På café i Strängnäs

Eftersom jag inte äter bröd eller andra veteprodukter (tex pasta o sånt), så kan sallader lätt bli lite fattiga. Alltså bad jag om lite extra grönsaker och räkor...

Jösses liksom.

Uppmaning

I går träffade jag min rådgivare på Nyföretagarcentrum och bland mycket annat, så tog jag upp en sak som jag har noterat...

Förra veckan skickade jag nämligen ut ett massutskick via mail om min hemsida, och med ett bifogat fördelaktigt erbjudande. Med utskicket så följde också en uppmaning att sprida vidare budskapet.

Mailet fick mycket positiv feedback och flera har sagt att de ska skicka vidare till sina kontaktnät. Jätteroligt! Jag har rört noterat ett engagemang hos flera som jag kanske inte ens trodde skulle svara..

Jag har också noterat en försiktighet hos flera av dem som står mig närmast. De verkar inte gärna sprida vidare.. Med argumenten "jag har väl ingen som kan vara intresserad", "jag känner ingen som vet vad coaching är" eller liknande. Jag tolkar det som en rädsla för att göra fel.. Att man tänker lite för mycket, och kanske gör det svårare för sig än vad det behöver vara.

Min - mycket kloka - rådgivare berättade att det är en tämligen vanlig företeelse i nyföretagares närmaste omgivning. De närmaste är ofta de försiktigaste i att hjälpa till vid marknads-föringsinsatser. Konstigt nog.

Vi kom fram till att det nog bara ligger omtänksamhet bakom och möjligen en förmodad förväntan/prestationskrav om att de ska behöva leta kunder åt mig...

Så här kommer nu en uppmaning till alla nära och kära:

- Tro inte att ni måste prestera något, eller att ni ska behöva agera säljare av mina tjänster. Det finns inga som helst krav eller förväntningar på er om det. Det jobbet är mitt.

Det jag skulle bli jättetacksam över, det är om ni bara vidaresänder min hemsidelänk till era adressböcker. Utan någon som helst krav på återkoppling. Då kan mottagaren välja själv om han/hon vill läsa eller slänga mailet.

Här kommer förslag på mailtext:

"Min kompis/hustru/syster/kusin/fd kollega/vän (välj själv) har startat eget och har nu en hemsida: kolla gärna in och sprid vidare till alla ni känner! "

Så. Svårare än så behöver det inte vara. Efter att det är gjort, så kan ni bara luta er tillbaka och veta att ni har gjort mig en mycket stor tjänst.

Och - om ni ändå inte vill sprida vidare, så låt då bli. Jag älskar er ändå!

Självbedrägerier...

Idag, när jag beställde en sojalatte på Espresso House, så sa den väna flickan bakom disken: - Vi har bara sockerfri sojamjölk, går det bra? - Javisst, sa jag. Lite misstänksamt lade jag till; - är det inte alltid det? - Nej, sa hon. - Aha, sa jag. - Det förklarar kanske varför det är så gott, då? - Jo, sa hon och log; Det får ju en smak av vanilj av sockret..

Och när jag sen satt där med min sockerfria sojalatte, insåg jag att den blir ganska lätt att undvika. Och jag - som ska undvika socker - fick ännu en last att försöka bli av med.

Fan.

Mina sojalattar har varit en tröst för alla bortvalda godisbitar och andra sötsaker. Har tänkt att jag väl åtminstone kan unna mig en latte... Utan att en enda sekund reflekterat över varför jag tyckt det varit så gott. Haha, liksom.

Måndag igen..

Måndagar har nästan alltid varit svåra dagar för mig. Av tradition har jag haft en tröghet i början av veckorna, där måndagar varit de värsta dagarna. Veckan brukar ta sig fram emot onsdag-torsdag, då har energin och lusten kommit. Oftast..

Men jag märker att det (också) är något som tillhör Maj-historik.. Ni vet, alla dessa "sanningar" som man tror gäller för evigt.. Man är si och så och tycker om det och det och inte det.. osv. Och så visar det sig inte längre vara en sanning. Om det nu någonsin har varit det..

Jag försöker nog alltmer möta varje dag med någon form av nyfikna ögon. Och då visar sig dagarna innehålla både det ena och det andra - helt utan förutbestämda regler. Förra veckan avslutades med en humördippandes och självanklagandes fredagseftermiddag. En riktigt dålig eftermiddag/kväll.

Men idag har det varit en riktigt bra måndag, med en hyfsat effektiv förmiddag följd av en mycket trevlig lunch med min förra chef. Och i eftermiddags fick jag lite gjort också - dessutom tog jag mig äntligen i kragen och gick på ett KI-balans-pass på Friskis! DET tyckte jag mycket om. Och min kropp blev lycklig!

Livet är makalöst. Och föränderligt, helt klart.

Hipp hipp hurra!

