Gott slut och dito nytt!

Snart är jag på väg till Berget...

Maken är på plats sedan några dagar, huset är uppvärmt och hans förkylning har förhoppningsvis nått sin kulmen. Det gamla året ska röjas ut och det nya hälsas välkommen. Och trots 3g-bredband, så tänker jag vara ouppkopplad några dagar framöver.

Således önskar jag mig, oss och er alla ett riktigt gott slut på det här året. Och naturligtvis ett riktigt Gott Nytt År!

Det största efter lägenhet och bil...

Senaste dagarnas bloggande har måhända varit lite dystert.. Men mitt liv innehåller betydligt mer av glädjeämnen!

Jag har tex äntligen köpt mig ett par skidor. Nu har jag en komplett utrustning för vinterns backnötande (bortsett från stavar, som jag så när hade glömt om inte vännen Å påminnt mig).

Det är något speciellt med egen skidutrustning. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det handlar om, men det hör nog delvis ihop med att lägga så mycket pengar på något som endast är till nöje. Och bara för min egen skull.

Förra året köpte jag pjäxor. Helt euforisk försökte jag få min familj att dela glädjen över detta stora, men varken dottern eller maken höjde mer än ett ögonbryn för mina nya fina pjäxor... Sökte då stöd utanför familjen och fick följande sms av en annan skidfantast:

"Egna pjäxor, d största eft lgh o bil!"

Jojo. Stort är det! :-)

Nu saknas bara snö i Stockholm. Men jag glädjer mig åt att ha två fjällresor inplanerade i vinter. Längtar!

I samma anda..

Jag spånar vidare på ämnet alkohol...

Sofia skrev tex i en kommentar om att det i studentstäder är skrämmande många unga som blir alkoholister. Skrämmande tidigt i livet..

Jag tror att det hör ungdomen till att någon gång ha gått över gränsen; att någon gång ha druckit så mycket att man inte vill se sig själv i spegeln dagen efter.. Men att göra det till regel, som det lätt blir i studentikosa sammanhang, kan vara förödande.

Om det hör ungdomen till att någon gång dricka för mycket, så borde det höra vuxenlivet till - att märka när det går över gränsen. Någon gång går man över gränsen, när man har "lekt" färdigt.. Har inte den gränsen passerats vid 30, 40, 50 - eller 80 års-åldern, så är det nog på sin plats att seriöst se över sina alkoholvanor och söka hjälp för ett ev missbruksbeteende..

Det jag har noterat, är att det finns en gränslöshet även bland människor i min ålder och äldre; att en kultur att "festa loss" också innebär bråk, gråt, minnesluckor och skamsna kommentarer efteråt.

Jag menar varken att moralisera eller döma enskilda personer. Jag tycker själv om att ta ett (eller två) glas till maten, en öl efter långpromenaden - eller champagne vid festliga tillfällen.. Det jag värjer mig emot är att det verkar som hela samhället håller på att tappa greppet om vad som är ok och vad som är ett missbruksbeteende. Det kanske alltid har varit så, utan att jag har noterat det förut?

Tänk efter, visst har ni alla någon i er närhet som har "dåligt ölsinne" eller hur man nu väljer att beskriva det.

Enligt mitt sätt att se, så är epitetet "dåligt ölsinne" nog för att omgivningen (dvs vi andra) ska reagera. Alltför många trevliga sammankomster blir delvis förstörda pga av att någon i sällskapet tar för stor plats med sina fylleharanger, eller blir överdrivet ledsen så att någon måste trösta, eller pga av att någon känner sitt ansvar och ser till att eskortera den överförfriskade hem.

Alkoholmissbruk är ett missbruk, och klassad som en sjukdom. En tydlig effekt av en beroendesjukdom, är att även de som står den sjuke nära blir "smittade", genom att de deltar i en dans av parerande, dämpande, döljande... Den sjuke blir en mästare på att manipulera sin omgivning och titt som tätt finner sig anhöriga eller vänner satta i situationer de inte själva har valt.

Jag säger inte att det är lätt. Jag påstår inte att jag är bättre än andra på att sätta gränser, men jag vill inte längre blunda för att det är ett problem runt omkring mig.

Julefrid?

Så börjar julen gå mot sitt slut. I år är jag glad att den är över.

Som skarpa ögon nog kunde ana av gårdagens inlägg, så blev vårt firande delvis förstört. Ett av mina exempel på hur omvärlden hanterar alkoholpåverkade medmänniskor var direkt hämtat från vår julafton. Tyvärr. Det lämnade en obehaglig känsla av att ha blivit kränkt i mitt eget hem; att vår gästfrihet missbrukats och att vi blivit lurade på vår avslappnade julstämning. Och en besvikelse över att vi lät det ske. Samtidigt som jag - i efterhand - tycker det är obegripligt att jag inte kunde förutse händelseförloppet, trots att jag har haft kunskap i över 25 år om sakernas tillstånd.

På julaftons kväll, när vi blev själva hemma igen, så gick luften ur... Och det gick upp för mig hur mycket vi alla tre hade ansträngt oss för att upprätthålla en god stämning, trots att det var så uppenbart vad som drog ned den.. Till vilken nytta? När jag insåg att det inte var jag som överreagerade, utan att dottern var lika ledsen som jag och att maken hade fått vända ut och in på sig för att parera alla dumheter som kom ur den drucknes mun - då bestämde jag mig för att aldrig mer utsätta mig eller min familj för något liknande. Aldrig någonsin.

Bortsett från detta, så har helgen ändå varit precis så tindrande som den ska. Vi har mest bara vilat, ätit godis och njutit av lugnet och samvaron. Så allt vore toppen, om inte själva julaftonen drar ner betyget så rejält..

Nå. Vi har nu slickat såren och talat ut åt alla möjliga håll. Men nästa jul firar sannolikt familjen för sig själva...

"Skål"

I kväll skrev jag först ett långt inlägg om gårdagens julfirande. Det publiceras inte nu.

Istället bloggar jag om alkohol. Ett tema som - tyvärr - är alltför aktuellt under juletider. Det sista i ämnet fick jag nyss veta av dottern, som har en vän vars föräldrar tydligen ägnat julen åt att supa sig fulla. Det är långt ifrån unikt; BRIS larmar inför varje jul, om alla barn och ungdomar som är extra utsatta under den här typen av familjehögtider. Ungar som är hänvisade till sin dysfunktionella familj har inga som helst skyddsnät under julen och far naturligtvis fruktansvärt illa.

När jag landar i temat, så dyker det upp en hel del situationer som under åren har fått mig att höja på ögonbrynen vad gäller alkoholintag... Det kan gälla alltifrån vänner som blir överdrivet påverkade på fester till närstående som verkar ha släppt alla hämningar inför sitt drickande. Eller ytliga bekanta, som tog med sig egen 6pack till middagsbjudningen vi båda var bjudna på.. Eller mannen i korridoren på jobbet, som sitter kvar sent på fredagskvällen och gör sig regelbundna besök på toaletten och lämnar en doft av sprit efter sig.

Men framför allt hur anhöriga, vänner och arbetskamrater hanterar detta..

Alkohol är en socialt accepterad drog och skillnaden mellan att dricka ett glas i goda vänners lag och att tappa greppet om sitt eget alkoholintag, verkar vara hårfin. Men att det är socialt accepterat gör också att det är få som vågar sätta gränser inför sin omvärld.

Om man tex har en vän som man vet alltid blir för påverkad, så säger man inte till denne att dricka mindre - utan lägger istället ner energi på att bevaka och bädda.. Och se till att vederbörande kommer hem ordentligt.

Om en släkting förstör en familjesammankomst genom att dricka för mycket, därtill ha medhavd sprit med sig, så ber vi inte vederbörande att lämna vårt hem... Utan försöker parera samtalsämnen, dämpa och undvika...

Om en arbetskamrat vid upprepade tillfällen är måndagssjuk och luktar sprit, så talar vi inte om det för denne - utan pratar istället om det med andra arbetskamrater.. Förhoppningsvis för någon det vidare till chefen, som i allra bästa fall gör något. Men långt ifrån alltid.

