När idrott är som bäst, så berör den in i själen..
Jag har haft en sådan helg. I simhoppets tecken.
Vi har levt med den här sporten i tio år. De simhoppare som idag är på elitnivå har varit små skitungar som funnits i - och runt omkring vår familj - med tofsar i håret, med för stora skrynkliga badbyxor/baddräkter och darriga små spagettiben.. Igår tog en av dem en guldmedalj! Och när jag kramade om mamman, så kände jag glädjen, stoltheten och alla år av nervositet och stöttande. Blev så berörd..
För att inte tala om stoltheten, lättnaden och glädjen jag känner när jag ser dottern i de här sammanhangen. Alla minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år av träning, kämpande, svett och tårar - får sin belöning, Den här helgen i form av en bronsmedalj!
Och så idag då. Den här lilla tanige skånske grabben, som redan som liten var ett hjärtekrossande charmtroll, med en makalös känsla för simhopp och som har funnits med i alla simhoppssammanhang jag varit med på. Dagens tävling var en rysare utan dess like. Och jag var nog inte ensam om att bli rörd till tårar..
Dessutom. En av dotterns bästa vänner, en fd simhoppartjej som valde fotbollen före simhoppet, har blivit uttagen i seniorlandslaget i fotboll!
Alla dessa "skitungar". Helt otroligt.
Jag tillägnar det här inlägget fyra fantastiska ungdomar, samt alla andra idrottande ungdomar, och deras föräldrar, för all tid och engagemang de lägger ner. För min del kan jag idag säga att det är värt det. Varenda stund.