Usch sånt trist mående! De senaste dagarna har jag stundtals blivit rädd att jag är på väg in i depression igen, och undrar om jag måste bosätta mig i fjällvärlden för att hålla humöret uppe.. (!), men sannolikt är jag bara allmänt påverkad av att vara i min förändring.. Och det samtidigt som modern genomgått sin bypass och dottern varit långt bort i Kina. Eller så har jag pms.
En titt i kalendern talar för det sistnämnda, trots att det borde vara en aning för tidigt. Och då vill jag passa på att klaga högljutt; Det blir ju f-n bara värre med åren! Är det för att man ska börja se fram emot klimakteriet som det är så? Hu, hemska tanke.. Men besvären blir alltmer påtagliga och dyker upp allt tidigare i perioden. Alltså går jag här med sega deppiga tankar, utan någon energi att tala om, uppsvullen, plitig i ansiktet och sur och vresig. Och är på det stora hela en ganska tråkig person att ha att göra med.. I över en vecka!
När jag tänker efter, så har besvären blivit alltmer påtagliga efter min depression. Det är som att min pms hittar spår i kroppen där den märker att det finns utrymme att klänga sig fast...
Men det finns ljusglimtar; Ett matnyttigt infomöte på Stockholms nyföretagarcentrum, som nog leder till att jag får lite skjuts framåt i mina aktiviteter för framtida verksamhetsstart. En fika på Chokladkoppen i G:a Stan och sedan en trevlig lunch med en fd arbetskamrat på likaledes trevligt café Frapino vid Hornstull.
Och det bästa av allt; Maken har just åkt till Arlanda för att hämta hem dottern! Så snart är hela familjen runt mig igen. Då är allt som det ska..
Puss på er!