Undrar om inte hela vårt samhälle lider av en enda stor medberoendeproblematik? Vår gemensamma passivitet och undfallenhet, leder till ett gigantiskt alkoholproblem.

Jag tänker inte delta i det här längre. Det rimmar illa med min ambition att vara mer medvetet närvarande i livet. Och kostar alldeles för mycket ansträngning...

Nästa gång säger jag ifrån.

God Jul!

En lugn stund innan de sista förberedelserna för eftermiddagens julfirande.. Lagom till Kalle Anka, kommer min mor och hennes man för att fira aftonen med oss. Lugnt och opretentiöst, precis som vi vill ha det..

Vi har dragit ner på så många "måsten" som möjligt den här julen, men det vi inte lyckas låta bli - är julklappar! Alla 3 är lika förtjusta i att ge bort klappar, att även den här julens gran har ett helt osannolikt antal klappar under sina grenar... jaja, vi vill väl ha det så..

Granen är osedvanligt snygg, och en fördel med att katterna inte längre är kattungar (när slutade de vara det?), är att de faktiskt inte bryr sig nämnvärt mycket om alla leksaker som hänger frestande på de nedre grenarna. Mer intressant verkar själva julklapparna vara. Trixie har en uppenbar dragning åt lacket, som hon frenetiskt försöker slicka bort. Är kanske något kattnarkotiskt.

Nu återstår endast en kort promenad, några resterande klapprim - och sedan är det full fart på julen!

Mina allra varmaste julhälsningar till er alla! Må ni få en God och Fridfull Jul, med samvaro, närvaro och kärlek!

Julpussar och dito kramar!

Nu är det slut

Sådär.

Tut slut. Så var snart 7 års anställning till ända...

Klart det känns märkligt. Tomt, sorgligt och underligt.
Och jag letar efter lättnadskänslan, som jag vet finns där under allt annat...

Jo.

Det får räcka för idag. Tror det här är en stor dag. På alla möjliga sätt!

Liten Maj Gungar

Den dåliga upplösningen till trots, men nog kan man föreställa sig att jag snart hoppar av gungan? Så känner jag mig nu... På språng liksom. Och det hisnar i magen!

Idag hade jag en ledig dag för att samla de sista krafterna som krävs för att avsluta. Det är så många tankar och känslor som snurrar i mig just nu och stresspåslaget börjar bli osunt högt. Gick nästan i baklås i dag, när jag egentligen skulle köpa julklappar. Satte mig istället på ett fik och började skriva ner, sortera och prioritera.. Puh. Sedan gick jag hem och mediterade.

Och är nu hyfsat lugn igen.

För övrigt så är ordningen återställd här hemma. Dottern har kommit hem efter tio dagars träningsläger på Gran Canaria, solbränd och nöjd. Och lägenheten lever upp med full bemanning! :-)

Och jag är så nöjd med att ha hela familjen samlad igen... (har ni hört det förut?)

Jodå, den här veckan går nog bra den också.

Snart snart...

Min stackars lilla blogg... Alldeles bortglömd och övergiven...

Nå. Det är bara några dagar kvar nu, tills jag helt har avslutat och lämnat mitt jobb. Sista arbetsdag fredag. Fram till dess så har jag alldeles för mycket snurr och sus i huvudet, för att få till några blogginlägg.

Håll ut. Jag återkommer inom kort!

Småtrångt

Att avsluta är lika viktigt som att påbörja.. Och därtill ganska ansträngande.

Således är det lite känslostökigt i- och runt - mig för närvarande. Har nu 1,5 vecka kvar att jobba och det känns som väldigt kort tid. Förutom allt jag skulle behöva rensa och städa undan, så är det en massa människor som vill prata med mig. Jättetrevligt. Men samtidigt energikrävande...

Att därtill den stundande julen tar sin plats i planeringen och gör anspråk på visst hjärnutrymme, gör livet lite extra trångt just nu. Min strävan att visa mer omsorg om mig själv och vara i nuet, sätts på prov. Jag hanterar det så gott jag kan.

Men jag märker att jag triggas av saker som egentligen inte borde störa mig mer än nämnvärt.

Tar några djupa andetag, ger mig själv en stunds meditation och yoga, så ska det nog funka det här..

några dagar till bara.. Sedan jullov och välgörande andningspaus.

Småtjatar...

Jag vet att det är flera som läser min blogg, utan att lämna spår efter sig... Har kommit på att om jag planterar någon liten adressering till en viss person, så borde jag förr eller senare få veta om vederbörande läser..

Så nu ska jag försöka tänka ut olika koder för att avslöja var och en av er som tassar förbi här ibland.. He He.

Eller inte. Men kommentarsfunktionen ÄR öppen för alla! Och oftast är kommentarerna roligare att läsa än själva ursprungsinlägget.

Bara så ni vet.

För övrigt har jag hört ryktas om att min man är på väg till stan med Volvo, katter och alla sina mobiltelefoner.. Han hinner precis umgås lite med dottern, som reser till Gran Canaria på söndag. Vilken rör(l)ig familj jag har...

Men jag älskar min lilla familj!

(trots att det nästan krävs vallhund för att hålla ihop den..)

Berget i mitt hjärta

Plötsligt ramlar jag på följande text:

"Berg är heliga platser. I alla tider är det där människan har sökt andlig vägledning och förnyelse. Berget är symbolen för den axel kring vilken jorden vänder sig (Meru), för gudarnas boning (Olympos), för den plats där en andlig ledare (manlig eller kvinnlig) möter Gud, tar emot sina bud och sluter sitt förbund (Sinai).
----
Bergen är visionernas hemvist där man kan se ut över naturens hela vidsträckta rikedom och ana skärningspunkten mellan den och människolivets bräckliga men sega rötter. Bergen har ända sedan urtiden spelat en avgörande roll i vår historia." *

Tänk. Och vi som köpte stället bara för att vi blev förälskade...

(* ur Vart du än går är du där. Medveten närvaro i vardagen, Jon Kabat Zinn)

I morgon är det 1a december

Åh..

Nu längtar jag efter en riktig vinter. Behöver inte vara så länge, eller så kallt. Men lite snö.. som ligger kvar, tack!

Och knappast någonting slår en vinterdag på Berget! (det ska vara en solig dag på fjället då´rå.. )

Konsten att vara precis som alla andra...

Steg upp i morse, efter en nästintill sömnlös natt, och ringde vårdcentralen. När den vänliga rösten hört om mina besvär, så sa han: "-ja, du låter lite rosslig - det är många som är nu..." Och så gav han mig en läkartid en dryg timme senare.

Gick till läkaren, som hälsade på mig och sa: "- Ja, du låter väldigt tjock i luftvägarna. Det är du ju inte direkt ensam om nu..." Nå, hon var väldigt vänlig och undersökte allt som gick att undersöka, men trodde inte att det var något värre än en rejäl virusinfektion.. Hem och vila, men först hämta ut den nässpray hon skrev ut på recept åt mig.

På apoteket träffade jag ytterligare en vänlig själ som snabbt expedierade mig den ordinerade sprayen med orden: "- Ja, den här är det hårt tryck på just nu!"

Kom sedan på att jag skulle köpa halstabletter också, och letade upp nån form av sugtablett som ska vara bra för halsont. Receptfrittskassörskan sa glatt, när hon såg tabletterna: "- Ja, de där är väldigt populära just nu!"

Sedan gick jag hem.

Bättre förr?

I mitt förra liv, så blev jag aldrig så här totalt utslagen av en förkylning. Å andra sidan lät jag sällan kroppen få som den ville...

Vaknade jag en morgon med förkylning, så tog jag en alvedon och en dos nässpray, klädde mig i varma kläder och gick till jobbet. Kanske inte lika alert som vanligt, men ändå på plats och utförde mitt arbete med hyfsat resultat. Fyllde jag på med febernedsättande piller under dagen, så brukade det ändå gå ganska bra. Ibland kunde jag sträcka mig till att gå hem tidigare för att vila innan middagen och kvällens aktiviteter - men oftast gick dagarna som vanligt. I absolut nödläge, och då pratar vi feber och någon värre infektion, så kunde jag stanna hemma några dagar. Kanske.

