sen satt där med min sockerfria sojalatte, insåg jag att den blir ganska lätt att undvika. Och jag - som ska undvika socker - fick ännu en last att försöka bli av med.

Fan.

Mina sojalattar har varit en tröst för alla bortvalda godisbitar och andra sötsaker. Har tänkt att jag väl åtminstone kan unna mig en latte... Utan att en enda sekund reflekterat över varför jag tyckt det varit så gott. Haha, liksom.

Måndag igen..

Måndagar har nästan alltid varit svåra dagar för mig. Av tradition har jag haft en tröghet i början av veckorna, där måndagar varit de värsta dagarna. Veckan brukar ta sig fram emot onsdag-torsdag, då har energin och lusten kommit. Oftast..

Men jag märker att det (också) är något som tillhör Maj-historik.. Ni vet, alla dessa "sanningar" som man tror gäller för evigt.. Man är si och så och tycker om det och det och inte det.. osv. Och så visar det sig inte längre vara en sanning. Om det nu någonsin har varit det..

Jag försöker nog alltmer möta varje dag med någon form av nyfikna ögon. Och då visar sig dagarna innehålla både det ena och det andra - helt utan förutbestämda regler. Förra veckan avslutades med en humördippandes och självanklagandes fredagseftermiddag. En riktigt dålig eftermiddag/kväll.

Men idag har det varit en riktigt bra måndag, med en hyfsat effektiv förmiddag följd av en mycket trevlig lunch med min förra chef. Och i eftermiddags fick jag lite gjort också - dessutom tog jag mig äntligen i kragen och gick på ett KI-balans-pass på Friskis! DET tyckte jag mycket om. Och min kropp blev lycklig!

Livet är makalöst. Och föränderligt, helt klart.

Hipp hipp hurra!

Idag firar vi den Mest Älskade Maken, som fyller hedervärda år.

Denna födelsedag inleddes med sång, presenter och fika på sängen. En katt lyckades smita in i sovrummet för att säga grattis, den andra sjöng utanför dörren..

Snart på väg till Sigtuna för "All Pontiac Day"

(är det födelsedag, så är det.. )

Grattis min T - jag älskar dig!

Jag börjar förstå...

Yeah!

Igår var jag på en heldagsutbildning via mitt coachnätverk med en av USAs mest respekterade coacher; Margaret Krigbaum från Arizona. Hon har coachat de senaste 14 åren och coachar team, nyckelpersoner och företagsledare i 13 länder..

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men i allafall inte detta. En helt makalös dag med en fantastisk varm, informell och helt och hållet närvarande kvinna. Oerhört inspirerande och ännu mer input för mig och mitt yrkesutövande!

Ska idag ägna dagen åt att smälta gårdagens intryck. Och lite företagpyssel förstås.

Puss på er!

Pustar ut...

Erkänner att det varit lite ansträngande.

Har lagt orimligt mycket tid på hemsidefix samtidigt som jag varit småsjuk. Lägg därtill en gnutta oro över eventuella orkaner och annat som kan oroa en mamma.. Så, jo - energitjuvarna har funnits. Och jag hade ju planerat helt andra saker för denna dryga vecka, då jag varit ensam i stan. Men men..

Nu börjar förkylningen ge sig och energin kommer så sakteliga tillbaka. Hemsidan är nästintill klar - och dottern är nu hämtad från Arlanda; strålande solbränd och mycket nöjd med sin Miamitripp.

Dessutom är maken på väg hem över helgen.

Allt är gott, således.

(men vart tog dessa tio dagar vägen?)

Ike

Nu ser man tydligt att Ike är långt ifrån Florida. Ser ut att vara på väg mot Texas.. Ack ja.

Tänk att jag har blivit så uppdaterad på orkaner på sistone. Vem hade kunnat ana detta slumrande intresse? Nåväl, jag tänker släppa ämnet samma stund som dottern lämnar orkansäsongens område. Mer engagerad än så är jag inte, det ska erkännas.

Nu företagspyssel.

Vår egen lilla puma

Maken skickade en bild från landet... Jag är bara tvungen att dela med mig av denna dagsfärska lägesrapport från norraste delen av Östergötland.Trixie är vår lilla trädkatt och har därtill en särskild förmåga att posera framför kameran.

På tal om lägesrapporter, så är väderrapporterna från Miami ganska sporadiska via sms. Men utifrån svensk media och amerikanska orkansajter, så har jag förstått att Ike har mejat ner halva Kuba och nu är på väg in mot mexikanska golfen. Florida och Miami tycks ha klarat sig. Skönt för dottern (och den oroliga modern) och tragiskt för en redan hårt prövad region. Nionde orkanen (?) och säsongen har bara börjat.

För övrigt börjar min energi så sakteliga komma tillbaka. Snuvan är fortfarande påtaglig, men den tar inte över hela min tankeverksamhet nu... Tack för det!

Orkaner...

Visst är jag orolig. Självklart. Att veta att dottern befinner sig därborta, just i närheten av orkanernas snitslade bana, är just nu inte så kul... Men kontakten med henne lugnar betydligt.

Igår trodde hon att hon skulle evakueras. Dagens rapporter om Ike, säger dock att den förmodligen "bara" drar in över södra Florida.. I Miami Beach blir det sannolikt väldigt blåsigt och regnigt. Men inte orkankatastrof, vad man vet nu iallafall.

Dottern är cool och verkar ha läget under kontroll. Så för mig är det bara att andas lugnt, meditera extra länge - och invänta tisdagen, då Ike förväntas komma in över land..

Och - om nu inte orkanen stänger flygplatsen - på torsdag ska hon flyga hem. På torsdag; Den 11 september alltså...

Ja, herregud.

Förkylt

Näsan rinner och huvudet dunkar. En riktig bonnförkylning här. Där ser man. Och bara för mig att bädda ner mig. Men det går ju bra det också.

För övrigt så följer vi ju orkansäsongen där borta.. Speciellt intressant är det om Hanna blir en orkan... Eller om Ike, som verkar vara en kraftfullare sort, tänker ta vägen förbi Floridakusten. Dottern är nämligen i Miami nu. Enligt sms har hon full koll, så det är väl bara att lita på.

Tur att jag är hyfsat lugn och cool efter retreaten.

Återkomst

En retreat kan nog inte beskrivas - den ska upplevas. Och det är det jag har gjort i 5 dagar... Med feber och ont i halsen, blev det ändå en djupt omvälvande upplevelse. En annorlunda sådan.

Ingen retreat är den andre lik.

Jag lånar den gode Hs favorituttryck: - Allt är nåd.

Jojo.

Reträtt!

Om några timmar går tåget till Ludvika, där jag ska tillbringa de närmaste 5 dagarna tillsammans med andra mindfulnessbitna människor. Melissa Blacker från Center for Mindfulness i Massachusetts håller i retreaten, den här gången tillsammans med sin man: David Rynick. Extra spännande att han - förutom att han är meditationslärare, även är verksam som coach. Intressant för en sådan som mig...

