Inom mindfulness är acceptans ett centralt begrepp. Att acceptera det som är, innebär att vi väljer att se både vår inre och yttre verklighet utan att fly, undvika, förvränga eller döma den. Att acceptera betyder inte att man ger upp eller ger efter. Tvärtom, genom att acceptera, så ger man sig själv utrymme att välja förhållningssätt. Som Anna Kåver skriver i boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans; "Ett accepterande förhållningssätt betyder inte att vi avstår från att söka förändring i en svår situation, utan att vi slutar föra krig mot tillvaron och oss själva."
Den boken har betytt väldigt mycket för mig.
Jag är en person som hela mitt liv har varit snabb på att döma mig, oavsett vad det gäller. Jag har inte alltid accepterat mina tankar, känslor eller kroppsförnimmelser - utan har hellre lagt ner enormt mycket energi på att försöka tänka annorlunda ("seså, så där kan jag väl inte tänka heller") att känna på ett annat sätt ("usch vilken hemsk känsla, känn något annat istället!") och att få kroppen att glömma huvudvärken, tröttheten eller ryggstelheten.. ("ta en ipren, vettja!")
Nu försöker jag lära mig att alla känslor, tankar och kroppsförnimmelser är tillåtna. De finns där av någon anledning och man behöver inte alltid analysera dem. Att just en tanke eller känsla dyker upp betyder ingenting annat än att den finns här och nu. Jag har märkt att om jag accepterar saker och ting som de är, så är det också lättare att så småningom se med klarare ögon vilka valmöjligheterna är. Om jag istället lägger locket på, så går all ansträngning åt att låta locket ligga kvar och då kommer tröttheten att ta över. Och då finns det inte en chans att jag ska kunna göra medvetna val.
Det var först när jag accepterade att jag var sjuk, som jag också kunde börja undersöka olika förhållningssätt till min sjukdom. Acceptansen gav mig valmöjligheter. Innan dess hade jag kämpat emot med all min viljekraft, vilket till slut inte längre var möjligt...
Nu har jag återigen kommit ifatt en insikt. Konstaterar att jag är i obalans, vilket jag har varit sedan förra helgen. Men först idag insåg jag att jag faktiskt har en liten dipp igen. Fram tills nu har jag ansträngt mig för att försöka leta efter kraften och energin, och har kämpat emot det som jag så gärna vill slippa. Nåväl, jag får således acceptera att jag inte mår så bra för tillfället.
Back to basic är det som gäller nu. För min del handlar det om minst en timmes promenad om dagen. Daglig meditation är ett måste. Får jag därtill in en stunds yoga åtminstone varannan dag, så är det optimalt. I övrigt inga andra aktiviteter förutom de som har med mitt framtida yrkesutövande att göra. Nu vill jag hitta hem igen, så jag kan fortsätta på min väg mot ett friskare liv.
Svanarna är från dagens promenad vid Årstaviken.
Den boken har betytt väldigt mycket för mig.
Jag är en person som hela mitt liv har varit snabb på att döma mig, oavsett vad det gäller. Jag har inte alltid accepterat mina tankar, känslor eller kroppsförnimmelser - utan har hellre lagt ner enormt mycket energi på att försöka tänka annorlunda ("seså, så där kan jag väl inte tänka heller") att känna på ett annat sätt ("usch vilken hemsk känsla, känn något annat istället!") och att få kroppen att glömma huvudvärken, tröttheten eller ryggstelheten.. ("ta en ipren, vettja!")
Nu försöker jag lära mig att alla känslor, tankar och kroppsförnimmelser är tillåtna. De finns där av någon anledning och man behöver inte alltid analysera dem. Att just en tanke eller känsla dyker upp betyder ingenting annat än att den finns här och nu. Jag har märkt att om jag accepterar saker och ting som de är, så är det också lättare att så småningom se med klarare ögon vilka valmöjligheterna är. Om jag istället lägger locket på, så går all ansträngning åt att låta locket ligga kvar och då kommer tröttheten att ta över. Och då finns det inte en chans att jag ska kunna göra medvetna val.
Det var först när jag accepterade att jag var sjuk, som jag också kunde börja undersöka olika förhållningssätt till min sjukdom. Acceptansen gav mig valmöjligheter. Innan dess hade jag kämpat emot med all min viljekraft, vilket till slut inte längre var möjligt...
Nu har jag återigen kommit ifatt en insikt. Konstaterar att jag är i obalans, vilket jag har varit sedan förra helgen. Men först idag insåg jag att jag faktiskt har en liten dipp igen. Fram tills nu har jag ansträngt mig för att försöka leta efter kraften och energin, och har kämpat emot det som jag så gärna vill slippa. Nåväl, jag får således acceptera att jag inte mår så bra för tillfället.
Back to basic är det som gäller nu. För min del handlar det om minst en timmes promenad om dagen. Daglig meditation är ett måste. Får jag därtill in en stunds yoga åtminstone varannan dag, så är det optimalt. I övrigt inga andra aktiviteter förutom de som har med mitt framtida yrkesutövande att göra. Nu vill jag hitta hem igen, så jag kan fortsätta på min väg mot ett friskare liv.
Svanarna är från dagens promenad vid Årstaviken.