Idag är jag helt sänkt. Av en vanlig sketen bonnförkylning! Jag förstår inte.. Men jag lyder, och det är väl viktigare. Men det finns inte en chans att jag skulle klara av att gå till jobbet i det här skicket. I morse testade jag att gå ut, jag följde dottern ner till badet med packningen. En promenad på typ 5-8 minuter. Väl hemma igen så var jag tvungen att gå och lägga mig. Helt slut.

Och ändå är jag säker på att det jag är drabbad av inte är värre än en vanlig förkylning.
Är det jag som har blivit lat?

Eller är det faktiskt på det viset, att när man väl börjar lyssna på kroppen så blir den så lycklig att den tar igen för alla förlorade år? Det finns liksom ingen återvändo.

Jag tror att det är bra. Men helt säker är jag faktiskt inte.. Inte en sån här dag, när jag hade hoppats på att må bättre...

Som ett brev på posten...

Hela förra veckan hade jag "på-väg-att-bli-sjuk-känningar" i kroppen, och jag försökte vara noggrann med sömn, mat och frisk luft o dagsljus. Inget speciellt hände och jag hade nästan börjat tro att den eventuella infektionen packat ihop för den här gången.

Men inte. När allt blev klart i fredags, med påskrivna papper o allt - så släppte kroppen efter och gav mig en riktigt rejäl dunderförkylning.

Inte alls förvånande. Efter de sista veckornas förhöjda anspänning och myckna framtids-
planerande, så borde jag vara förvissad om att nån form av motreaktion skulle komma. Nuförtiden gör det alltid det.. Men iallafall, det ÄR väldigt trist att ligga här hemma sjuk, när det var så mycket annat jag skulle ägna mig åt... Jo jag vet, min kropp är en mycket klok sådan. Och jag blir en allt bättre lyssnare, så det är helt enkelt bara att acceptera.

Men ändå. Trist.

Att acceptera innebär inte nödvändigtvis att tycka om...

Ett oansenligt steg för mänskligheten, men ack så stort för mig!

- Hur beskriva då detta, som upptagit hela mitt system sista veckan och som nådde sin kulmen igår med min påskrift på ett papper; och champagne med älskade vänner (tack A&Å, ni är bäst!) ; och som sedan landade i en god middag och fortsatt trevlig kväll med fina människor? Hur?

Jo.
Nu är det alltså klart: - Jag lämnar min nuvarande arbetsgivare vid årskiftet för att så småningom gå vidare med egna uppdrag. Men först utbildning. Och sedan långsam etablering... Om allt går som jag tänkt, så är jag i full gång till nästa höst. Och hela tiden med respekt för mitt tillfrisknande.

Lättnaden är enorm. Inte för att lämna - sådant är alltid sorgligt, speciellt som detta jobb varit ett fantastiskt roligt sådant - men för att jag får möjlighet att gå vidare i livet. Och för att jag nu tar chansen att leva min dröm. Jag har väl aldrig någonsin varit så förvissad om åt vilket håll jag ska. Oavsett risker, så är jag i grunden övertygad om att det här är rätt. Yeah.

Jag är så glad! (och förkyld.. som om jag är förvånad?)

Med full respekt för min något bräckliga hälsa, så kommer jag nu - då en snitslad bana till mitt framtida yrkesliv är lagd - att fortsätta lägga allt fokus på Här och Nu. Framtiden kommer ju ändå - oavsett om jag tänker på den eller inte. Därför blir det inte mer information än så här just nu..

Pussar!

Social trötthet del 2

Maken har varit några dagar på Berget och lämnade för ovanlighetens skull kvar katterna i stan. Trixie bryr sig inte nämnvärt, så länge hon får sina kelorgier i soffan. Men Tilde har haft det jobbigt och är tydligt understimulerad eftersom vi andra knappt varit hemma. Som andra uttråkade varelser, så tröstäter hon - eller sover. Eller markerar sitt missnöje med att kissa på badrumsgolvet eller jama höggljutt utanför sovrumsdörren...

Nu är maken åter i stan. Och det har varit fullt kattös några timmar. Mellan varven sätter sig Tilde vid dörren och vakar misstänksamt så att ingen ger sig iväg utan henne igen, eller lägger sig på hatthyllan där hon har full uppsikt över hela familjens åtaganden. Det är ansträngande att vara en social katt...

Social trötthet

Dagens tema är sprunget ur gårdagens Mindfulness-retreat. Det är så ljuvligt att vara tillsammans med andra människor i tystnad. Med avstängda mobiltelefoner, inget mingelprat vid fikapausen eller andra samtal. Det är befriande med denna gemensamma upplevelse av tystnad, där ingen behöver känna ansvar för samtal eller ställa krav varken på verbal eller ickeverbal kontakt. Den tystnaden är omtänksam, kärleksfull och varm. Jag rekommenderar starkt alla stressade, informationsdränkta och uppbokade moderna människor att någon gång ge sig själv i present en tyst retreat.

Och återigen blir jag påmind om hur mycket daglig kraft och energi jag lägger på att interagera med andra människor. Och hur obeskrivligt skönt det är att få vila från det ibland.

För några dagar sedan åt jag lunch med en mycket klok kvinna. Vi pratade bla om att inte orka vara den sociala varelse man är; att inte orka prata och träffa andra människor även om man skulle vilja.. Eller att göra det ändå, trots att man egentligen borde säga nej.. Lunchsamtalet var ett ypperligt exempel på när jag känner mig energipåfylld. Att prata med en nära vän som både ger och tar är oerhört värdefullt och sådant jag absolut vill värna om. Alltid.

Andra möten, människor, samtal kan tvärtom göra mig helt dränerad på energi.. Och den typen av interaktion bör nog minimeras så långt det går.

Jag har känt en viss typ av social trötthet i många år - egentligen ända sedan jag påbörjade mitt yrkesliv som alltid har inneburit en väldig massa mänskliga kontakter... Med åren har jag märkt att det inte blivit mycket kraft kvar till annat än jobb, familj och det ideella engagemang som kom genom dotterns idrottande. Varje dag gick jag hem från jobbet och önskade inget annat än en tyst kväll utan pratande, vilket naturligtvis ständigt kolliderade med en mycket kontaktbar och samtalsvillig familj. För att inte stänga ute familjen skalade jag tills slut av allt annat förutom jobb och familj. Och det är inte bra. Inte bra alls.

Jag har funderat mycket på det där och vad som tar energi och inte. Ibland undrar jag om jag tar social interaktion på för stort allvar eller om jag tar för stort ansvar för att det ska bli bra. Både privat och i min profession, så strävar jag alltid efter att vara totalt i närvaro med den/de människor jag möter - och det är kanske inte så konstigt att det kostar på energi. I lite större grupper (större än 3) så kan jag ha svårt att bara koppla av och "bara-vara", utan lägger ofta mycket energi på att kolla in att alla är med; samtalsämnen som passar alla etc.. Och jag är helt outstanding på att vara lyhörd för hur gruppklimatet är.. I de fallen missar jag helt att lyssna inåt på mig själv. Lite självutplånande... Med rätt människor (som jag känner mig trygg med) går det bra ändå, och ju tryggare jag är desto mer släpper jag på ansvaret. Men i andra sammanhang, så kan jag bli så obeskrivligt trött efteråt. Dränerad.

För att inte tala om vilket dåligt samvete jag kan få om jag inte lyckats vara närvarande i mötet med någon annan...

Nu håller jag på att lära mig att vara helt i närvaro med mig själv. Jag tror att det gynnar mina sociala kontakter också. Jag vill prioritera den typen av kontakter som är bra för mig; som ger mig energi och värme.

Pussar till alla er som ger mig så mycket energi att jag också orkar se inåt.. Ni är guld värda - utan er vore jag intet.

Sann idrottsglädje

Jo. Jag var ju där. Och blev så rörd, glad och lättad i sinnet. Det är något speciellt att se äkta glädje i idrottssammanhang, oavsett hur liten tävlingen är.. Idag var en sån dag. Och jag sänder idag mina varmaste välgångsönskningar till en imponerande idrottskvinna, och hennes minst lika imponerande partner!