För övrigt är kroppen fortfarande inte helt pigg, jag vet just inte varför... Men solen skiner, familjen är omkring mig och snart ska jag - återigen - få fördjupa mig i mitt mindfulness-utövande! Det kan faktiskt inte bli så mycket bättre.

Åter på bloggen efter helgen. Puss!

Mera simhopp...

Men sen är OS slut. Måste erkänna att det känns skönt. Det har varit kluvna känslor här under de sista veckorna. Men, som sagt, nu är det över.

Dock. Först så måste ni ju bara se detta!

Jag såg Matthew Mitcham i Brasilien 2004. En liten söt grabb.. En charmör onekligen. Och någon som funnits med i dotterns kontaktlista sedan dess. Nog var han fantastiskt duktig, men inte kunde jag ana att han skulle knäcka kineserna och ta guld. Och kolla glädjetårarna! Det har skvätt här hemma också...

Elina i OS-final!

Jag vaknade upp i morse, och insåg att jag missat det här årets stora simhoppshändelse.. Anna må ursäkta, men att Elina - som jag har följt så många år - har gått till final i simhoppets formel1 (höga hopp), är stort. Mycket stort! Sista gången det hände, var på Ulrika Knapes tid.

Jag har sovit oroligt i natt och drömt att jag fått sms från Kina (Elinas mamma är där) och hade tänkt se semifinalen kl 4. Men bestämde mig för att jag behövde de timmarnas sömn istället. Nu har jag sett hoppen i efterhand och sitter här med tårar i ögonen.

Det är så himla stort. Och jag är så glad för Cs skull, som inte hade biljetter till försök och semifinal, men som lyckats få biljetter till finalen. För fyra år sedan hade jag sällskap av C på en läktare i Brasilien, då jag fick uppleva min dotters uvm-medalj. Nu önskar jag att suttit på en läktare i Peking...

Och jag förbannar momsinformationen på skatteverket, som jag har anmält mig till i eftermiddag. Mitt under finalen..

Jaja. Stort grattis till Elina och en varm kram till C!

Bra dag

Igår hade jag ett makalöst möte. Ett sånt där som påminner mig om varför jag valde att hoppa av en välbetald, utvecklande och utmanande ledningsbefattning - för att istället ge mig in i den här ovissa tillvaron som coach och konsult. Det handlar om de där mötena.. Magical moments. Helt obeskrivligt!

Jag är glad att det kom igår, efter lite svajigt humör och tveksamt självförtroende, så behövde jag en kick framåt igen. Tack, du fina kund som gav mig så mycket kraft.

Och nu har jag fått mina fötter fixade av en sån där underbar gammal fotvårdsterapeut. Härliga människa! Härliga fötter!

Och i huvudstaden lyser solen, om än lite blekt.

En bra dag. Jodå.

Måndag Arton

Ny vecka - nya tag.

Nu får det vara slut på koman.. Jag är fortfarande oförklarligt trött, men sover bra och vet inte längre vad jag ska skylla på om det inte helt enkelt är så att jag har någon infektion i kroppen som inte bryter ut. Än.

Helgen på Berget var en bra sådan, trots att jag mest var trött och sov både natt och dag. Typ. Och kantarellerna var redan plockade.. Delvis av mig, sist jag var där. Men säkert av någon annan också. Det blev några stycken att lägga i stekpannan ändå och jag var inte särskilt besviken. Skogspromenaderna är härliga oavsett kantarellfynd eller ej.

Nu ska jag ägna mig åt företagsvård. På flera olika plan.

Puss på er!

Status

Nej, någon vidare värst energi verkar jag inte kunna uppbåda den här veckan heller. Åtminstone inte något jättetempo. Men jag grottar vidare i allt som inte kräver supersocialt agerande. Så nu har jag beställt en ny skrivare (äntligen), en multifunktionsvariant. och så håller jag på med hemsidetexter, slogantävlingen, logotype och annat marknadsföringsarbete. Grundar liksom, även för företaget. Och visst har jag hunnit med några möten också, så helt inaktiv är jag ju inte.

Om två veckor är jag tillbaka i Ludvika. Då som deltagare i en 5-dagars professionell retreat för ledare från Mindfulness Institute i Massaschussetts. Det ser jag fram emot!

Senare under den här dagen drar jag till mitt eget retreat-ställe; Berget. Håll tummarna för att mina kantareller har fått stå orörda!

Grundad..

För närvarande upptas mitt sinne av funderingar kring livet och vägval och annat smått och gott.

Och OS förstås.

Nja, några fler ord hade jag visst inte idag. Återkommer!

Baksmälla?

Jag avslutade förra inlägget med att jag mår bra. Och det gör jag. Men...

Den här veckan har jag känt mig seg och låg. Ungefär som om jag dras med en osedvanligt efterhängsen "hang-over". Förra helgens sockerchock (efter att knappt inte ha ätit socker på fyra månader, så fick jag i mig både godis, kakor och alkohol på samma gång), ledde till 1,5 dygn helt utan sömn. Det kan nog göra vem som helst trött i efterhand. Därtill märker jag ett sötsug som jag inte kännt på länge och är tämligen säker på att tröttheten och baksmällekänslan helt enkelt har att göra med min kropp är i avgiftningsfas.

Fascinerande, onekligen. Och oerhört lärorikt. Om inte annat så har jag nu fått ett kvitto på att min inslagna kostväg är helt rätt. För mig.

Nå. Jag hinner sannolikt återhämta mig någorlunda till nästa stora släktbegivenhet. På lördag ska - det från Kambodja nyss hemkomna - brudparet firas. Det ser jag fram emot!

Ska bara försöka låta bli sockersöta bakverk och andra frestelser.

En annan sak jag ser fram emot, är en mindfulness-retreat om några veckor. Men mer om den en annan dag...

Åter

Åter i stan efter två härliga Berget-veckor och avslutningsvis en mycket trevlig långhelg i Göteborg. Käre bror fyllde 50 år, vilket han gjorde med den äran - och med en trevlig fest! Sänder en varm tanke till mina Göteborgsanförvanter och glädjer mig åt att ha fått umgås med dem några dagar. Umgänget behövde fyllas på, det blir liksom lätt lite halvtomt i mig, när vi nu bor så långt ifrån. Känner mig mycket nöjd med vistelsen - och stan gillar jag ju också..

Semesterkänslan har lagt sig som en härligt avslappnad dimma över mig. Men nu är det meningen att jag ska starta någon form av aktivitet här hemma. Jobba? Jo, snart. Ska bara...

Utan tvekan mår jag bra!

Lycka är..

Att ha privilegiet att få lufsa runt i skogen i timmar, utan något annat mål än att bara vara... Att finna mängder av kantareller på ställen som bara jag hittar till... Att upptäcka att skogen kring Berget börjar kännas lika hemtam som barndomens skogar runt Vista Kulle... Att bara stanna upp och lyssna till skogens ljud. Att uppleva total närvaro i nuet... Det är lycka. Att fråga sig om man lever det liv man vill leva - och kunna svara ja. Då vet jag att jag är lycklig.

