Majs bryderier

Andas in.. andas ut...

2009-12-18T21:03:00.005+01:00

Och konstaterar att NU är det tid för ledighet!

Gjorde mina sista arbetstimmar hos min fd huvudman i måndags, träffade världens bästa handledare i tisdags, avslutade min första mindfulnessgrupp i onsdags, tog terminspaus med den andra gruppen i torsdags, träffade en ny spännande kund idag.. och till det en massa andra kontakter och möten under veckan.. Har också noterat det märkliga i att ju fler samarbeten jag tackar nej till - desto fler förslag tycks dyka upp.

Men nu tar jag en paus från allt som har med arbete att göra.

Rösta, rösta!!

2009-12-11T23:09:00.001+01:00

Just det: gå in på den här länken och grammisrösta på finfina svägerskan Ylva Skog, i kategorin Årets Klassiska!

Reservdelsmänniskan..

2009-12-11T21:54:00.005+01:00

De flesta som känner familjen A-S lite närmare, har nog framför allt lagt märke till min makes reservdel - dvs benprotesen. Nå, den här familjen består av flera reservdelar:

Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet, är att ta av mig hörapparaterna. Nog med höga ljud för dagen, liksom. Sedan går jag in i badrummet och plockar ur kontaktlinserna ur ögonen. Nog med hökblick..

Sedan tar jag ut löständerna..

Nej, det gör jag ju inte. Inte nu förtiden. Men jag kunde mycket väl ha gjort det. Och jag gjorde det under väldigt lång tid av mitt liv. Tänk att jag levde med ett provisorium från 12 års ålder till - 35 års åldern.. Känns idag mycket långt borta. Sådan tur att det finns sådant som heter titan. Och implantat.

Annars hade jag sannolikt plockat bort den reservdelen också.

Har jag för övrigt några minnen av min olycka som tolvåring? Jo, jag minns att jag gick till stallet, trots att syster S nyss kommit hem från Belgien. Hon låg och sov när jag kom från skolan, så jag valde att hälsa på hästarna ett tag.. Men bara en kort stund, eftersom jag ville hem och träffa min syster som varit borta - hur länge? ett halvår?.. Och när jag väl var i stallet, så bestämde jag mig för att ta ut Joy - min "egen" skötehäst, treåringen som vi höll på att rida in - på en kort ridtur. Men eftersom jag bara skulle rida en liten stund, valde jag att rida i paddocken, tillsammans med inackorderingen (minns inte vad hästen hette, men ryttaren hette Tyrone). Det blåste ordentligt, så vi var ganska vaksamma. Och hästarna var ystra och nervösa. Joy skyggade vid samma hörn gång efter annan. I hörnet på paddocken fanns ett slags skjul, och sannolikt var det något där som gjorde henne nervös i blåsten. Två gånger blev jag avkastad på samma ställe, och två gånger satte jag envist upp igen. Det är något man som ryttare får lära sig - trillar man av, så ska man obönhörligen upp igen. Jojo.

Den tredje gången valde jag att istället leda henne förbi det otäcka skjulet. Min tanke var att om jag var nära hennes huvud - hållandes i tränset - och talade lugnande till henne så skulle hon inte bli så rädd.

Vid exakt samma ställe som tidigare, skyggade hon kraftigt. Jag snavade och tappade taget om tränset. Och samtidigt som jag föll framlänges, så sparkade hon bakut. En normal reaktion hos en häst som blir lös... Min mun mötte alltså hennes bakhovar, lite olyckligt. Jag minns ljudet av smällen - en kraftig dånande duns. Men jag minns ingen smärta.

Sedan rådde kalabalik och panik. Min medryttare Tyrone blev så rädd att han hoppade av sin häst och sprang ut från paddocken och ställde sig där och skrek, vilket ledde till att min häst började bråka med hans.. (kan hästen hetat Qupido?). Jag var kvar inne i padocken, kände att det rann blod från min mun, och försökte sära på hästarna. Tror faktiskt att jag lyckades, men sedan kom en dotter till familjen som ägde stallet och där någonstans börjar minnet svikta. Blev ledd till deras hus, lagd på en säng och sedan minns jag att min far kom. Och sedan ambulansmännen.. Som snällt sade att det här kommer att bli bra. Jag var inte på det klara över vad som skulle bli bra. Transport till sjukhuset och senare operation. Uppvak i ett rum med två tanter som ojade sig när de såg mig..

