Ett inlägg som av någon anledning skrevs utan att publiceras. Jag tycker dock att det håller för mina trogna bloggläsare. Så varsågoda; mina tankar i september 2007:
Jag brukar aldrig köpa Amelia. Men förra veckan gjorde jag det och läste intresserat och grundligt igenom hela bilagan om bröstcancer. Den var lätt att ta till sig och blandade framtidstro med djupaste allvar och insikt om att det är en dödlig sjukdom.
Jag blev berörd. Och blev lite förvånad över det. Men insåg plötsligt att det som berörde mig, var alla likheter med min egen sjukdom. Och blev samtidigt beklämd över hur lite allmänheten faktiskt vet om depression. Depression är också en allvarlig sjukdom, som kan leda till döden, och som har ungefär lika höga insjuknandetal som bröstcancer per år.. Det finns idag mycket forskning och kunskap om depressioner, så man skulle mycket väl kunna ha en bilaga i Amelia, eller vilken tidning som helst om depressioner - med ungefär samma innehåll. Jo, faktiskt.
Men själens sjukdomar glöms kanske bort, eller göms? Många gånger leder ett insjuknande i cancer, även till depression - så kunskaperna borde lyftas. Och lyftas bort från alla dessa fördomsfulla artiklar i kvällstidningarna.
Ska försöka redogöra för det jag vet hittills. Kunskapen har jag, men ämnet ligger kanske för nära för att kunna redogöras för helt objektivt. Nå, det här är ju MIN blogg.
Det föreligger en skillnad mellan depression och utmattningssyndrom, som är det vetenskapliga namnet för det som i dagligt tal kallas för "utbrändhet". Skillnaden ligger framför allt i graden av nedstämdhet. Och idag tyder alltmer på att man också har hittat den biologiska skillnaden, enligt en nyligen publicerad rapport från Karolinska institutet.
Men det råder också ett samband; då obehandlade utmattningssyndrom KAN leda till ett insjuknande i depression. I de fallen, så föreligger alltså en multidiagnos. Där depressionen måste behandlas som en depression, samtidigt som det som utlöst utmattningssyndromen bör behandlas parallellt.
I mitt fall, så finns en sårbarhet för depression, jag har dock aldrig insjuknat i en depression tidigare i mitt liv - men jag har haft flera depressionsliknande tillstånd, som så småningom har gått över. Man har kunnat se sambandet mellan stress och depressioner tydligt. Föreligger sårbarhet för depressioner, så är långvarig stress en mycket stark riskfaktor för att en måttlig eller djup depression ska bryta ut.
Man diagnostiserar depressioner genom en helhetsbedömning, samt en självskattningsskala. Många tecken är detsamma som för utmattningssyndrom, men det som starkast särskiljer de olika sjukdomstillstånden, är graden av nedstämdhet, hopplöshet och känsla av meningslöshet som alltid är starkt framträdande hos en person med depression. En deprimerad person kan också minska kraftigt i vikt, vilket aldrig eller sällan händer med en persom som har utmattningstsyndrom.
Att jag vill klargöra det här är för att det har varit viktigt för mig att förstå min sjukdom och att inte blanda ihop den med andra. Men i dagligt tal, så säger jag nog att "jag gick in i väggen och blev sjukskriven för depression". Vilket är helt sant, men inte hela bilden.
Jag har haft tur, som har haft en förstående arbetsgivare, klok doktor och likaså klok coach under resans gång. Jag har fått styra väldigt mycket av min rehabilitering själv, vilket har varit oerhört viktigt för min självkänsla - då jag i grunden har kunskaperna själv.
Min depression klassades som "måttlig", alltså lite mer allvarlig än "lätt" men inte riktigt lika illa som "svår". Jag gjorde två bedömningar under min sjukdom, den första visade någonstans i mitten av skalan. Den andra, som jag gjorde efter att ha försökt självbehandla mig i 6 månader, visade en klar försämring och var det som slutligen avgjorde att jag började medicinera. Under den perioden tassade jag på gränsen till "svår" och skrämdes av hur jag plötsligt så klart kunde se varför människor inte längre orkar leva... Jag upplevde mig aldrig som självmordsbenägen, men jag kunde plötsligt förstå de som var det. Och det skrämde mig så till den milda grad att jag under en lång period undvek kanten på tunnelbaneperrongen, gick inte gärna på broar eller hade andra små fobier för att undvika sådant som kunde trigga detta nattsvarta i mig.
Under den perioden var kommentarer som "ryck upp dig" eller "tänk positivt" svåra att hantera. De skuldbelade mera än lyfte, eftersom jag verkligen inget hellre ville än att rycka upp mig.. Men det gick inte. Jag kunde helt enkelt inte. Det funkar nog bara om man är närmare friskheten än vad jag var då. För mig var dagliga rutiner a och o. Jag gick upp varje morgon o åt frukost med dottern. Och såg till att fylla varje dag med någonting som jag visste att jag brukar tycka om, även om det var svårt att just då känna lust. Men jag tänkte att om jag fyller på med bra saker, så kanske det en dag vänder..
Och det gjorde det ju.. Tack och lov. Jag är innerligt tacksam över att den perioden är bakom mig nu. Den värsta.. Nu ser jag framåt.