Oh, du ljuva sommartid

Som jag har längtat efter en obruten tid på Berget! Men livet som egen företagare har hittills, den här sommaren, visat sig innebära väntan på besked om uppdrag o eviga försök till kontakt med människor som gärna vill ha kontakt. Men som aldrig är anträffbara.. I lördags kväll åkte jag så äntligen hit, i tron att jag åtminstone skulle vara här en vecka. Hann börja njuta av tystnaden o djurlivet... Eller vad sägs om en ung trana som spatserade majestätiskt över gården igår? Det händer inte så ofta i stan, liksom.. I morse blev jag uppringd av en rekryterare o en halvtimme senare satt jag i bilen på väg åter till stan... En intervju några timmar senare o så åter hit.

Men NU ska jag vara på Berget. Åtminstone 1, 5 vecka till. Förutom en liten avstickare till Askersund i morgon, där vi ska fira vår 3-åriga bröllopsdag. Nu vill jag landa.

Pussar o kramar!

Mamma Mia!

Dottern och jag har varit på bio; premiärkvällen för Mamma Mia. - Vilken upplevelse! Jag är glad i hela kroppen och har nu ett potpurri av ABBA-låtar i Meryl Streep-tappning, i huvudet.. En härlig må-bra-film, som jag gärna vill se igen! Och igen.

En perfekt avslutning på veckan. Nu känns det bra att säga hejdå till stan och flytta pick och pack till norra Östergötland för ett tag.

Men först sova. Med ett lyckligt leende på läpparna. Natti natti!

Länge leve Kärleken!

Idag gifter sig min älskade systerdotter Johanna med sin David.

Sänder er alla mina varmaste tankar och en hel drös med välgångsönskningar. Kastar också ett gäng virtuella ekologiska riskorn på er - långt där borta i Phnom Phen!

All lycka, Johanna och David! Må ni ha den bästa av dagar!

En nyföretagares planering

Nu är jag i valet och kvalet om/hur/när jag ska ta "ledigt" i sommar. I morgon har jag ett uppdrag i Strängnäs och fortsätter sedan till Berget. Nästa vecka ska jag få besked om några eventuella uppdrag över sommaren, men annars har jag just inget mer att göra...

Tänk att den här ovissheten inte stör mig mer än marginellt. Det är lite märkligt, jag som de senaste åren knappt tyckt att 5-6 veckors semester har räckt. I förlängningen är semester förstås livsnödvändigt, men nu är jag Maslowskt behovsstyrd. Behovet av inkomst är liksom större än behovet av ledighet. Dessutom har jag inte ett sedvanligt arbetspäckat år bakom mig, så det finns marginaler.

Men blir det inte mer jobb än så här, då är det lika bra att bestämma sig för att vara ledig. Lutar åt att nästa vecka blir den sista i stan på ett tag. Skulle det - mot förmodan - ramla in ytterligare jobb, så går det ju med Berget som bas också.

Jo, så får det bli.

Miffo

Nyligen åt jag lunch med en god vän. En mycket kär gammal vän, som har funnits med i mitt liv länge. Dock går det ibland ganska långt mellan gångerna vi hörs...

Som vanligt hade vi inga problem att hitta "pratet" och redan efter några minuter var vi igång där vi sist slutade. Det brukar vara så, och det brukar kännas toppen att ses. Så även denna gång, dock märkte jag att vännen höjde på ögonbrynet en aning när jag berättade om mina nya kostvanor. Och plötsligt såg jag mig själv i den andres ögon.

De gånger vi har setts de senaste åren så har jag först varit deprimerad, sedan börjat meditera, sedan lämnat en fast - välbetald - anställning, fortsatt meditera... Och däremellan varit iväg på en veckas tyst, buddistisk retreat. Och så detta med kosten. Jag gör sannolikt en ganska märklig figur i andras ögon.

Jag kom på mig själv att vilja förtydliga; "- Hallå, i vardagen är jag helt normal! Och gör massor av vanliga saker; äter, kissar, duschar, diskar och städar.. Innerst inne är jag samma person som förut, bara en aning modifierad!"

Men känslan av att vara lite av ett "miffo" dröjer sig kvar.. Förvisso ett ganska välmående miffo, men ändå..

Midsommar på Berget

Åter i stan efter en härlig midsommarhelg på Berget. Joja, vädret var kanske inte det bästa, men allt annat var precis så bra det kan vara.

Det syns väl?!

Sorry..

Gårdagens inlägg var kanske en smula desperat. Ibland vill man liksom bara ha bekräftelse..

Idag har jag - tillsammans med ett gäng andra nyföretagare - varit i Skattehuset för information om skatter, moms och deklaration. Herregud. Det snurrar i huvudet av allt som måste göras, redovisas och hållas i ordning på. Undrar när man ska hinna jobba?

(om det förresten är någon som vill vara med i en slogantävling och inte tidigare fått mail av mig om det - låt mig få veta det)

Puss!

Undran..

Står antalet kommentarer i min blogg i proportion till antalet läsare, månne?

Well, jag skriver ju för min egen skull, för mitt eget behov av att uttrycka mig. Så var det visst.

Bra att påminna sig ibland...

Puss på er! (oavsett om ni finns eller ej)

Clion i mitt hjärta

För några år sedan skrev min far en lysande essä över alla bilar han ägt genom livet. Kärleken till flera av fordonen lyste igenom texten, vilket jag också märkt hos andra bilägare. Inte alla, och inte alltid - men i vissa fall är det slående hur mycket kärlek som ryms i ett förhållande mellan en bil och dess ägare.

Ni säger kanske att en bil aldrig kan vara älskansvärd? Men då säger jag att ni har fel. Jag själv kör för tillfället en Volvo 740 och vi håller på att bli goda vänner. Den är funktionell och klart trevlig att köra (jo faktiskt!). Och jag uppskattar storligen att den går lika fort uppför som nedför...

Men samma nära kärleksförhållande som jag haft till min Clio kommer vi aldrig att komma i närheten av.

Clion kom in i mitt liv för snart 7 år sedan, när maken var på rehabiliterings-sjukhus och jag for som en skottspole mellan hemmet, jobbet, dotterns träning och sjukhuset. Första gången jag satte mig i bilen så kände jag mig trygg och upplevde en tydlig frihetskänsla. Den blev liksom min på en gång. Utan diskussion. Ungefär som att kattungarna Tilde och Trixie så självklart blev våra första gången vi träffade dem...

Clion var min första egna bil och den har tjänat mig väl.

Men i varje bilägares liv kommer en dag när det är dags att skiljas från sin bil och nu har turen kommit till mig. Clion annonseras nu ut för försäljning och jag har inlett ett sorgearbete. Vi är helt överens om att det är dags - men icke desto mindre så känns det lite sorgligt.

Tack för alla år tillsammans, lilla bil!