Senare fick jag klart för mig att hela gombenet i överkäken var krossat, tillsammans med fem framtänder. Operationen var pillrig, eftersom läkarna behövde rensa gommen på ben- och tandsplitter. Jag har också förstått att jag hade centimetertur från en betydligt värre olycka. Min nästipp var skrapad av hästhoven, och det sades mig att om sparken hade tagit en aning högre upp så kunde näsbenet ha tryckts in i skallen. Och då skulle sannolikt sagan om Maj varit över.

Från 12 år till 35 år hade jag ett provisorium i munnen. Fråga mig inte varför det tog så lång tid att ersätta det. Men sannolikt har det med skam och förträngning att göra. Vad jag vet, är att jag log på ett annat sätt som elvaåring.. Då log jag med öppen mun, visandes hela garnityret. Det har jag aldrig gjort sedan dess.

Men jag lever. Och har idag bara lösa delar i öron och ögon. Kunde varit betydligt värre.

Puh liksom..

2009-12-11T11:54:00.002+01:00

Tiden går..

Igår blev jag avtackad av min (snubblande strax fd) uppdragsgivare. Återstår nu 3 möten på måndag, sedan har jag avslutat mitt åtagande där. Känner mig som jag har sirap i huvudet, bomull i öronen och ögonlock tunga som bly. Bestämde mig redan innan att den här dagen ska ägnas åt städ, tvätt och komma-ifatt-hemma-dag. Skönt känns det absolut, men också lite vemodigt - som alltid vid avslut och hejdåande.

Egentligen känner jag min nog mest dränerad.. Många samtal har det blivit sista månaden.. Många lyssnande och stöttande sådana. Kvar finns inte mycket energi över huvudtaget. Jag behöver påfyllning - definitivt. Dags för ledighet. Nästa vecka blir att varva ner i tempo, några få möten, två mindfulnessgrupper och två coachingar.

Men sedan: Tre veckors ledighet! I år innehåller även julledighet en veckas tyst retreat på Gaia House i Devon. Det ser jag verkligen fram emot. Landa, möta nuet och ge plats för ny energi.

Kalla saker för dess rätta namn..

2009-11-30T21:19:00.004+01:00

Jo, jag får väl erkänna att jag de senaste åren till viss del trott mig vara osårbar.. På ett sätt immun mot att drabbas av återfall i depression. Att allt jag lärt mig, och att alla steg jag tagit efter min sjukdomsperiod, liksom skulle vaccinera mig mot att trilla ner i avgrunden igen..

Men vad ska jag då kalla den här mentala sörjan jag befinner mig i? Den här trögheten? Den här konstanta nedstämdheten?

Nå, det må accepteras. Det finns grader i helvetet... Och genom att lägga till ordet "light" efteråt, så är det lättare att sätta ord på det.

Så är det således. Det är som det är. Och inte behöver det vara värre än så heller.

Back to basic, som sagt..

Stökigt, bökigt och lite smårörigt..

2009-11-20T21:26:00.004+01:00

i mitt liv just nu. Vet inte om den här hösten kan jämföras med någon annan jag tidigare varit med om. Men det är som om jag hela tiden lever på gränsen.. Mitt emellan sorg och glädje, mellan tillförsikt och förtvivlan, mellan eufori och nedstämdhet.. Mellan flow och tröghet..

Och så är det den mörkaste november i mannaminne. Inte den bästa månaden för en som tassar runt sin egen depressionsavgrund. Nu är det återigen "back to basic" som gäller; promenader i det svaga dagsljuset, daglig meditation och yoga. Jag har inte haft en så tung november på flera år. Nog beror det till stor del på brist på ljus, kombinerat med att jag inte kännt mig helt tillfreds med min hela arbetssituation. Har haft en hel del energiläckage, när jag behövt energipåfyllning..

Livet är påtagligt på alla sätt. Mitt i detta liv, så har jag fantastisk medvind i delar av min yrkesgärning. Mindfulnesskurserna går som på räls och förra veckan startades en ny grupp. Och för drygt en vecka sedan sade jag så upp mitt kontrakt med det omställningsföretag jag varit knuten till som underkonsult i över ett år. Jag gjorde det i stark förvissning om att jag nu är redo att gå vidare och att lägga energi och fokus på att utveckla min verksamhet. Som inte är så mycket inriktad på karriär- och omställningar (ej heller jobbcoaching, egentligen), utan helt andra saker..