Känslostökigt

Nu har det gått 3 veckor sedan sista pillret...

Öronsusningarna har så smått övergått till fjäderlätta bomullsvingar, och desorienteringen verkar ha stabiliserat sig till någon slags normalnivå. Har inte gått åt fel håll på flera dagar och förra veckans felkörning på E18 må skyllas på allmän förvirring.

Joja, jag vågar nog säga att jag nu är medicinfri.

Och då kommer allt på en gång! Känner mig smått lättrörd nästan hela tiden; reagerar på vänliga ord, mindre vänliga, vackra ting, sol (inte idag dock), saker jag läser, ser på film, familj, vänner, katter, meditationer osv... Bli således inte förvånad om jag läcker lite ibland, det är snarare ett mycket gott tecken!

Jag lever helt enkelt. Här och nu.

Yeah!

En ung make

Har min familj omkring mig här och nu. I soffan trängs jag med katter och dotter. I fåtöljen sitter maken. Känner mig lugn, omhuldad och trygg.

Det är inte så ofta vi är tillsammans alla tre (fem). För att vara en så liten familj så är vi osedvanligt utspridda. Men när vi väl är samlade, så är det en härlig känsla att konstatera att vi alla (jodå, katterna också) prioriterar tiden tillsammans. Och just när jag skriver detta, så springer Tilde ut till matskålen i köket och hämtar in mat till vardagsrumsgolvet. Hon vill uppenbarligen inte äta ensam...

Känner för att börja spinna.

Och visst är han söt, min unga make?!

Mörker, troll och hundhändelse

Har varit på landet över helgen. Trots att jag kom iväg hyfsat tidigt i torsdags eftermiddag, så föll mörkret snabbt efter Eskilstuna. Och de sista milen var det riktigt, riktigt nattsvart ute.

Inget mörker är som skogsmörker och man vet att när som helst kan det hoppa fram en hjort ur mörkret, eller en älg - eller ett troll... Så långsamt, långsamt puttrade jag till Berget.

Trollskt och magiskt.

Så tacksam jag är för att grannhunden inte sprang lös just den kvällen! Det gjorde den nämligen dagen efter, då maken och jag så sakteliga körde hem från trevlig tillställning i Läppe. Just som vi passerade Ulan så ser vi hur en hund plötsligt löper upp bredvid bilen och gör aggressiva utfall mot bildörren.

Hunden attackerade alltså bilen!

Hur rar och fin en hund än är("jamen han är så snäll") så kan det näppeligen vara normalt att attackera en bil. På ett ögonblick förändrades en av våra promenadvägar till absolut förbudet område, och jag som aldrig någonsin varit hundrädd fann mig - med hjärtat i halsgropen - sitta och spana i backspegeln de resterande 3 km hemåt för att se om vi var förföljda.

Tills vi med säkerhet vet att hundägaren inser sitt ansvar, så avråder jag å det bestämdaste att passera till fots förbi Ulan i norraste Östergötland. Och kör ni bil, se till att ha rutorna stängda.

Och jo; tyvärr konstaterar vi att hunden är av obestämbar "kamphundsort"..

Och jo ja; det jag vet om ägaren gör mig inte lugnare. Tyvärr.

Framtida teman

Ibland är det osedvanligt bråkigt i huvudet. Idag är en sådan dag (månne febern gör sitt till?). Det är så många ord som vill uttryckas, så många tankar som vill ha uppmärksamhet. I mitt huvud ryms mängder av stoff till blogginlägg, artiklar, berättelser, debattinlägg och föreläsningar. Känner mig sprängfylld av intressanta teman...

Men alla ämnen är ännu inte redo för offentlighetens ljus. Det är inga kontroversiella saker, men jag litar inte riktigt på min förmåga att skydda mig. Hälsan är bräcklig och min sårbarhet känns ibland som den sitter utanpå kläderna. För att fortsätta på den inslagna tillfrisknandevägen så är det livsviktigt för mig att värna om mitt innersta, att hålla mig på rätt sida.. Att inte kränka min egen integritet.

Jag vet att det finns de som uppfattar min integritet som överdriven. Ibland gör jag själv det, men för min del handlar det om en balansgång mellan att skydda mig och att komma nära... Tro mig, det är oerhört spännande att testa gränserna. Motsatsen brukar kallas gränslös. Detta ämne ligger nära till hands att blogga om... Nångång.

Ovan antyder ett tema som kanske så småningom blir ett blogginlägg här. Följande ämnen är redan påbörjade som "utkast" men bidar sin tid:

• Integritet
• Utanförskap
• Att möta människor i kris
  
• Positiv förstärkning
• Mindfulness meditation
• Depression

Om jag vore en driven bloggare, så skulle jag naturligtvis nu lägga in en omröstning i höger spalt: Vilket ämne vill ni läsa mer om? Men jag är ju inte det.. Och tänker fortsätta att råda över min egen blogg helt självsvåldigt.

Ett litet smakprov ändå.. Jag övar mig i att hantera alla dessa ord och tankar som bråkar i huvudet och ibland tenderar att överhetta hjärnan, genom att intensivt träna medveten närvaro; mindfulness. Att utöva mindfulness meditation är - för mig - ett kraftfullt verktyg.

Mer än så får ni inte veta av mig. Sorry. Ni får pröva själva istället. Eller för att citera Jon Kabat Zinn (grundaren av CFM),
ur boken "Vart du än går är du där. Medveten närvaro i vardagen":

"Om du verkligen bestämmer dig för att börja meditera finns det ingen anledning att berätta det för andra och lägga ut texten om varför du gör det och vad det gör för dig. I själva verket finns det inget bättre sätt att ödsla med sin gryende energi och entusiasm för övningarna och sätta käppar i hjulet för sig själv så att man inte kommer igång. Bäst är att meditera utan att göra reklam för det.

Varje gång du får en stark impuls att tala om meditation, hur underbart respektive hur svårt det är att meditera ------ eller får för dig att övertyga någon annan om hur fantastiskt bra det skulle vara för honom eller henne, betrakta det då som en lösryckt tanke och gå och meditera lite till. Impulsen kommer att försvinna igen vilket är lika bra för alla berörda - och allra bäst för dig själv. "

Puss!

(Pst. Det finns några nya länkar för de som är intresserade... säg inget bara...)

Mående

Vad ska man säga om en sån här dag?

Det är något speciellt med en kall och solig höstdag. Och när trädet utanför köksfönstret fortfarande är så där intensivt höstgult... Så är det ingenting annan än smärtsamt vackert.

Det trista med den här dagen är att innanför samma fönster sitter jag med feber, snuva och svirr i öronen. Var dock på återbesök hos min läkare i morse och fick fortsatt MVG för mina rehabiliteringsåtgärder. Därtill så är det snart dags att gå upp på 75%.

Jajo.. Nu vågar jag kanske tro på att det ska gå bra..

Har också en tid trappat ned på den medicinering, som höll mig på rätt köl under depressionens mörkaste period. Biverkningarna har varit ganska kraftiga, och till stor del lika de jag fick när jag började äta medicin förra vintern. Dvs lätt yrsel, desorientering (jag lovar, det är j-t irriterande att titt som tätt upptäcka att jag faktiskt inte vet åt vilket håll jag ska gå.. Och många är tillfällena jag funnit mig själv vara i en annan korridor på jobbet än den avsedda. Irriterande, men inte värre än att jag kunde hantera det. I och med att jag kände igen det sedan tidigare, så har jag också vetat att det går över.

Värre har det varit med en ny fysisk upplevelse; ett tinnitusliknande knasterljud, som övergick till ett "tjoff-tjoff", ungefär som att ha en kungsörn sittande bakom nacken och lufta sina vingar. Det har tidvis varit nästintill olidligt, men nu verkar även detta avta, bortsett från små svirrar då och då. Och det sista pillret togs för över en vecka sedan.

Återkommer när jag insett vad det betyder att vara medicinfri.