(Om nu någon skulle få för sig att bli orolig, så bli inte det - att skiljas från en bil tillhör definitivt den typen av sorg som är lätt att hantera.. )

Ingen aning...

men av någon anledning så har jag haft de inledande stroferna till Ulf Lundells text i huvudet några dagar. Var tvungen att leta reda på hela texten. Säga vad man vill, men nog är det poesi, alltid. Även om resten av texten inte alls motsvarar min sinnestämning.

Nu har jag förpackat min längtan
Nu har jag förpackat min längtan
och gömt paketen i en vrå
för jag fann snart under min väntan
att det nog skulle bli bäst så

Jag ville vara en ängel
och flyga till himmelen upp
Jag ville vara en ängel
men nu så har jag gett upp

För den som allt för gärna
vill till himlen i Hades hamnar
och den som vill ta ner en stjärna
snart den svarta mullen famnar
Makten att begära är den första
tvånget försaka den andra
Vad tjänar att svälta och törsta
vad tjänar att irrande vandra

"Det blir inte bättre än så här"

Den här Bergethelgen var fylld av naturupplevelser må jag säga!

Om jag låter bli att nämna det självklara i att jag njuter till fullo av ett fantastiskt sommarväder, så återstår så mycket mera:

- Som tidiga morgnar med yoga och meditation utomhus, på "plattan" med utsikt över dalen.. Med fågelkvittor och svag morgonsol. Helt sagolikt.

- Som räddade ormar, ödlor och grodor - katternas bidrag till hushållet. Som tur är är djuren oftast oskadade och då är det ju bara att bära iväg dem ut i naturen igen. (Jag slapp den döda fågelungen..)

- Som att se hjortar var man än vänder sig. De är så vanliga att man knappt reagerar längre. Förutom med ilska när de ätit upp något nyplanerat,förstås. Men den här helgen verkar de haft fullt upp med annan mat..

- Som att gå vilse i skogen.. Och stå öga mot öga med en grävling. Hann till och med få upp mobilen och filma den. Och slutade därtill vara vilse ganska snabbt. Förr eller senare tar skogen slut, åtminstone om man går åt rätt håll. Och det gjorde jag.

- Som att bada med tusentals grodyngel! Det låter äckligare än vad det var, åtminstone när man simmat ut en bit. Ynglen rörde sig nära stranden. Men jag har aldrig varit med om liknande. Det går nästan inte att beskriva. Och bortsett från alla dessa (tusentals? hundratusentals?) wannabe-grodor, så var vattnet helt underbart. Att bada i en avskild liten sjö, långt in i skogen och långt bortom all civilisation - är något att notera på sin "det blir inte bättre än så här - lista"!

Jo. Helgen var underbar. Och idag har det varit lite knöligt att få till en fungerande stadstillvaro. En klassisk skarv.

Men i morgon är jag säkert i fas igen.

En o en halv vecka...

med nya kostvanor och än så länge är allt bara positivt.

Och nu tjuvstartar jag helgen och åker till Berget och ser fram emot att fira nationaldagen på förstukvisten; titta ut över nejden, tänka långsamma tankar samtidigt som jag viftar bort flugor med svenska flaggan och nynnar lite svagt på Du gamla du fria...

Önskar er alla en finfin helg!

Eftersatt underhåll..

Ojdå, stackars lilla blogg. Alldeles övergiven..

Det finns så väldigt mycket annat jag just nu prioriterar hellre än att uppdatera bloggen, men jag inser att om jag inte gör det oftare, så lär även mina trognaste läsare tröttna. Sorry. Jag ska verkligen försöka skärpa mig.

Men inte just nu..

Vilket väder!

Och här sitter jag, inomhus, och ringer företag.. "Hej, jag heter Maj --- och jag jobbar med det här och vänder mig nu till ---- för att ----- Jag vill gärna träffa dig för att presentera min verksamhet"

Puh. Snacka om att ta sig över trösklar. Men jag blir allt duktigare, och några kundbesök är faktiskt inbokade. Jag sätter upp små mål för mig själv, idag har jag tex bestämt mig för att ringa 8 samtal - eller rättare ha nått fram till 8 personer (vilket sannolikt innebär 30 samtal). När jag har gjort det, så får jag gå ut i solen resten av dagen. Nu är det paus, men om jag har flyt efter lunch, så bör det nog bli lite solpromenerande under eftermiddagen. Det anser jag mig vara värd.

Soliga pussar!

Ny vecka..

Och nya kostvanor..

Efter förra veckans spännande träff med en näringsterapeut, så har jag fått ytterligare verktyg för att bli friskare och jobba preventivt mot återfall i sjukdom.. Och det jag fick lära mig, var egentligen inget nytt - bara bekräftelse på det min kropp redan talat om för mig; Dvs att socker och vete är rena rama jammi-jammi för depressioner. Alltså ska det uteslutas ur min kost. Liksom alla mjölkprodukter.

Jag lärde mig en hel del annat. Och fick med mig vitaminer och örter, som ska hjälpa mn kropp att ta upp alla goda näringsämnen, och gynna återhämtningen efter förra årets sjukdom..

I helgen som var, så passade jag på att äta av både vete, mjölk och socker.. Min kropp gnällde lite, men accepterade att jag sa "this is for the last time, baby".. Och helgen var jättefin på alla sätt; dottern valde att fira sin födelsedags delvis med oss på Berget, så vi åt 19-årsmiddagen en dag i förväg i fredags kväll, och sjöng för henne med marängtårta och paket i lördags morse. Efter några timmars latande, så satte hon sig på tåget för återfärd till stan och kvällens firande med kompisar.

Kan faktiskt inte bli bättre.

Och nu börjar alltså ett - delvis - nytt tänkesätt kring kost. Jag önskar mig själv lycka till!

Återkommen..

Och "återuppstånden" höll jag på att skriva..

Dagen innan jag åkte, så skickade jag ett sms till ett antal nära och kära och berättade att jag skulle på retreat med avstängd mobil osv.. Fick massor av svar, och nästan samtliga innehöll uppmaningen att jag skulle "ha det så skönt"..

Jag vet inte om skönt är rätta ordet att beskriva vad jag varit med. "Skönt" låter liksom som enkom vila.

Vilat har jag egentligen inte - åtminstone inte fysiskt; dagarna har varit mycket inrutade, med väckning kl 6 och fullt schema fram till kl 21.30. Sittande meditationer varvade med gående, stående, yogi-jobb (hushållsarbete), Dharma-tal (föreläsningar), mera meditationer och däremellan gudomligt god mat..

Min kropp tyckte inte att det var så skönt. Och min kära naprapat, som idag tog mig an den sargade ryggen, skakade på huvudet och ville se mig igen redan om några dagar.

Men veckan med Vipassanameditation har varit obeskrivligt omvälvande - inte likt något annat jag varit med om någonsin tidigare. Och sinnet känns så rent.. Så det rätta ordet är kanske skönt ändå. Ser redan fram emot nästa år, då samma lärare från Gaia House åter kommer till Sverige för att leda en ny - liknande - retreat.

Hoppas ni alla har haft en bra - och skön - vecka!