Med stark förvissning om att när jag får utrymme att lägga energi på rätt saker, så kommer det att gynna både mig, mina relationer, mitt hela liv samt mina affärer..

Och jag är närvarande. Helt och hållet - nästan hela tiden. I ljus och mörker. Det är nog den största och mest påtagliga beskrivningen av den här hösten.

Men varför måste det vara så in i norden mörkt?

Vård av vänskap

2009-11-11T20:54:00.004+01:00

Jag skulle behöva idka vänskapsvård. Skulle behöva stryka saker i kalendern och bara passa på att träffa de som står mig nära. Jag behöver det. Jag tror att mina relationer behöver det. Vårda mina vänskapsrelationer alltså. Man skulle kunna ta ut någon form av bidrag för det; VAV. Vård av vänskap. Träffa mina vänner..

Någon vill jag dricka champagne och skratta med, en annan vill jag bara lyssna på och hålla om.. En tredje vill jag dricka kaffe med och prata, prata, prata.. Osv..

Jo, jag har väl hela hösten legat efter med det mesta, så även detta. Och jag tycker inte om att skylla på något, kan bara konstatera att det har varit lite mycket med sjukdomar, egen utbildning, samt föreläsningar och kurser och och och.. Och en hel del annat förstås.. allt går ju inte att beskriva i bloggen.

Jag vill bara säga att jag tänker på er - mina kära kära vänner!

(idag har jag fattat ett beslut som förhoppningsvis ska skapa såväl tid som energi framöver)

ditten och datten

2009-11-06T21:13:00.004+01:00

Känslan av att ständigt ligga efter är inte skoj. Men jag har lärt mig att förhålla mig till det. På något sätt.. Skrivbordet är en ständigt ångestframkallande påminnelse om all administration som bara ligger och samlar damm. Och väntar.. Men jag har en förmåga att dels skjuta upp det, dels att veta innerst inne att det ordnar sig.

Andra saker som faktiskt ordnar sig är att jag - peppar peppar - inte verkar ha blivit sjuk igen, trots förkylningskänslan förra helgen. Trött är jag, men känner mig så pass frisk (vågar man uttala sådant i dessa tider?) att jag planerar att börja träna igen så smått.

Se där, nu har jag sagt det. I morgon kanske? We´ll see.. (man ska veta att jag knappt rört mig på två månader.. soffpotatis typ...)

För övrigt bad jag min näringsterapeut att ge mig en "dunderkur" för att återhämta mig och att stärka immunförsvaret inför vinterns prövningar. Och snacka om kur.. Så här mycket örter och vitaminer av olika slag har hon aldrig gett mig sedan jag började konsultera henne för 1,5 år sedan. Jösses. Om allt hjälper som det ska, så är jag en superkvinna om några veckor!

Buss-puss

2009-11-02T18:19:00.003+01:00

Med min lilla dator i knät upptäcker jag just att Swebus har ett trådlöst nätverk. Vilken service, minsann. Är alltså på väg hem från Jönköping där jag varit sedan i lördags och umgåtts med min far.

Är glad att jag åkte ned. I stilla och långsamt umgänge skapas stort utrymme för närvaro i nuet. Och jag har varit där. Nu är jag här.. Var det nu är (mörkt utanför fönstret, men passerade Linköping för nån halvtimme sedan...)?

Nu borde jag egentligen utnyttja restiden till att skriva och förbereda lite kursmaterial till veckans mindfulnessgrupp. Men mest sitter jag och tittar ut genom fönstret och tänker. Och tänker att tanketid också är viktigt.

På nedresan coachade jag mig själv på temat företagsutveckling. Jag är en duktig coach, så nu har jag en klart och tydlig plan för mitt företag. Återstår att skapa utrymme och förutsättningar. Nå, det har gått bra hittills när jag lyckats bli målmedveten - så jag litar på min förmåga även nu.

Nej, nu ska jag jobba. Puss på er!

Happy Halloween!

2009-10-30T10:40:00.001+01:00

Så här ser det ut i köket hemma hos oss just nu..

Jösses..

2009-10-23T21:46:00.003+02:00

Går inte tiden snabbare nuförtiden? Var det inte alldeles nyss fredag? Jag menar, FÖRRA fredagen...? och jag som strävar efter närvaro i nuet och i tiden.. I livet.

Kortfattad sammanfattning av veckan:

trötthet, inspiration, bekräftelse, energisug, positiv feedback, framgångar, överväldigande trötthet, närvaro, nystart, beslut, marknadsföring, fokus, för lite sömn, vanmakt, sorg, grundad, engagemang, obalans, balans, stolhet, saknad, kärlek, kärlek, kärlek...

