En annan story

Det tycks vara en period i detta liv, där saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig..

Knappt en halvtimme efter att jag skrev sista inlägget, så ringde maken och meddelade att hans bil lagt av. Precis lagom för att rulla in på parkeringen utanför ankomsthallen på Arlanda...

Strax efter elva hämtade jag därför en mycket trött dotter vid flygbussen. Maken var kvar på flygplatsen och försökte få liv i en mycket död Volvo. Till slut såg han sig dock tvungen att lämna vraket och skynda till sista flygbussen hem..

Så kan det gå.

Men dottern är hel och hållen hemma och familjen är återigen samlad. Jag njuter!

Och bilen blev dagen efter (mirakulöst nog utan p-bot) bärgad och fraktad till verkstad, där den nu väntar på nya tider..

Jojo.

Mår...

Usch sånt trist mående! De senaste dagarna har jag stundtals blivit rädd att jag är på väg in i depression igen, och undrar om jag måste bosätta mig i fjällvärlden för att hålla humöret uppe.. (!), men sannolikt är jag bara allmänt påverkad av att vara i min förändring.. Och det samtidigt som modern genomgått sin bypass och dottern varit långt bort i Kina. Eller så har jag pms.

En titt i kalendern talar för det sistnämnda, trots att det borde vara en aning för tidigt. Och då vill jag passa på att klaga högljutt; Det blir ju f-n bara värre med åren! Är det för att man ska börja se fram emot klimakteriet som det är så? Hu, hemska tanke.. Men besvären blir alltmer påtagliga och dyker upp allt tidigare i perioden. Alltså går jag här med sega deppiga tankar, utan någon energi att tala om, uppsvullen, plitig i ansiktet och sur och vresig. Och är på det stora hela en ganska tråkig person att ha att göra med.. I över en vecka!

När jag tänker efter, så har besvären blivit alltmer påtagliga efter min depression. Det är som att min pms hittar spår i kroppen där den märker att det finns utrymme att klänga sig fast...

Men det finns ljusglimtar; Ett matnyttigt infomöte på Stockholms nyföretagarcentrum, som nog leder till att jag får lite skjuts framåt i mina aktiviteter för framtida verksamhetsstart. En fika på Chokladkoppen i G:a Stan och sedan en trevlig lunch med en fd arbetskamrat på likaledes trevligt café Frapino vid Hornstull.

Och det bästa av allt; Maken har just åkt till Arlanda för att hämta hem dottern! Så snart är hela familjen runt mig igen. Då är allt som det ska..

Puss på er!

I Kina...

Näe.. Sverige fick inte någon OS-plats i synchro den här gången. Så synd. Men tjejerna tog sig till final och blev där elva. Ett ett mycket gott försök och konkurrensen var mördande hård.

I morgon tävlas det ånyo där borta. Då ska de sista individuella OS-platserna fördelas enligt ett komplicerat system som jag inte ens tänker försöka ge mig in i att försöka förstå. Sedan är Kinaresan över för den här gången.

Och på tisdag kväll kommer den älskade dottern hem. Med en ny stor erfarenhet i bagaget och därtill med överfull packning, efter att ha shoppat mängder av sanslöst billiga kinesiska piratkopior.. ;-)

Jag längtar så efter henne. Och är alltid lika stolt!

Ljusare tider...

Eftermiddag över Årstaviken.

Tänk, jag har alltid trott att det inte går att ta kort i motljus... Och så visar det sig att min mobilkamera klarar det galant! Känner mig smått besatt av att hitta solmotiv, förmodligen för att mitt behov av sol är så stort efter en - till stora delar - mörk och grå vinter.

Dagarna går och det har varit svårt att uppdatera den lilla bloggen. Mors hjärtoperation, dotterns Kinavistelse och mina egna kursdagar har tagit det utrymme som funnits.

Lättnaden över en lyckad operation är stor. Det var först efteråt som jag förstod hur stor plats oron tog i mig.. Och hur oerhört skönt det var att få beskedet: "operationen har gått bra"!

Nu fokuseras nerverna på morgondagens tävlingar. Långt där borta i Peking... Usch, det är svårt med avstånd. Men i morgon vid den här tiden, så vet vi hur OS-kvalet gått. Dottern har låtit glad och motiverad via sms/Skype/chatt, så nu återstår bara att hålla tummarna. Puh, liksom.

Simförbundets hemsida är hyfsat uppdaterad om tävlingarna.

Vill tillbaka...

( Aha.. Man behövde peta lite i html-koden... Sånt visste jag inte ens att jag kunde.. )

Förra veckan var alltså jag och syster S i Tandådalen. Hon i spåren och jag i backen. Och som vi körde! Som om varje åk/dag var den sista...

Och nu vill jag inte vara hemma.

Äsch...

Försöker publicera några maffiga bilder från min underbara vecka på skidor, men av någon anledning så vill inte Blogger.

Är hemma iallafall. Inga brutna ben, bara en massa mersmakskänslor. Vem vill åka mera skidor i år? Snart?

Hör av er!!!!