Återkommer!

Om några timmar packar jag bilen och kör mot Barnens ö, där jag ska tillbringa nästkommande 8 dagar i tystnad, på retreat med temat: "Embracing and Releasing life"....

Vet inte riktigt vad jag gett mig in på, men det blir säkert bra.

Solen skiner och det ska bli högsommarvärme till helgen och hjärtat känns lätt. Inom en timme anländer make m katter och jag är i full fart med de vanliga förberedelserna; flytta undan sånt som katterna ska ge f-n i, täcka över soffa och fåtölj med lakan, fylla på kattlådan med sand och och och och...

Nu går bloggen ner för vila ett tag. Återkommer efter 18 maj.

Må alla goda krafter vara med er!

"Deppigt värre"

Svd har påbörjat en artikelserie om depressioner.

De två första artiklarna har varit mycket bra. Om ni vill veta mer om det som har varit - och till viss del är - min verklighet så läs gärna..

Artiklarna går rätt in i själen och väcker så mycket i mig, att jag i dagsläget inte riktigt vet hur jag ska skriva om det. Nöjer mig med att hänvisa till dagens artikel... Där berättar en kvinna hur viktiga vännerna är för att ta sig igenom depressionen. Jag kan bara tårögt hålla med; att ha familj och vänner som finns där - oavsett vilket skick jag är i - är guld värt. Någon som lyssnar, ställer frågor utan att ifrågasätta, som låter bli att komma med käcka "ryck upp dig" - utan som accepterar mig precis som jag är, även de allra nattsvartaste dagarna...

Sänder er alla kärleksfulla och tacksamma tankar. Jag tror inte ni förstår hur viktiga ni är..

Och tiden går...

Den här helgen har inte innehållit allt jag brukar vilja göra när jag är på Berget, dvs påta i trädgården och gå långa promenader i skogen eller på alla småvägar i trakten. Men jag har läst och sovit och snutit näsan och sovit lite till och läst lite mera... Har läst ett helt års "Allt om trädgård" och har skapat drömmar om ett framtida växthus och en inhägnad hjortsäker gård..

Har också läst "Bitterfittan" av Maria Sveland.. Som vanligt när jag läser feministisk litteratur, så gråter jag en skvätt över igenkännandet, och över att det ska vara så in i h-e svårt att få till ett fungerande jämställt liv.. Och jag skäms ibland en smula över att jag inte längre orkar vara så engagerat arg som jag var för några år sedan. Jag har liksom tagit en medelålders paus. Jag lovar att komma igen som gråhårig vis äldre dam som kan tala med erfarenhetens pondus istället för ungdomens ilska... Jag tyckte iallafall väldigt mycket om boken, som berörde mig djupt.

Därtill har jag sett tre - helt olika - bra filmer!

Mina trogna bloggläsare känner kanske igen dem, men jag som är sporadisk periodare på film, hade inte sett någon av dem tidigare.

Först såg vi "Million dollar baby" av Clint Eastwood och med himself, Hillary Swank och Morgan Freeman. Den var långt mycket bättre än jag hade förväntat mig. Och innehöll naturligtvis plats för tårar..

Film nr två blev Almodovars "Att återvända". Bra story, lite lagom med mänskliga tragedier, starka kvinnor och en vansinnigt vacker Penelope Cruz.

Och så slutligen: "Adaption" av Charlie Kaufman, som gjorde "I huvudet på John Malkovich". En helt vansinnigt knäpp story, där Nicholas Cage spelar både Charlie Kaufman - och hans bror Donald. Charlie ska skriva manus på en bok... Verkligen skruvat. Och fantastiska skådespelare. Gillade man "Malkovich" så ska man se den här också. Se den, se den!

Så kan man också tillbringa en valborgshelg.. Förkylningen blev bättre på köpet. Tack tack!

Jaha ja..

Styggt, men sant. Jag är förkyld. Kände det smyga på mig i måndags kväll; lite mer påtagligt i går men var lite osäker på vad som skulle ske. Men nu är det ingen tvekan längre. Och inte så mycket att göra mer än att konstatera att det är dags igen... Hosta, snuva och en aning tung i huvudet.

Ska under dagen frakta mig till Berget för att där bädda ner mig och läsa massor. Det är nog inte så illa iallafall.

Ha en fin Valborg!

Hela dikten..

While the sad wind goes slaughtering butterflies
I love you, and my happiness bites the plum of your mouth

How you must have suffered getting accustomed to me, my savage, solitary soul,

my name that sends them all running.

So many times we have seen the morning star burn,
kissing our eyes, and over our heads the grey light unwind in turning fans.

My words rained over you, stroking you.

A long time I have loved the mother-of-pearl of your body.

I go so far as to think that you own the universe.

I will bring you happy flowers from the mountains,

bluebells, dark hazels, and rustic baskets of kisses.

I want to do with you what spring does with the cherry trees

Pablo Neruda, part of Every Day You Play in Twenty Love Poems and a Song of Despair

Att släppa taget...

En av anledningarna till att jag mediterar - bortsett från alla de positiva effekterna det har fått på mitt tillfrisknande - är att jag genom meditationen har lättare för att släppa negativa tankar om dåtiden. Ofta är det lätt, men ibland har jag dagar då tidigare sorger, besvikelser, "gamla oförätter" och annan historisk bråte dyker upp och fördunklar mitt sinne.

I dag har jag varit farligt nära en sådan dag. Så kom jag hem och bläddrade i den utmärkta nyutgivna boken: "Fri från stress med Mindfulness - medveten närvaro och acceptans" av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron Ragnar. Där hittade jag följande lilla sedelärande zenbuddistiska berättelse:

"Två munkar var ute på pilgrimsresa. När de gick vägen fram kom de till en flod. Bron som ledde över den hade rasat och vid stranden stod en förtvivlad kvinna.
Den ene munken erbjöd sig att bära henne över floden. Han tog henne på ryggen och vadade över.
Munkarna fortsatte på sin vandring under tystnad. Efter ett par timmar kunde den ene munken inte hålla tyst längre utan sa upprört till sin broder:
- Hur kunde du göra så? Du har avlagt ett kyskhetslöfte om att inte ens röra vid en kvinna. Hur kunde du få för dig att bära henne på din rygg?
- Jag bar henne över vattnet och lämnade henne på den andra stranden, svarade den andre munken. Bär du på henne fortfarande?"

Jo, nu känns det bättre igen.

Vårvackert!

"I want to do for you, what spring does for the Cherry trees!"

(Pablo Neruda)

Vikten av att samarbeta (eller att lyssna på kroppens signaler)

Kroppens delar

En gång i världen samarbetade inte kroppens delar på samma sätt som nu. Varje del av kroppen hade en egen vilja och åsikt om kroppen. En dag blev de andra kroppsdelarna irriterade på magen.