Well. Veckan har inte varit så tokig iallafall! :-)

Men vissa biståndsdelar bara måste bort - för att ge plats åt sådant som GER energi. Joja!

The breeze at dawn..

2009-10-16T16:22:00.003+02:00

The breeze at dawn has secrets to tell you.
Don´t go back to sleep.
You must ask for what you really want.
Don´t go back to sleep.
People are moving back and forth across the doorsill where the two worlds touch.
The door is round and open.
Don´t go back to sleep.

Rumi(tran. Coleman Barks)

Detta lilla stycke poesi från den sufiske poeten/filosofen Rumi slog ned som en blixt i mig för två år sedan. Den är fortfarande glödande skarp och betyder mycket, mycket, mycket..

Jag är övertygad om att poesi kan betyda olika saker för olika personer vid olika tidpunkter och olika situationer. Så jag förväntar mig inte att alla andra ska förstå hur dessa ord har påverkat mig. Delar liksom bara med mig..

Jag är här

2009-10-16T10:26:00.002+02:00

Oj.

Här hittade jag en ensam och övergiven liten blogg.. jag lovar, snart kommer uppdatering.
Puss och kram så länge!

47 år..

2009-10-07T22:36:00.002+02:00

är ju ingen ålder på en häst. Eller?

Jo. Det är ju faktiskt det. Ganska många år.. Och det är en sjusärdeles bra ålder på en kvinna, måste jag tillstå. Har bestämt mig för att fortsätta vara långhårig jeansbeklädd "tjej" och lära mig leva med att folk fortsätter att tro att jag är yngre än jag är.. ;-) Att fylla på färg i hårbotten var 5e vecka är förstås lite kostsamt - men va f-n, det må väl vara ok!

Min 47 årsdag började med skönsång vid sängkanten av fina maken, fortsatte med lunch på Teaterbaren med käraste väninnan och avrundades så småningom med en jättetrevlig middag på Thai Boat med make, syster och svåger. Champagne, mycket god mat och rödvin. Mums!

Tack älskade make, för en mycket fin födelsedag! Och tack alla fina söta vänner och familjemedlemmar, som skickar fina hälsningar och gör mig alldeles varm av glädje.

Jag är sannerligen privilegierad.

Puss och kram!

Höstlördag på Berget

2009-10-03T12:32:00.004+02:00

Sitter i köket på Berget och tittar ut på den begynnande stormen. Gula löv singlar ner på marken och regnet är inte långt borta. Är så nöjd med att jag åkte hit redan i torsdags kväll.

I går visade oktober upp sig från sin allra finaste sida. Det var kallt, morgonfrost, sol och gnistrande vackert. Tog en lång skogspromenad och drog in djupa andetag av den friska luften. Kunde riktigt känna hur luften fyllde mina - sedan tidigare hosttrötta - lungor och hur kroppen tacksamt tog emot ny kraft. Efter en månads förkylningar och sjukdom, så är behovet av kraft, energi och återhämtning enormt. Vågar nu påstå att jag är frisk. Så otroligt skönt!

När jag lufsade runt i skogen igår, så slog det mig hur oerhört privilegierad jag är som har möjlighet att dra mig tillbaka till lugnet och stillheten här. Det är sannerligen något att vara tacksam för.

Nu ska jag snart ut och trycka ner resterande lökar i marken. Plantagen påstår att de är rådjurssäkra. Ha ha ha, säger vi som vet hur odlingslivet här i trakten ser ut, med 100-tals hjortar som drar runt och skövlar växtligheten - likt ungdomsgäng som sätter bilar i brand i storstadsförorter.. Men vi har köpt över 250 vårlökar och hoppas att några blommor ändå får överleva så pass länge att vi kan njuta av dem en stund frampå vårkanten.

Hoppet är det sista som överger människan. Eller skam den som ger sig. Typ.

Vilken vecka..

2009-09-27T11:30:00.002+02:00

Idag är första dagen på två veckor som jag känner mig tämligen säker på att det virus jag haft i kroppen, nu tycks ha dragit sig tillbaka. Äntligen. Men jag är lite misstänksam ändå, sist kom det ju tillbaka med kraft - så jag fortsätter att ta små små steg..