(vilken dag som helst kommer mera ord.. och förhoppningsvis några bilder också)

På återhörande..

Sådär.

Färdigpackad och mentalt förberedd för morgondagens bilresa till Tandådalen. Nu återstår bara att säga godnatt och önska er alla en bra vecka! Själv ska jag ägna dagarna åt skidbacken, och umgås med min längdåkande syster och promenerande mor, på kvällarna...

Ser fram emot en lugn och fridfull semestervecka.

Puss och på återhörande!

Vänskap är...

- att ha någon att åka skidor med! =)

Acceptans

Inom mindfulness är acceptans ett centralt begrepp. Att acceptera det som är, innebär att vi väljer att se både vår inre och yttre verklighet utan att fly, undvika, förvränga eller döma den. Att acceptera betyder inte att man ger upp eller ger efter. Tvärtom, genom att acceptera, så ger man sig själv utrymme att välja förhållningssätt. Som Anna Kåver skriver i boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans; "Ett accepterande förhållningssätt betyder inte att vi avstår från att söka förändring i en svår situation, utan att vi slutar föra krig mot tillvaron och oss själva."

Den boken har betytt väldigt mycket för mig.

Jag är en person som hela mitt liv har varit snabb på att döma mig, oavsett vad det gäller. Jag har inte alltid accepterat mina tankar, känslor eller kroppsförnimmelser - utan har hellre lagt ner enormt mycket energi på att försöka tänka annorlunda ("seså, så där kan jag väl inte tänka heller") att känna på ett annat sätt ("usch vilken hemsk känsla, känn något annat istället!") och att få kroppen att glömma huvudvärken, tröttheten eller ryggstelheten.. ("ta en ipren, vettja!")

Nu försöker jag lära mig att alla känslor, tankar och kroppsförnimmelser är tillåtna. De finns där av någon anledning och man behöver inte alltid analysera dem. Att just en tanke eller känsla dyker upp betyder ingenting annat än att den finns här och nu. Jag har märkt att om jag accepterar saker och ting som de är, så är det också lättare att så småningom se med klarare ögon vilka valmöjligheterna är. Om jag istället lägger locket på, så går all ansträngning åt att låta locket ligga kvar och då kommer tröttheten att ta över. Och då finns det inte en chans att jag ska kunna göra medvetna val.

Det var först när jag accepterade att jag var sjuk, som jag också kunde börja undersöka olika förhållningssätt till min sjukdom. Acceptansen gav mig valmöjligheter. Innan dess hade jag kämpat emot med all min viljekraft, vilket till slut inte längre var möjligt...

Nu har jag återigen kommit ifatt en insikt. Konstaterar att jag är i obalans, vilket jag har varit sedan förra helgen. Men först idag insåg jag att jag faktiskt har en liten dipp igen. Fram tills nu har jag ansträngt mig för att försöka leta efter kraften och energin, och har kämpat emot det som jag så gärna vill slippa. Nåväl, jag får således acceptera att jag inte mår så bra för tillfället.

Back to basic är det som gäller nu. För min del handlar det om minst en timmes promenad om dagen. Daglig meditation är ett måste. Får jag därtill in en stunds yoga åtminstone varannan dag, så är det optimalt. I övrigt inga andra aktiviteter förutom de som har med mitt framtida yrkesutövande att göra. Nu vill jag hitta hem igen, så jag kan fortsätta på min väg mot ett friskare liv.

Svanarna är från dagens promenad vid Årstaviken.

Grattis Martina, Elina, Christoffer och Anna!

När idrott är som bäst, så berör den in i själen..

Jag har haft en sådan helg. I simhoppets tecken.

Vi har levt med den här sporten i tio år. De simhoppare som idag är på elitnivå har varit små skitungar som funnits i - och runt omkring vår familj - med tofsar i håret, med för stora skrynkliga badbyxor/baddräkter och darriga små spagettiben.. Igår tog en av dem en guldmedalj! Och när jag kramade om mamman, så kände jag glädjen, stoltheten och alla år av nervositet och stöttande. Blev så berörd..

För att inte tala om stoltheten, lättnaden och glädjen jag känner när jag ser dottern i de här sammanhangen. Alla minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år av träning, kämpande, svett och tårar - får sin belöning, Den här helgen i form av en bronsmedalj!

Och så idag då. Den här lilla tanige skånske grabben, som redan som liten var ett hjärtekrossande charmtroll, med en makalös känsla för simhopp och som har funnits med i alla simhoppssammanhang jag varit med på. Dagens tävling var en rysare utan dess like. Och jag var nog inte ensam om att bli rörd till tårar..

Dessutom. En av dotterns bästa vänner, en fd simhoppartjej som valde fotbollen före simhoppet, har blivit uttagen i seniorlandslaget i fotboll!

Alla dessa "skitungar". Helt otroligt.

Jag tillägnar det här inlägget fyra fantastiska ungdomar, samt alla andra idrottande ungdomar, och deras föräldrar, för all tid och engagemang de lägger ner. För min del kan jag idag säga att det är värt det. Varenda stund.