- Vad har han för sig hela dagarna? sa händerna.
Vi arbetar hårt för vårt dagliga bröd, men han latar sig bara. Det är vi som ger honom mat att äta.
- Ja, det stämmer precis, sa fötterna. Vi går mil efter mig och bär honom överallt.
- Vi då! utbrast tänderna. Vi är alldeles slut av allt tuggande bara för att kunna tillfredsställa honom.
- Vi har också fått nog, sa händerna.

Alla de andra kroppsdelarna instämde. De beslöt sig för att ta avstånd från magen. Fötterna tänkte inte gå till marknaden, händerna tänkte inte föra maten till munnen. Munnen bestämde sig för att inte gapa och tänderna tänkte inte tugga.
Efter bara ett par dagar började de tidigare så karska kroppsdelarna att må dåligt. Händerna darrade och fötterna släpade sig fram. Efter ett tag började tänderna lossna och munnen blev alldeles ihopsnörpt.

- Vad hade ni väntat er? sa magen. Det är visserligen sant att jag inte kan klara mig utan er. Men hur mår ni utan mig? Ingen av oss kan klara oss utan den andre.

Sedan dess samarbetar kroppsdelarna med varandra, för det mesta. Men det händer då coh då att magen gruffar lite grann. Det är för att påminna om att han inte har glömt grälet helt och hållet.

(Fabel av Aisopos)

Siffror

Puh.. Deklarationstider och vi passar på att gå igenom vår hushållsbudget. Och i morgon ska jag presentera min företagsbudget på Nyföretagarcentrum.

Man kan bli utmattad för mindre..

Presentation av coachen

I väntan på att min hemsida blir tillräckligt presentabel, så hittar man mig bland Leapfrogs utbildade coacher.. Här.

Solen skiner och jag är så full av tillförsikt att det nästan skrämmer. Men bara nästan..

God fredag på er alla!

And the winner is...

Jo, visst var det Eiffeiltornet. Tyvärr inte just nu, men väl förra året. Maken och jag köade i tre timmar för att komma in, ytterligare 1,5 timme spenderades i köer inne i tornet. Bara för att vi - som två höjdrädda asplöv - kunde konstatera att det är högt. J-t högt...

Kära N var både snabbast och mest exakt i sin gissning - så självklart ståtar hon med den största pokalen i denna tävling. - Du är bäst vännen!

Ett särskilt hedersomnämnande till M, som också gissade rätt - och som därtill sprider goda vibbar på min blogg!

Och så gillade jag hisschaktsgissningen, vem den nu kom ifrån (?). Bara tanken att jag skulle ha tagit mig in i ett dylikt för att ta en sån bild var his(s)nande.. ;-)

(För övrigt så är Nikons försök till gratisreklam i min kommentarsfunktion bara tröttsam... )

Gissa vad?

Den som först gissar rätt får en resa till ------------- , alternativt ett hedersomnämnande på Majs Bryderier.

Tävlingssvar lämnas i kommentarsfunktionen nedan.

Trädgårdsmässa...

... på Älvsjömässan. Utan mitt deltagande, men den lyckades fylla upp alla tillgängliga parkeringsplatser runt det kontor som ligger strax bredvid och dit jag var på väg med bil för att besöka en kurskamrat.

Det tog mig visserligen endast 5 min från hemmet till Älvsjö, men jag letade p-plats i en kvart, för att till sist hitta en på andra sidan Huddingevägen - långt bort från Tieto Enator, som var målet. Lägger man därtill parkeringskostnaden på kostnaden för att jag förflyttade en bil BORT från trängseln i innerstan, så kan man klart ifrågasätta varför jag inte helt enkelt tog 4an till Södra station och sedan pendeln en station söderut? Vissa beslut ter sig ganska korkade i efterhand...

Men jag tror att bilen blev glad för lite uppmärksamhet. Den har stått ensam och övergiven i garaget i veckor, och behövde komma ut och skaka av sig dammet.

Och tiden går..

Min ambition med bloggen var en gång i tiden att uppdatera den ofta. Om inte dagligen - så åtminstone varannan dag. Jag inser att det går sådär.. Men skyller på att jag gör en massa annat. Vilken vecka som helst så läggs en länk till min hemsida upp här också, så att ni alla kan ta del av min nystartade verksamhet som coach och konsult... Snart. Ska bara...

Ägnar nu dagarna åt att skriva affärsplan, göra budget, ringa och maila kontakter, teckna företagsförsäkringar, formulera erbjudanden, prissätta tjänster och fila på presentationer. Känner mig taggad och sugen och blev nästan besviken när jag fick svar med vändande mail från en presumtiv kund, med beskedet att de gärna träffar mig för ett ev samarbete, men inte har tid förrän tidigast i början av maj.. Vilket ju faktiskt är ganska snart, men just då kände jag att jag vill börja NU. Eller åtminstone i morgon... Nåväl, flera möten bokade och jag är full av tillförsikt inför framtiden.

Och fortsätter envist att utöva mindfulness.. På tal om det: - Jag har anmält mig till 8-dagarsretreaten! Iihh.. Ska bli oerhört spännande att se hur det är att vara tyst i 8 dagar, utan kontakt med omvärlden (ej heller familjen, vilket är det jag är mest nervös för). Så jag kan förvarna redan nu att perioden 9-17 maj, så kommer den lilla bloggen att ligga i träda.

Jojo.

En bra helg

Vissa helger är bättre än andra. När jag känner att jag är i kapp, både mig själv och min omgivning. Där jag hinner med allt från städ och tvätt till långa promenader, bokläsande och filmtittande - det känns riktigt lyxigt. Den här helgen har varit en sådan.

Framför allt har den här helgen varit förkylningsfri. Efter 3 veckors snörvlande är det lätt att bli lyrisk över fria andningsvägar och ett lätt huvud.

Joja, jag är himla nöjd med den här helgen!

9 år idag...

... sedan vår första date.

Påskaftonen den 3 april 1999 skulle vi - som var lämnade ensamma i stan - gå på bio.. Det blev istället en väldigt trevlig middag... Och på den vägen är det; 9 år senare (och ett antal kärleksfulla kilon tyngre) är vi fortfarande bättre på att äta än att gå på bio.

Pukor och trumpeter - kärlek!

(Min frisörskas lilla hund har ingenting alls med ämnet att göra, mer än att hon är så söt att hon - dagen till ära - får pryda min blogg)

Vår!

Så härligt det är ute! Och det verkar äntligen som om min förkylning börjar ge sig. Tack för möjligheten att andas genom näsan, typ... Det finns så mycket att vara lycklig över. :-)

I övrigt funderar jag seriöst på om jag ska våga åka iväg på en 8 dagars retreat i maj, som jag blivit rekommenderad. Känner ett starkt sug efter att testa en längre tyst retreat, för att fördjupa mig i meditation. Det börjar bli dags att utveckla mitt mindfulnessutövande ytterligare och nästa steg är ganska uppenbart. Men jag är samtidigt inte helt säker på om jag klarar av att vara utan kontakt med familjen under hela 8 dagar.. Eller, rättare sagt, om jag är mogen för det redan nu (?). Å andra sidan ligger den här rätt i tid. Och någon gång ska ju vara den första...