Men - förutom en särdeles krattig fysisk hälsa - så har den här veckan varit fantastisk. Har haft en mental glöd, som liksom trängt igenom fysiken, och känner mig så PÅ inför höstens utmaningar. Vad jag vill är glasklart och hur jag ska nå dit är också ganska tydligt. Dessutom verkar det som jag har utrymme att ta mig dig också..

I torsdags hade jag "uppkörning". Det var alltså dags för examination för min ACC-certifiering till ICF-coach. Och det gick hur bra som helst! Jag är så himla glad för det - ett av mina mål med att gå utbildningen för 1,5 år sedan, var just att den skulle leda till certifiering. Och nu är jag alltså där. Tillfredsställelsen är enorm. Kan ni ana?!

I fredags höll jag ett seminarium om mindfulness för 30 personer. Det gick också bra och jag känner hur mycket den här senaste utbildningen har gjort för min säkerhet och trygghet i de här sammanhangen. På tisdag första info-mötet inför höstens kurser. Nu drar det igång...

Känslan av flow är påtaglig. Yeah!

Mys

2009-09-26T23:19:00.003+02:00

Cosi fan Tutte på Operan. En totalupplevelse! Härligt!

Ett år kvar..

2009-09-20T19:21:00.003+02:00

till makens halvsekeldag. Och i morse klarade vi - två genomförkylda kvinnliga familjemedlemmar - att ta hyfsad ton till jamåduleva. Men det krävdes några rejäla hostattacker och dito gapflabb utanför sovrumsdörren, innan det gick.

Nu är vi på väg för att äta vietnamesisk födelsedagsmiddag.

Grattis på 49årsdagen, älskade make!

(nästa år blir det party..)

Jodå..

2009-09-19T21:18:00.004+02:00

jag är hemma igen.

Mycket mycket nöjd efter nio intensiva och omtumlande dagar. Är fullproppad med intryck, nya lärdomar och positiv mental energi inför hösten. Men är också mycket mycket trött.. Blev sjuk under kursen och hostade mig igenom de fyra sista dagarna. Antar att mitt immunförsvar var för svagt efter förra förkylningssvängen, att det inte kunde stå emot de smittotillfällen som bjuds när 85 personer ryms inom samma sal.

Gick trots det bra att fullfölja, men nu är jag ganska urlakad. Hostar och snörvlar som aldrig förr, men utan feber, så doktorn - som jag besökte idag - lugnade mig med att det iallafall inte är något bakteriellt.

Fick hostmedicin och nässpray, och nu hoppas jag bara att rösten håller för att sjunga för maken i morgon!

Almost there..

2009-09-07T22:07:00.004+02:00

Sådärja.

Nu är yogamattan omilt nedtryckt i resväskan, filtar och oömma kläder likaså. Meditationskudden fick helt enkelt inte plats, så den får resa i egen väska. Får se hur jag löser det med KLM. Att packa till en 9 dagars utbildningsretreat är inte helt enkelt. Knepigt och tungt. Men jag är kanske orutinerad.. Tidigare har jag "bara" rest till retreater inom landet.. med tåg eller bil.. utan maxvikt och sånt.

Men nu så.. Nu verkar det ju faktiskt bli av.. Jag är verkligen på väg. Jag är verkligen på väg!

I morgon bitti kl 06.20 lämnar jag Sverige ett tag och är åter 18 sep..

Iihh..

Må ni alla ha en fin tid. Det ska jag.

Puss och kram och solong!

Ällskap!

2009-09-06T18:11:00.004+02:00

När min dotter var liten och ännu inte fått ordning på språket fullt ut, så sa hon ofta att hon ville ha ällskap.. Det var ällskap framför barnprogrammen, ällskap när hon lekte och ällskap när hon skulle sova och så vidare..

Jag tycker det är ett så vackert ord. En mångtydig sammansättning av orden älska och sällskap, liksom.

Och apropå det, så har jag nu piggnat till efter en veckas sjukläger. Normalt sett så är jag ganska nöjd med att vara själv hemma, eftersom mina dagar oftast är fullspäckade med social interaktion på flera sätt. Men en vecka utan vare sig jobb, hemmavarande familj eller möjlighet till vänträffar räcker gott och väl för att jag ska känna mig sprickfärdig av umgängesbehov.

Sådan tur att maken just är hemkommen.. och att vi tillsammans med dottern snart ska ut och äta middag.

Det kallar jag perfekt ällskap! :-)

Jo jag är väl sjuk då´rå...

