Sådär... Åter i stan efter att ha legat nerbäddad hela påskhelgen på Berget. Lite förvånande faktiskt, jag kände mig återhämtad innan jag åkte och var inte beredd på att bli däckad igen. Men jag fick iallafall välbehövlig vila och känner mig nu en aning bättre.
Att vila på landet är något helt annat än att vila i stan. Här finns alltid något som pockar; en diskmaskin som ska plockas ur; en tvätt som behöver tvättas; mat som ska lagas; telefonsamtal som ska ringas; lite plock och lite ditt och datt..
När jag kommer till Berget, så är det som om proppen går ur helt. Jag lägger mig helt enkelt ner och tillåter mig att vila. Och blir antingen sjuk - som nu - eller vederkvickt. Jag sover aldrig så mycket som jag gör där, eller läser.. och somnar över boken. När som helst under dagen... Och nu behövde jag uppenbarligen vilan.
De där långa skogspromenaderna får jag väl ta vid ett annat tillfälle. De två sista dagarna har ändå inte varit så promenadvänliga, med all snö som har vräkt ned i ett konstant flöde.
Så glad jag är att jag valde tåg istället för bil den här gången. Bara vetskapen att behöva halka sig fram på E4an tillsammans med alla andra hemvändande Stockholmare ger mig rysningar. Det var nog illa att ta sig de 14 kilometrarna på oplogade vägar fram till tågstationen idag...
Jag tillhör de som tycker om snö och vinter. Men vid rätt tidpunkt... Känns lite fel nu. Jag menar, var det inte tussilagovarning förra veckan? Jaja. Snö på landet är hursomhelst något speciellt. Det blir så ljust och nästan surrealistiskt tyst.
Och alltid vackert.