(även om jag anar att de starka höstfärgerna, den intensiva känslan av mig själv rakt av och de återkommande blöta sensationerna i ögonen kan ha med det att göra... :-))

Återuppstånden och Min!

Ryktet om dess död var betydligt överdrivet.

Efter att datorn blivit kasserad av IT-avdelningen, så fick jag den tillbaka med orden "gör vad ni vill med den". Och det jag ville var att låta T göra vad HAN ville med den.. Min kära make passade så lägligt på att komma hem på kort stadsbesök och vips så är den gamla datorn som ny igen! Eller kanske inte helt NY (svårt att göra anspråk på det som femårig laptop. Men helt rensad och nyinstallerad med ett äldre och inte fullt så utrymmeskrävande operativ. Utan tvekan är jag gift med en man som besitter en osedvanlig förmåga att väcka liv i döda ting...

Nu fungerar således den lilla laptopen alldeles utmärkt. Tack för det, allra raraste maken!

Och här blev allt väldigt mycket som vanligt igen. Maken tillbaka på Berget. TVn tillbaka i vardagsrummet och här sitter jag med laptop i knät. Månntro att bloggen nu kan få lite styrfart igen...

"The report of my death was an exaggeration". Det var väl vad Mark Twain skrev i ett telegram en gång i tiden... Till vem och varför är dock för tillfället höljt i mitt dunkla minne, men jag har för mig att det var nån tidning som dödförklarade honom. Någon som är mer påläst än jag?

Höstlig eftermiddag i Stockholm

Att promenera längs Årstaviken är fint alla årstider, men undrar om inte hösten är den bästa? Vackert är det iallafall. Och inte lika trångt som det kan vara en vår- och sommardag, då promenadvägen liknar en motorväg. Dock utan bilar.

Så här såg det ut i lördags eftermiddag.. Jag var på väg hem, efter att ha traskat runt Långholmen. Sent på dagen, och dagsljuset var på väg bort..

Nedslag i bloggen

Joja, jag är fortfarande datorlös.

Dottern ser på "Vänner" just nu, och lånar så snällt ut sin laptop en liten stund. Dock vill hon ha den i sin närhet (eller om det är mig hon vill ha här? :-)), vilket gör att jag just nu sitter i ett hörn av hennes säng, med skärmen bortvänd från den rara 18 åringen, som i sin tur glor på tvn som står vid sängens fotända...

Sedan vårt lilla party härförleden, så har familjens stora TV blivit kvar i dotterns rum. Den flyttades hit för att vi skulle få mer utrymme i vardagsrummet och ingen har hittills orkat baxa tillbaka den. Det har fått till följd att lägenhetens minst använda rum, för tillfället är vardagsrummet. Och mitt TV-tittande inskränker sig numera till de enda två serier jag följer. Men just de två har jag blivit larvigt beroende av; Desperate Housewives och Grey´s Anatomy.. (fråga mig inte, det bara ÄR så)Och de går alldeles utmärkt att se i dotterns säng...

I övrigt är det alltså både en dator- och tv-fri period för mig just nu. Det har säkert sin mening det också.Jag fortsätter att pussla med alla andra delar i livet och väntar ut trögheten.. eller väntar in den, det beror väl på hur man ser det.

Har du tålamod att vänta tills din gyttja sjunker till bottnen och vattnet klarnar?
Kan du förbli orörlig tills den rätta handlingen kommer av sig själv?

(Lao-Tzu, ur "Tao-Te-Ching")

Tillsvidare; kolla in den här lilla sötnosen

Livets under

Eftersatt underhåll

Oj, här har vi en blogg som är styvmoderligt behandlad..

Vad kan jag skylla på? Jo, en sak är att jag faktiskt inte längre har någon dator. Puts väck så försvann den, min gamla tjänstedator som följt mig troget i över 5 år. Tog nämligen med den till jobbet för att få den rensad och uppdaterad, men det klarade den inte av och it-avdelningen förklarade den kasserad på stående fot. Snyft.

Well. Som numera fd personalchef, så ska jag faktiskt inte ha behov av en hemmadator i tjänst längre. Så här sitter jag med dotterns dator i knät. Går faktiskt alldeles utmärkt det också. Förr eller senare har jag nog en egen igen.

Men en större orsak till mitt oregelbundna bloggande, är att jag försöker få till mitt liv på alla plan. Behöver få utrymme för att både orka jobba, få energi till att träna och därtill avsätta tid för mindfulness meditation varje dag.. Då får tiden framför datorn stå tillbaka. Allt för hälsans skull. Både nu och för framtiden.

Är det inte lite sunt också?

När jag fått till alla pusselbitar, så återkommer jag med full kraft. Jag lovar!
Tills dess, titta gärna in då och då. Här kommer det att dyka upp inlägg titt - om än inte så tätt.

Och livet fortsätter att vara ett bra liv.

Pussar!

Söndag

Och i morgon är det måndag igen. Konstaterar att veckan gått fort, ej innehållit någon större bloggaktivitet och att det redan är ny sångkväll imorgon.. Därtill jobbdag.

Jag har kommit till insikt om (men vet inte om det är samma sak som att acceptera...) att jag behöver lära mig att gå genom perioder av tröghet. Trots att jag mår bättre, utifrån depressionsperspektiv, så letar jag efter det lustfyllda i mitt jobb. Detta mitt jobb, som har varit det roligaste jag har haft någonsin.. Men har förstått att lusten inte kommer att infinna sig. Och behöver hitta ett sätt att tycka att det är OK ändå.

Min make sa till mig i helgen, att jag får leta "kickar" utanför jobbet. Och han har ju så rätt.

Så; Tillsvidare ser jag fram emot morgondagens sångkväll, tisdagens möte om eventuell framtida kurs, torsdagens Mindfulness-träff och fredagens party... Däremellan ska 3 arbetsdagar genomlevas (höll på att skriva "genomlidas"). Jo.

Men livet är ett gott liv. Och jag har haft en mycket välgörande helg på det välsignade Berget.

Puss på er!

Höst på Berget

Tack vare 3s mobila bredband och Ts macintosh så kommer här ett inlägg direkt från ett höstlikt Berget. Löv och nån ny störning framför huset till trots, så är detta verkligen ett andrum och en lisa för själen.

I dag tog vi en långpromenad i skogen, på helt nya vägar. Jag är lite freak på gamla ödegårdar (och det finns många här!), de ställen som rivits och lämnats nån gång på 1940-talet och som sedan naturen försöker återta.
Det är nåt magiskt att stå på en gammal torpargrund och försöka föreställa sig hur det kan ha sett ut någon gång i tiden..

Frid. Ro. Andrum.

Bevara oss från gatuvåldet

Till alla vuxna: Visa våra ungdomar att vi tror på en bättre värld och ett mildare samhälle. Låt dem inte stå ensamma i sin manifestation mot ungdomsvåldet.

Var där! Ta ställning!

I eftermiddag alltså. Kl 17.00! I Kungsträdgården i Stockholm, på Gustav Adolf torg i Göteborg och Malmö bla...

Att bryta mönster...

Autobiography in Five Chapters

1. I walk down the street.
There is a deep hole in the sidewalk.
I fall in.
I am lost... I am hopeless.
It isnt´t my fault.
It takes forever to find a way out.

2. I walk down the same street.
There is a deep hole in the sidewalk.
I pretend I don´t see it.
I fall in again.
I can´t believe I´m in the same place.
But it isn´t my fault.
It still takes a long time to get out.

3. I walk down the same street.
There is a deep hole in the sidewalk.
I see it is there.
I still fall in it...It´s a habit.
My eyes are open.
I know where I am.
It is my fault.
I get out immediately.

4. I walk down the same street.
There is a deep hole in the sidewalk.
I walk around it.

5. I walk down another street.

(Portia Nelson)

Måndagsnöje

Oj, vad trött jag är idag också! Även om jag orkade upp ordentligt i morse och gick duktigt till jobbet och var hyfsat pigg där, så säckade jag ihop när jag kom hem - totalt orkeslös. Är det åldern månne, som nu sätter in en nådastöt? Eller bara efterdyningar av den sena lördagsnatten...?