Idag firar vi den Mest Älskade Maken, som fyller hedervärda år.

Denna födelsedag inleddes med sång, presenter och fika på sängen. En katt lyckades smita in i sovrummet för att säga grattis, den andra sjöng utanför dörren..

Snart på väg till Sigtuna för "All Pontiac Day"

(är det födelsedag, så är det.. )

Grattis min T - jag älskar dig!

Jag börjar förstå...

Yeah!

Igår var jag på en heldagsutbildning via mitt coachnätverk med en av USAs mest respekterade coacher; Margaret Krigbaum från Arizona. Hon har coachat de senaste 14 åren och coachar team, nyckelpersoner och företagsledare i 13 länder..

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men i allafall inte detta. En helt makalös dag med en fantastisk varm, informell och helt och hållet närvarande kvinna. Oerhört inspirerande och ännu mer input för mig och mitt yrkesutövande!

Ska idag ägna dagen åt att smälta gårdagens intryck. Och lite företagpyssel förstås.

Puss på er!

Pustar ut...

Erkänner att det varit lite ansträngande.

Har lagt orimligt mycket tid på hemsidefix samtidigt som jag varit småsjuk. Lägg därtill en gnutta oro över eventuella orkaner och annat som kan oroa en mamma.. Så, jo - energitjuvarna har funnits. Och jag hade ju planerat helt andra saker för denna dryga vecka, då jag varit ensam i stan. Men men..

Nu börjar förkylningen ge sig och energin kommer så sakteliga tillbaka. Hemsidan är nästintill klar - och dottern är nu hämtad från Arlanda; strålande solbränd och mycket nöjd med sin Miamitripp.

Dessutom är maken på väg hem över helgen.

Allt är gott, således.

(men vart tog dessa tio dagar vägen?)

Ike

Nu ser man tydligt att Ike är långt ifrån Florida. Ser ut att vara på väg mot Texas.. Ack ja.

Tänk att jag har blivit så uppdaterad på orkaner på sistone. Vem hade kunnat ana detta slumrande intresse? Nåväl, jag tänker släppa ämnet samma stund som dottern lämnar orkansäsongens område. Mer engagerad än så är jag inte, det ska erkännas.

Nu företagspyssel.

Vår egen lilla puma

Maken skickade en bild från landet... Jag är bara tvungen att dela med mig av denna dagsfärska lägesrapport från norraste delen av Östergötland.Trixie är vår lilla trädkatt och har därtill en särskild förmåga att posera framför kameran.

På tal om lägesrapporter, så är väderrapporterna från Miami ganska sporadiska via sms. Men utifrån svensk media och amerikanska orkansajter, så har jag förstått att Ike har mejat ner halva Kuba och nu är på väg in mot mexikanska golfen. Florida och Miami tycks ha klarat sig. Skönt för dottern (och den oroliga modern) och tragiskt för en redan hårt prövad region. Nionde orkanen (?) och säsongen har bara börjat.

För övrigt börjar min energi så sakteliga komma tillbaka. Snuvan är fortfarande påtaglig, men den tar inte över hela min tankeverksamhet nu... Tack för det!

Orkaner...

Visst är jag orolig. Självklart. Att veta att dottern befinner sig därborta, just i närheten av orkanernas snitslade bana, är just nu inte så kul... Men kontakten med henne lugnar betydligt.

Igår trodde hon att hon skulle evakueras. Dagens rapporter om Ike, säger dock att den förmodligen "bara" drar in över södra Florida.. I Miami Beach blir det sannolikt väldigt blåsigt och regnigt. Men inte orkankatastrof, vad man vet nu iallafall.

Dottern är cool och verkar ha läget under kontroll. Så för mig är det bara att andas lugnt, meditera extra länge - och invänta tisdagen, då Ike förväntas komma in över land..

Och - om nu inte orkanen stänger flygplatsen - på torsdag ska hon flyga hem. På torsdag; Den 11 september alltså...

Ja, herregud.

Förkylt

Näsan rinner och huvudet dunkar. En riktig bonnförkylning här. Där ser man. Och bara för mig att bädda ner mig. Men det går ju bra det också.

För övrigt så följer vi ju orkansäsongen där borta.. Speciellt intressant är det om Hanna blir en orkan... Eller om Ike, som verkar vara en kraftfullare sort, tänker ta vägen förbi Floridakusten. Dottern är nämligen i Miami nu. Enligt sms har hon full koll, så det är väl bara att lita på.

Tur att jag är hyfsat lugn och cool efter retreaten.

Återkomst

En retreat kan nog inte beskrivas - den ska upplevas. Och det är det jag har gjort i 5 dagar... Med feber och ont i halsen, blev det ändå en djupt omvälvande upplevelse. En annorlunda sådan.

Ingen retreat är den andre lik.

Jag lånar den gode Hs favorituttryck: - Allt är nåd.

Jojo.