Funderar.

Hall of fame

I morse blev jag överfallen av en lokal reporter på en av våra södermalmstidningar. Han frågade av vilken anledning jag skulle hänga ut ett lakan genom fönstret, om jag nu skulle göra det..

(det är nämligen hett mode här i stan nuförtiden; vill man tycka något så hänger man ut ett lakan. Eh..)

Vad jag svarade är väl mindre viktigt, men det roliga kom när jag uppgav mitt namn och då fick den omedelbara kommentaren: "- Men är inte du mamman till hon, den där simhopparen?"

Kändis på Södermalm, typ! :-D

Back on track

Sådär... Åter i stan efter att ha legat nerbäddad hela påskhelgen på Berget. Lite förvånande faktiskt, jag kände mig återhämtad innan jag åkte och var inte beredd på att bli däckad igen. Men jag fick iallafall välbehövlig vila och känner mig nu en aning bättre.

Att vila på landet är något helt annat än att vila i stan. Här finns alltid något som pockar; en diskmaskin som ska plockas ur; en tvätt som behöver tvättas; mat som ska lagas; telefonsamtal som ska ringas; lite plock och lite ditt och datt..

När jag kommer till Berget, så är det som om proppen går ur helt. Jag lägger mig helt enkelt ner och tillåter mig att vila. Och blir antingen sjuk - som nu - eller vederkvickt. Jag sover aldrig så mycket som jag gör där, eller läser.. och somnar över boken. När som helst under dagen... Och nu behövde jag uppenbarligen vilan.

De där långa skogspromenaderna får jag väl ta vid ett annat tillfälle. De två sista dagarna har ändå inte varit så promenadvänliga, med all snö som har vräkt ned i ett konstant flöde.

Så glad jag är att jag valde tåg istället för bil den här gången. Bara vetskapen att behöva halka sig fram på E4an tillsammans med alla andra hemvändande Stockholmare ger mig rysningar. Det var nog illa att ta sig de 14 kilometrarna på oplogade vägar fram till tågstationen idag...

Jag tillhör de som tycker om snö och vinter. Men vid rätt tidpunkt... Känns lite fel nu. Jag menar, var det inte tussilagovarning förra veckan? Jaja. Snö på landet är hursomhelst något speciellt. Det blir så ljust och nästan surrealistiskt tyst.

Och alltid vackert.

Blommans dikt

Jag bad om styrka och Gud gav mig svårigheter för att göra mig stark.
Jag bad om visdom och Gud gav mig problem att lösa.
Jag bad om välgång och Gud gav mig muskler och hjärna, att arbeta.
Jag bad om mod och Gud gav mig faror att övervinna.
Jag bad om kärlek och Gud gav mig människor i nöd att hjälpa.
Jag bad om väntjänster och Gud gav mig möjligheter.
Jag fick inget jag ville ha.
Jag fick allt jag behövde.

Leif ”Blomman” Blomberg
Kåkfarare

Så var vi där igen..

Först grattis...

- och sedan sjuk. Tycker jag har varit med om det förut. Och jag som skulle gjort så mycket de här dagarna... Så vaknade jag i söndags med feber och ont i hela kroppen. Typiskt.

Jag är egentligen inte alls förvånad. Senaste tidens orospåslag har tagit hårt på mina - ännu inte så stora - marginaler, och energin det drog att samtidigt avsluta en krävande utbildning blev förstås lite mycket. Men jag klarade det. Så lite feber är inte så mycket att gnälla om, faktiskt.

Bara att låta kroppen få som den vill och krypa ner under täcket och hoppas på snar förbättring. Vila, liksom...

Feberpussar på distans.

Grattis till Mig!

Så var jag nu klar med det första steget mot min certifiering... Så skönt det känns! Och jag är väldigt väldigt nöjd, det har varit precis så bra som jag trodde det skulle bli. Och fortsätter att kännas så helt rätt för mig.

Coach är inte ett varumärkesskyddat begrepp, så vem som helst kan kalla sig för coach. Och marknaden verkar svämma över av olika sk coacher: livscoacher, karriärcoacher, sexcoacher, shoppingcoacher etc etc.. Det kan därför vara på sin plats att notera att bara finns omkring 130 ICF-certifierade coacher på den svenska marknaden. Och jag är nu på väg att bli en av dem. Ge mig bara ca 80 timmar ytterligare så.. ;-)

Nästa steg mot certifiering påbörjas snart, men nu är det helg och jag ska inte göra något annat än att bara landa och celebrera mig på något bra sätt. Ikväll blir det i allafall först grekisk restaurang med dottern (som - lite oplanerat, men icke desto mindre glädjande - blev kvar hemma), lite senare planerar vi ett schlagerfrosseri i TV-soffan.

* ICF är den internationella branschorganisationen för coacher. Genom att certifiera sig, så utsätter man sig för kvalitetsgranskning och förbinder sig att följa de etiska riktlinjer som har definierats av ICF. Det finns idag ca 50 utbildningsanordnare i Sverige, som utbildar i coaching och ett coachande förhållningssätt. Men endast 4 utbildningsanordnare är godkända och ackrediterade av ICF. Självklart har jag valt en av de sistnämnda, för min utbildning; Leapfrog

Att leva

Mitt liv har under de senaste veckorna innehållit sådant som påminner om att livet är skört. Och som upprepar vad som verkligen är viktigt. Jag har varit med om det förut. Det väcker starka minnen i kropp och själ... Kriser som inte går att jämföra med någonting annat.

När jag själv eller närstående drabbas av situationer som sätter livet under nålsögat, så är det numera som om allting blir kristallklart. Varenda tanke, känsla och förnimmelse blir så tydlig att man nästan kan ta på den. Färgerna blir tydligare och dofterna starkare och varje enskilt andetag blir en ny upplevelse..

Jag tror aldrig någonsin jag varit mer närvarande i livet än nu. Just här och nu.

Och så innerligt tacksam över livet, med allt dess innehåll.

Om depression i september 2007

Ett inlägg som av någon anledning skrevs utan att publiceras. Jag tycker dock att det håller för mina trogna bloggläsare. Så varsågoda; mina tankar i september 2007:

Jag brukar aldrig köpa Amelia. Men förra veckan gjorde jag det och läste intresserat och grundligt igenom hela bilagan om bröstcancer. Den var lätt att ta till sig och blandade framtidstro med djupaste allvar och insikt om att det är en dödlig sjukdom.

Jag blev berörd. Och blev lite förvånad över det. Men insåg plötsligt att det som berörde mig, var alla likheter med min egen sjukdom. Och blev samtidigt beklämd över hur lite allmänheten faktiskt vet om depression. Depression är också en allvarlig sjukdom, som kan leda till döden, och som har ungefär lika höga insjuknandetal som bröstcancer per år.. Det finns idag mycket forskning och kunskap om depressioner, så man skulle mycket väl kunna ha en bilaga i Amelia, eller vilken tidning som helst om depressioner - med ungefär samma innehåll. Jo, faktiskt.