Men hur gärna jag än trodde mig vilja vara kvar i soffan, så traskade jag iväg till mitt måndagsnöje... Nämligen min medverkan i den fantastiska Unisoul vocal choir!

Och kommer naturligtvis hem med ny energi och ett fortsatt leende på läpparna!

Under hela förra hösten, när jag varken hade energi eller leenden, så var sångtillfällena en lisa för själen. Klart underskattat som rehabilitering. Så hör nu, alla sångpedagoger, som vill slå er in på marknaden och hitta egna nischer; sång är läkande för sargade själar!

Yeah.

Trött, men lycklig!

Idag säger jag grattis till mig själv!

Dels för att detta är min 45e födelsedag, men framför allt för att jag - och T - är förunnade att ha så många härliga nära och kära, och att flertalet av dessa var med och förgyllde gårkvällens fest!

Tack alla!! Ni är fantastiska!

Festen pågick till fram emot halv fyra i natt, så idag är vi lite trötta. Men jag fick kaffe o presenter på sängen av maken (vi hoppade över champagnen..:-)) Och dottern har kommit hem och lägger den sista lilla pusselbiten för att göra den här födelsedagen till en mycket fin dag!

Jo, allt är verkligen nåd. - Och jag är en lycklig människa.

Så här såg det ut igår förmiddags, när jag tog en promenad runt Årstaviken. Det ÄR lätt att tycka om sin stad sådana här dagar... :-)

Nu stundar helgen och vi ska ha baluns här hemma i morgon kväll. Ska bli jätteroligt, vi har varit dåliga på att ha fester under de senaste åren. Men nu är det dags och jag ser fram emot att få träffa många vänner under trevliga former.

Och att den älskade maken nu tagit paus från författandet några dagar, och kommit hem till stan (utan katter!) gör tillvaron bara ännu bättre. Nu är allt som det ska vara... Och jag ser fram emot morgondagen!

För att avrunda på ett bra sätt, så lånar jag teologen Hs favorituttryck:

- Och allt är nåd.

Trevlig helg!

Burma, kanelbullar och muffins

Samma dag som organisationen Free Burma har gjort till en internationell blogg-dag för Burma, så visar det sig också vara Kanelbullens dag...

Jag har absolut ingenting emot kanelbullar. Heller inte att de har fått en alldeles egen dag. Men jag började undra varifrån påfundet om den här dagen kommer.. Någon som vet?

Det är väl ingen religiös högtid vi firar.. Eller någon gammal nationalistisk sed, som har hängt med sedan slutet av 1800-talet?

Så jag bakade alltså en stor sats kanelbullar; sa till dottern att bjuda in alla sina vänner och sedan hölls en andaktsfull ceremoni över denna härligt svenska symbol för frihet. Och så tog vi varandra i händerna och sjöng Du gamla du fria...

Nej, inte riktigt. Jag köpte 3 bullar på Ica för 15kr. Men dottern hade köpt muffins som hon hellre ville bjuda mig på. Bullarna in i frysen och så sitter jag här och undrar:

Vem hittade på att just Kanelbullen skulle firas idag? Var kommer det ifrån? Bagerier? Handlare?

Men nu: - Stora Muffins från Muffinsfabriken! :-)

Free Burma

I dag är det International Bloggers' Day for Burma. Läs mer på www.free-burma.org.

Worth waiting for

Ikväll var jag och dottern på Hamburger Börs och såg Nanne Grönvalls show, "VILD". En mycket trevlig kväll, även om vi inte förstod varför vi skulle vara där redan 18.30 när showen inte skulle börja förrän kl 21.30.

3 timmar, mycket god (och dyr!) mat och flera drinkar senare, så konstaterade vi att Nanne var värd väntetiden! Vilken energi och livsglädje och en härlig självdistans och humor. Det går liksom inte att låta bli att bli smittad.

Och även en - i vanliga fall - cool 18 åring, ville bli förevigad på bild ihop med kvällens huvudperson.

Tomte på loftet?

Vi har en gammal lada på landet, med höskulle och allt. Idag upptäckte maken att något var annorlunda uppe på loftet.. Och titta; En hyresgäst!

Blommor till stöd för Burmas folk

Idag inspireras jag av ett inlägg hos systerdottern J.

Låt oss inte glömma kampen för demokrati i Burma, bara för att nyhetsflödet nu riskerar att klinga av. En kort sammanfattning av nuläget kan läsas på dn.se. Och jag läser följande på Amnestys hemsida:

"Att överlämna blommor till någon är en freds- och försoningsgest enligt burmesisk tradition. Skicka vykort med blommotiv till den burmesiska generalen Than Shwe! Låt generalen översvämmas av blomkort!"

Ett sympatiskt sätt att protestera på, tycker jag. Således får generalen ett vykort även av mig. Har inga förhoppningar om att det blir läst, men alla små påminnelser till militärjuntan, att det finns människor utanför Burma som ser vad som sker, kan göra skillnad. Små bäckar, som sagt.. Här kan man läsa mer om vykortsprotesterna.
Har man inte tid att köpa vykort och frimärke så kan Expressen göra jobbet. Ett enkelt sms till en kostnad av 20 kr, så skickas ett vykort i ditt namn till till generalen!

Och mera: Här finns en namninsamling mot våld mot demonstranter och för demokrati i Burma. Namnlistan är ett initiativ av Avaaz.org, och namnlistan ska skickas till Kinas president och FN:s säkerhetsråd.

Jo. Det är en sådan dag idag.

En oktoberflicka till..

Idag sänder jag många varma tankar till Systerdottern S, som ju befinner sig ända borta i Calcutta. Idag är det alltså 22 år sedan som syster K ringde en tidig morgon och sa med lätt stämma: "Det blev en oktoberflicka till!"

Tiden går...

Hipp hipp hurra och stort grattis på födelsedagen, Sofia! Må alla goda indiska krafter vara med dig!

Har för övrigt lagt till en ny länk här bredvid.. Jag är helt såld på Annikas foton. Se själva på hennes "formaliniserade synintryck"

Visst är de läckra?!

Fixar och trixar..

Har inte varit helt nöjd med utseendet på bloggen. Nu har jag pysslat om den lite, får se om den blir bättre. Inser att jag har mycket kvar att lära, och inser också att det tar väldigt mycket tid att underhålla en sån här plats. Är inte helt säker på att jag vill bli fast i det här varje kväll.. Hur roligt det än är att skriva och uttrycka sig, så finns det ju lite annat som pockar på uppmärksamhet. Jobb tex.

I morgon är det dags igen; en dags jobb - en dags återhämtning, en dags jobb etc.. Jag vill tro att det kommer en dag när jag kan arbeta 5 dagar i rad som andra människor. Och bara vara normalt kvälls- och fredagstrött. Så där att man somnar i soffan på fredagskvällen efter en hel arbetsvecka. Ser fram emot den dagen, faktiskt. Bara för att få känna mig lite "normal" igen.

Natti natti.

Voffö är di på detta viset?

Jodå, jag är fortfarande hyfsat i balans, men återigen så trött. Förstår mig inte på denna trötthet, men den har varit mitt signum så länge nu att den helt enkelt får vara med här i soffan och blogga... Enligt min läkare, så kommer den att ge med sig så småningom. Och den dagen är jag således frisk.

Alltid något.

Men så igen: Ännu ett tappat glas! Börjar bli trött på att plocka glassplitter. Om det ska fortsätta så här, så har vi inga glas kvar till nästa helgs bjudning..

Och jag får erkänna att det inte är helt positiva tankar jag sänder till förra lägenhetsinnehavaren, som lade in klinkersgolv i köket. Har ni någon aning om hur mycket splitter det blir när glas möter klinker? För att inte tala om hur kallt golvet är på vintern... Hmm.

Jag önskar mig ett varmt och mjukt köksgolv. Kanske ett studsgolv? Sånt där som simhopparna har i uppvärmningsrummet... Och med värmeslinga under.

Kul att se mig igen

Känner mig glad idag.

Glad för att jag har fått en hel dags kvalitetstid med min dotter.