2009-09-01T12:59:00.003+02:00

Jag vill ju inte vara sjuk. Men nu är det väl bara att acceptera.. Ingen yoga ikväll, inget mingel i morgon, och sannolikt inget afterworkande med kollegorna på torsdag.

Ej heller inget jobb. Åtminstone inte idag eller i morgon. Sen får vi se..
Men läsa orkar jag faktiskt, om än bara korta snuttar i taget.

Läser just nu Jon Kabat-Zinn, Full Catastrophe living, How to cope with stress, pain and illness using mindfulness meditation.

Man kan lugnt påstå att den här boken är en bibel för mindfulnesslärare över hela världen. Och att Jon Kabat-Zinn liksom har blivit som en guru. Trots att han "bara" är en hårt arbetande, djupt engagerad medicine professor på universitetssjukhuset i Massachusetts som en gång i tiden kom på idén att testa lite buddhism på västerländska patienter (mycket förenklat förstås).

Bakom Mindfulnesscenters bildande låg alltså en önskan att sprida buddhismens kunskap om hur mänskligt lidande kan hanteras och lindras, men i en form som befriats från religiöst och filosofiskt innehåll.

Jag kan starkt rekommendera boken till alla som är intresserade av hur han - tillsammans med sina kollegor på stresskliniken på sjukhuset i Massachusetts - har arbetat fram ett program som nu fler än 17000 människor har deltagit med goda resultat på hälsa och tillfrisknande. Och alla som är intresserade av att ta hand om sig själva i livets kaos..

Och allt är så enkelt. Men ändå så j-a svårt. Och helt otroligt spännande!

Ha! Ha! Ha!

2009-08-31T09:08:00.003+02:00

Rätt åt mig.

Nu ser min smittorädsla ut att lösa sig av sig själv. Är nämligen genomförkyld och hostar (grishosta?) och stannar således hemma och kurerar mig. Alltså går jag inte ut och blir smittad, eller smittar någon annan. Det var ju bra.

Men det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig veckan. Dagens 6 inbokade möten avbokade, morgondagens 5 är förvarnade... Sen får vi se. Och jag som hade en del trevliga kvällsaktiviteter på gång också.. Äsch, liksom.

Nå, det viktigaste av allt är att vara hyfsat frisk om en vecka. Och nu får jag hoppas att jag iallafall orkar läsa lite. Bara ca 400 sidor kvar nu..

Jaja.

Murphy´s law?

2009-08-29T14:08:00.006+02:00

Attans svininfluensa! Eller förlåt; "Den nya influensan"

Just som jag skrivit det förra inlägget drabbades jag av plötslig oro över att jag den här veckan som nu återstår innan min(sedan länge efterlängtade, dyrt betalade, och hårt förberedda) utbildningsretreat börjar - ska smittas av influensan. Hjälp!

Det finns liksom inte på kartan. Jag tänker INTE bli sjuk.

Veckan som följer tänker jag INTE stoppa min fot i tunnelbanan, det blir promenader både till och från jobbet. Ej heller tänker jag ta några människor i hand (sorry kunder, deltagare, kollegor) om det inte finns någon desinficerande handsprit i närheten.

Kanske det helt enkelt är säkrast att inte lämna hemmet?

Oh my good..

2009-08-29T13:47:00.004+02:00

it´s really happening!

Om bara drygt en vecka åker jag till Tyskland för att delta i en 9-dagars intensiv utbildningsretreat i mindfulness, sk Practicum. Har inte riktigt förstått att det verkligen är sant. Samtidigt som jag sitter här och försöker hinna läsa in all kurslitteratur innan, så utformas de kurser jag och en kollega ska starta under hösten. Och så var det där med certifieringen till coach; har ju fått datum för examination i slutet av september. Även det ser alltså ut att falla på plats.

För 1,5 år sedan lämnade jag min dåvarande trygga tjänst som personalchef. Tjuvkikar i mina anteckningar och ser att jag då satte upp några mål, bland annat följande:

* Att leva på mitt företagande inom ett år
* Att bli certifierad ICF-coach
* Att utbilda mig till instruktör inom MBSR, dvs Mindfulness Based Stress Reduction.

Företagandet tog ju snurr i och med finanskrisen i höstas. Och nu är jag alltså snart i mål med de övriga också. Hisnande.

Och jag kan konstatera att jag aldrig tidigare i mitt liv varit så målfokuserad som under de senaste 1,5-2 åren.. Det är faktiskt ganska omtumlande att upptäcka att det har gett så tydligt resultat.

It´s really happening.