Men själens sjukdomar glöms kanske bort, eller göms? Många gånger leder ett insjuknande i cancer, även till depression - så kunskaperna borde lyftas. Och lyftas bort från alla dessa fördomsfulla artiklar i kvällstidningarna.

Ska försöka redogöra för det jag vet hittills. Kunskapen har jag, men ämnet ligger kanske för nära för att kunna redogöras för helt objektivt. Nå, det här är ju MIN blogg.

Det föreligger en skillnad mellan depression och utmattningssyndrom, som är det vetenskapliga namnet för det som i dagligt tal kallas för "utbrändhet". Skillnaden ligger framför allt i graden av nedstämdhet. Och idag tyder alltmer på att man också har hittat den biologiska skillnaden, enligt en nyligen publicerad rapport från Karolinska institutet.

Men det råder också ett samband; då obehandlade utmattningssyndrom KAN leda till ett insjuknande i depression. I de fallen, så föreligger alltså en multidiagnos. Där depressionen måste behandlas som en depression, samtidigt som det som utlöst utmattningssyndromen bör behandlas parallellt.

I mitt fall, så finns en sårbarhet för depression, jag har dock aldrig insjuknat i en depression tidigare i mitt liv - men jag har haft flera depressionsliknande tillstånd, som så småningom har gått över. Man har kunnat se sambandet mellan stress och depressioner tydligt. Föreligger sårbarhet för depressioner, så är långvarig stress en mycket stark riskfaktor för att en måttlig eller djup depression ska bryta ut.

Man diagnostiserar depressioner genom en helhetsbedömning, samt en självskattningsskala. Många tecken är detsamma som för utmattningssyndrom, men det som starkast särskiljer de olika sjukdomstillstånden, är graden av nedstämdhet, hopplöshet och känsla av meningslöshet som alltid är starkt framträdande hos en person med depression. En deprimerad person kan också minska kraftigt i vikt, vilket aldrig eller sällan händer med en persom som har utmattningstsyndrom.

Att jag vill klargöra det här är för att det har varit viktigt för mig att förstå min sjukdom och att inte blanda ihop den med andra. Men i dagligt tal, så säger jag nog att "jag gick in i väggen och blev sjukskriven för depression". Vilket är helt sant, men inte hela bilden.

Jag har haft tur, som har haft en förstående arbetsgivare, klok doktor och likaså klok coach under resans gång. Jag har fått styra väldigt mycket av min rehabilitering själv, vilket har varit oerhört viktigt för min självkänsla - då jag i grunden har kunskaperna själv.

Min depression klassades som "måttlig", alltså lite mer allvarlig än "lätt" men inte riktigt lika illa som "svår". Jag gjorde två bedömningar under min sjukdom, den första visade någonstans i mitten av skalan. Den andra, som jag gjorde efter att ha försökt självbehandla mig i 6 månader, visade en klar försämring och var det som slutligen avgjorde att jag började medicinera. Under den perioden tassade jag på gränsen till "svår" och skrämdes av hur jag plötsligt så klart kunde se varför människor inte längre orkar leva... Jag upplevde mig aldrig som självmordsbenägen, men jag kunde plötsligt förstå de som var det. Och det skrämde mig så till den milda grad att jag under en lång period undvek kanten på tunnelbaneperrongen, gick inte gärna på broar eller hade andra små fobier för att undvika sådant som kunde trigga detta nattsvarta i mig.

Under den perioden var kommentarer som "ryck upp dig" eller "tänk positivt" svåra att hantera. De skuldbelade mera än lyfte, eftersom jag verkligen inget hellre ville än att rycka upp mig.. Men det gick inte. Jag kunde helt enkelt inte. Det funkar nog bara om man är närmare friskheten än vad jag var då. För mig var dagliga rutiner a och o. Jag gick upp varje morgon o åt frukost med dottern. Och såg till att fylla varje dag med någonting som jag visste att jag brukar tycka om, även om det var svårt att just då känna lust. Men jag tänkte att om jag fyller på med bra saker, så kanske det en dag vänder..

Och det gjorde det ju.. Tack och lov. Jag är innerligt tacksam över att den perioden är bakom mig nu. Den värsta.. Nu ser jag framåt.

Tanke om idrott

Jag erkänner. Jag är en idrottsnörd..

Fastnade i den här artikeln och tänker stilla att det kanske kan finnas fler idrotter som kan lära av friidrotten?

Men vad vet jag. Jag är ju bara en åskådare på läktaren..

God söndag på er alla!

En annan story

Det tycks vara en period i detta liv, där saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig..

Knappt en halvtimme efter att jag skrev sista inlägget, så ringde maken och meddelade att hans bil lagt av. Precis lagom för att rulla in på parkeringen utanför ankomsthallen på Arlanda...

Strax efter elva hämtade jag därför en mycket trött dotter vid flygbussen. Maken var kvar på flygplatsen och försökte få liv i en mycket död Volvo. Till slut såg han sig dock tvungen att lämna vraket och skynda till sista flygbussen hem..

Så kan det gå.

Men dottern är hel och hållen hemma och familjen är återigen samlad. Jag njuter!

Och bilen blev dagen efter (mirakulöst nog utan p-bot) bärgad och fraktad till verkstad, där den nu väntar på nya tider..

Jojo.

Mår...

Usch sånt trist mående! De senaste dagarna har jag stundtals blivit rädd att jag är på väg in i depression igen, och undrar om jag måste bosätta mig i fjällvärlden för att hålla humöret uppe.. (!), men sannolikt är jag bara allmänt påverkad av att vara i min förändring.. Och det samtidigt som modern genomgått sin bypass och dottern varit långt bort i Kina. Eller så har jag pms.

En titt i kalendern talar för det sistnämnda, trots att det borde vara en aning för tidigt. Och då vill jag passa på att klaga högljutt; Det blir ju f-n bara värre med åren! Är det för att man ska börja se fram emot klimakteriet som det är så? Hu, hemska tanke.. Men besvären blir alltmer påtagliga och dyker upp allt tidigare i perioden. Alltså går jag här med sega deppiga tankar, utan någon energi att tala om, uppsvullen, plitig i ansiktet och sur och vresig. Och är på det stora hela en ganska tråkig person att ha att göra med.. I över en vecka!

När jag tänker efter, så har besvären blivit alltmer påtagliga efter min depression. Det är som att min pms hittar spår i kroppen där den märker att det finns utrymme att klänga sig fast...

Men det finns ljusglimtar; Ett matnyttigt infomöte på Stockholms nyföretagarcentrum, som nog leder till att jag får lite skjuts framåt i mina aktiviteter för framtida verksamhetsstart. En fika på Chokladkoppen i G:a Stan och sedan en trevlig lunch med en fd arbetskamrat på likaledes trevligt café Frapino vid Hornstull.

Och det bästa av allt; Maken har just åkt till Arlanda för att hämta hem dottern! Så snart är hela familjen runt mig igen. Då är allt som det ska..

Puss på er!