Glad för att jag tog möjligheten att delta i en manifestation för de burmesiska munkarnas demokratikamp.

Glad för att jag klarade den sociala ansträngningen i början av veckan, med trötthet som enda biverkning, inte minsta tendens till återfall.

Glad för att jag får så mycket positiv respons på bloggen. Vet nu att det är flera som tassar runt här, utan att lämna spår i kommentarsfunktionen. Det gör inget - jag är bara glad att ni läser! Men det skulle förstås vara kul om ni lämnar ett litet tassavtryck nångång.. :-)

Glad för att jag har vågat fatta bra beslut om mitt framtida yrkesliv.

Glad för att jag fått fler skidalternativ att fundera på till vintern (men än finns det utrymme för fler förslag! Vintern är lång..)

Och extra glad är jag för att min livlina, min "coach" - häromdagen gav mig så mycket feedback att jag blev alldeles vimmelkantig av insikter:

Som stressad och tämligen slutkörd personalchef, med ett akut krisläge på jobbet, så började jag gå till en chefscoach sent på hösten 2004. Han har träffat mig under en lång period. Den han träffade var förvisso väldigt trött och sliten, men ändå en mycket engagerad, effektiv, plikttrogen och seriös yrkeskvinna som så småningom brakade ihop och ramlade långt ner i avgrunden. Under min depression ändrade vi, av naturliga skäl, inriktning på träffarna och samtalen med honom har absolut varit - och är - en stor del i min tillfrisknandeprocess.

Häromdagen sa han att han börjar lära känna en annan sida av mig, än de han sett under den - nu ganska långa - tid jag gått hos honom. En person som inte varit närvarande under de här åren. En person med ett "livligt intellekt och en humanistisk ådra som behöver få utlopp" (han sa faktiskt så..). Och det är ju det jag känner själv. Blev därför så himla glad över att han sa det. Tjolahopp liksom!

Alla delar jag har använt under de senaste åren, är förstås också en del av mig - men det här är liksom ännu mera "av den jag är ämnad att vara". En del av mig som inte har haft utrymme att växa och blivit dränerad av att inte få påfyllning... Nu börjar jag känna mig mer integrerad och hel. Äntligen! Vågar inte ens tänka på hur länge sen det var jag träffade mig... Men det är mycket, mycket länge sen...

Så hallå; - Kul att se mig igen! Jag är efterlängtad, saknad och mycket välkommen!

(vilken egotripp!)

På Medis i rött

Jodå, vi var också där.. Trots kyla och snålblåst, så kändes det meningsfullt att stå där tillsammans med så många andra rödklädda människor och få vara en del av en världsomspännande protest.

Många bäckar små.. Jag tror stenhårt på det, tror att det man kan påverka i det lilla - ger ringar på vattnet så att alla de små bäckarna till slut kan bli till en hel å av protester som sedan svämmar över i en kraftfull flod som inte ens en brutal militärregim förmår att bortse från..

Åtminstone vill jag tro det.

Absolut Rött

Skrämmande rapporter inifrån Burma. Nu har militärjuntan tagit än större stryptag om informationsflödet inifrån landet. Internet fungerar inte, mobilnätet ligger nere och i övrigt så ska endast juntans egen version om protesterna få nå omvärlden.

Jag har en mycket obehaglig känsla i mig. - Måtte världens alla goda krafter stå det burmesiska folket bi!

Idag är det Absolut Rött som gäller, även om just den färgen inte direkt är välrepresenterad i min garderob. Jag fick dock en röd täckväst av min syster för några år sedan - för övrigt samma syster som väckte mitt intresse för Burma.

I eftermiddag tar jag min - likaledes rödklädda - dotter med mig, traskar till Medis kl 17.00 och skänker således även en tacksam kram och tanke till min älskade syster S! :-)

Go Red

Fick ett sms i morse

"In support of our incredibly brave friends in Burma: May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28. Please forward!"

Right. I morgon är det röda kläder som gäller! Låt oss tillsammans göra vad vi kan för att på fredliga sätt ge det burmesiska folket vårt fulla stöd. Militärjuntan ser rött - bokstavligt talat - och genom att på ett enkelt sätt visa vår solidaritet med de buddistiska munkarnas protester, så kanske, kanske, kan omvärldens röda protest nå till juntans nybyggda bunker-huvudstad långt in i djungeln..

Dagens rapporter från Burma ter sig alltmer skrämmande. Ett blodbad hotar om inget drastiskt sker. Mer info och protestlistor mm finns hos Burmakommitteén. Ge ett bidrag, skriv på eller gå åtminstone ut i morgon på gator och torg med röda tröjan på!

På något sätt är det som att när depressionen har gett vika, så hittar jag nygamla sidor hos mig. Sedan länge inslumrade, men ack så välkomna sidor... Tror gårdagens och dagens blogginlägg är tecken på ett nyvaknande.

Är solidaritet ett omodernt ord? I såfall är jag hopplöst och omodernt ute..

Go Pink

Idag hade jag tänkt blogga om något helt annat, men så dök den här uppmaningen upp från min blogginspiratör "Mamman", och jag fick mig en tankeställare.

Det är bara att konstatera att jag är lyckligt lottad, då ingen i min direkta närhet ännu har drabbats av bröstcancer. Med tanke på hur många kvinnor som drabbas varje år, så känns det nästan - statistiskt - som det bara är en tidsfråga. Nu är ju livet, tack och lov, något annat än statistik. Men jag tänker iallafall göra en liten insats här och nu för att stötta cancerforskningen och kampanjen Rosa Bandet. Många bäckar små... Så om ni också känner er manade, klicka här.

Sen är det bara att traska ut och köpa en rosa rosett.

En annan sak som berör mig den här dagen (inte heller det här hade jag tänkt blogga om), är utvecklingen i Burma (Myanmar enligt juntan). Av någon anledning har Burmas öde alltid fascinerat mig, ända sedan min syster var där för en väldig massa år sedan. Har nu med stigande spänning (och fasa) följt de buddistiska munkarnas och nunnornas demonstrationer för ett demokratiskt samhälle. Deras fredliga protester bemöts inte helt oväntat av hårda tag av en allt mer pressad militärjunta som svara med tårgas, skottlossning och misshandel med batonger. Åtminstone 7 personer har redan dött, fler lär det tyvärr bli...

Det intressanta är att ett av världens mest slutna länder, med en supereffektiv censur, inte har lyckats hålla omvärlden ovetandes om händelserna den sista tiden. Bilder och beskrivningar inifrån Rangoon sprids av modiga bloggande studenter. Måtte utvecklingen leda till något som i slutändan visar sig vara värt denna alltmer blodiga kamp.

Mina tankar den här kvällen går således till det burmesiska folket. Samt till alla bröstcancerdrabbade kvinnor.

Arbetsplatskonflikt

T tog sitt pick och pack, dvs sin vita Mac och sina gråa katter, till Berget för att - framför allt - komma igång med sitt skrivande.

Det tycks råda viss oenighet om prioriteringsordningen...

Trötthetens blodiga afton

Jag ger mig själv väl godkänd i hanterandet av social interaktion under gårdagens/dagens Kick Off.

Inte en enda gång hamnade jag i dränerande samtal. Mitt sorterande enligt söndagens lista, funkade bra som påminnelse om vad jag bör undvika. Vid något enstaka tillfälle märkte jag att samtalet tenderade gå åt "fel håll", men kunde parera det utan att det drog nämnvärt mycket energi. I lättsammare sammanhang är det lätt att bara helt enkelt gå därifrån, och mingla vidare ..

När jag slapp lägga ner energi på att skydda mig, så kunde jag - varm om hjärtat - konstatera att det finns ett gäng himla goa människor på min arbetsplats! Bra Kick Off, lättsamma övningar, intressanta föredragningar och en lång, sen kväll igår.. Jo, jag är nöjd. Både med tillställningen och med min egen insats.

Men nu är jag så trött, så trött, så trött..

Släpade mig ut i köket, påbörjade matlagningen, började duka fram och... snubblade ett halvt steg, tappade greppet om ett glas som slant delvis ur handen! Skärvor överallt förstås och på sin slintande väg genom handen lämnade glaset ett hyfsat djupt sår i pekfingret. Attans trist. Mycket blod och många svordomar. Ibland är mitt språk inget att hyvas över..

Well. Slutet gott. Maten äten och fingret omplåstrat.

Men det blir nog en tidig kväll i kväll.

Ansträngande samtal

Har förstått att det är populärt i bloggvärlden att presentera listor av olika slag.

Själv funderar jag över hur det kommer sig att jag - som i grunden är en äkta humanist, som alltid drivits av möten med andra människor, som anser mig vara en duktig kommunikatör och en god lyssnare och som oftast kännt mig lyft av samtal med människor - nuförtiden kan bli så in i benmärgen trött efter vissa möten eller samtal? Totalt dränerad liksom.

Det är ju något sjukdomen har gjort med mig och perioden innan jag blev sjuk hade jag många och delvis svåra ärenden på jobbet som dränerade mig på en del social energi. Och jag är medveten om att det är en sund reaktion som syftar till att skydda mig. Men nu när jag är på bättringsvägen igen, så vill jag få syn på fallgroparna innan jag ramlar i dem..

För att inte snöa in på vilka människor som tar eller ger energi, så har jag börjat fokusera på samtalets art. Känns mer konstruktivt att se vad i samtalet som stör mig, inte så mycket personen. De flesta människor har goda avsikter och jag tror säkert att eventuella plumpheter är sagda i all välmening. Men icke desto mindre gör det mig trött och ibland avståndstagande. Och allt behöver jag faktiskt inte ursäkta, även om jag vill förstå..

Det här är alltså en lista över vad i samtalet som jag upplever är ansträngande. Den andra parten har säkert en helt annan bild. Därtill är det här en dagsfärsk lista. Förhoppningsvis avtar det ansträngande med tiden. Eller inte.

1. Om samtalet är uppenbart envägsinriktat, dvs när samtalspartens avsikt är att berätta något för mig, utan att ta reda på om jag är intresserad eller inte. Överhuvudtaget har jag svårt för att bli undervisad, eller "pekpinnad". Jag är sjuk, inte korkad. Inte mer än vanligt åtminstone.

2. Om samtalet rör krångliga, tekniska resonemang. Då börjar min hjärna att knastra. Prata aldrig med mig om IP-telefoni!

3. Om jag upplever att samtalet innebär en förväntan eller nån form av krav på mig, att jag ska bidra med något utöver normal social hyfs (vilket inte är så svårt för mig). Det kan tex vara en förväntan om något socialt åtagande, som jag inte har hunnit ta ställning till.

4. Samtal som förs i en bullrig miljö. Jag anstränger mig alltid för att vara närvarande och lyssnande med andra människor, men när det är för mycket annat runt omkring som stör, så blir jag väldigt trött av ansträngningen. 2 veckor innan jag fick min depressionsdiagnos, så var jag hos en öronläkare som konstaterade nedsatt hörsel. Inte tillräckligt ännu för att få hjälpmedel, men ändå tillräckligt för att det är störande i vissa miljöer. Sjukdomen har definitivt gjort mig mer bullerkänslig.

5. När personer som inte känner mig så väl, och inte har någon aning om min diagnos eller vilken behandling och rehabilitering jag har - vill ge mig tips om hur jag ska hantera min sjukdom. Och det skulle väl aldrig inträffa om jag hade brutit benet.. eller kan ni tänka er att någon säger: "jag tror det är bra om läkaren sätter skruvarna åt det ena hållet". Eller till någon som har diabetes: "Jag har hört att det är bra att lägga om kosten" Eh.. Suck. Jag upplever det ganska kränkande att få höra från medmänniskor att man tex bör motionera. Jaså, liksom. Varför kan inte andra människor lita på att jag får bra behandling? Är det sjukdomens art som gör att de flesta känner sig manade att ha en åsikt, synpunkt eller kunskap? (Åh, här känner jag att jag blir upprörd, skulle kunna presentera en lång lista bara på dumma kommentarer jag hört sedan jag blev sjukskriven för depression).

Sen är det förstås så, att med rätt personer, så står jag ut med ungefär vad som helst. Och med personer som står mig nära, så dyker ovan problem väldigt sällan upp. Av naturliga skäl.

Ovanstående lista är också ett sätt för mig att förbereda mig för den ansträngning jag kommer att utsättas för i morgon, då jag ska iväg på kickoff med bolagets samtliga 160 medarbetare. Sist jag var med på en stor tillställning med jobbet, var sommarfesten 31 maj. Därav dippen 1 juni.

Nu vill jag skydda mig från återfall.

Dåligt samvete

Jag får alltid lika dåligt samvete, när jag hjälper T att fånga in katterna. Eller rättare sagt, att fånga in Trixie. Tilde är inga problem för hon är mest orolig för att T ska glömma henne när han åker. Så hon ser till att hålla sig nära honom under lång tid innan det är dags för avfärd.

Trixie, däremot, fullständigt hatar att åka bil och tycker inte alls det är nödvändigt att åka nånstans överhuvudtaget (gäller även när hon ska lämna Berget) När hon känner på sig att det är dags att bli inlåst i buren, så ser hon till att lägga sig platt under soffan, så att man måste dra fram henne och det känns alltid lika traumatiskt. För att undvika det, så försöker vi ta henne när/om hon sover. Så får hon sitta o vänta i buren och då blänger hon alltid lika nyvaket anklagande på mig; "- jag som sov så gott, hrmpf..."

Nu har mannen med katterna åkt till Berget.

Och för T väntar dryga 2 timmar i bil ackompanjerad av ett ständigt: " - MJAU, STANNA BILEN! JAG VILL INTE VARA HÄR! HÖR DU INTE, MJAU! JAG VILL INTE, SÄGER JAG! MJAU! MJAU!!"

Visst finns det fördelar med att inte behöva åka med.

För mig väntar bortstädning av kattrester och tvätt och lite pyssel. Ett bra sätt att hantera skarven..

Tror jag.

En mellandag.

Har nån j-a infektion i kroppen, sover dåligt och svettas kopiösa mängder i sömnen. Det borde rimligtvis vara för tidigt för klimakteriet, så nåt annat f-nskap är det. Ursäkta svordomarna, men jag har mått så här i över en vecka nu, och det börjar bli lite långtråkigt. Jag menar; om det är en infektion: Bryt ut! Om det inte är det: Sluta störa mig!

Men jag är klart nöjd med att vi äntligen fått upp hyllan över soffan. Det är verkligen tacknämligt att ha sin man i huset titt som tätt. :-) speciellt när han har energi, en dag när jag inte alls är pigg.

T har också packat upp, och kopplat in, luftrenaren, som jag släpade hem från Ica/posten igår. Nu står den här i hörnet och renar vår luft från kattallergener. Den här familjen reagerar nämligen i olika grad på katter... Trots det har vi 2 älskade innekatter, som gör sitt bästa för att förorena vår inneluft. Nå, sanningen är att vår allergi är av det svagare slaget. Jag antar att vi tycker att fördelarna med kattinnehav är så mycket större än nackdelarna.

Luftrenaren gör ett häftigt jobb. Redan efter några timmar vill jag påstå att luften är bättre i vardagsrummet. Inte en nysning på flera timmar!

I morgon blir lägenheten kattfri igen, efter ett kortare besök av de två grå. För övrigt bara det andra kattbesöket sedan april.. Tilde och Trixie har alltmer blivit Berget-katter. De gånger T har varit i stan sedan april har det varit med hjälp av kattvakt, eller över nåt dygn. Tänk vad tiden går.

Tilde signalerar tydligt att hon tycker att det räcker med lägenhetsvistelse nu. Hon har markerat sitt missnöje bla genom att kissa i yuccapalmen och inne i duschen. Därtill skrek hon genom hela vår frukost; och talade om att hon var UUUUUTTTTTråkad! Vi tror att det hon är mest missnöjd med, är att vi har stängda dörrar till sovrummen. På Berget får hon vara överallt, och sover ALLTID i Ts säng.. Det är svårt att kompensera.

Trixie är frimodigare. Hon tycker om att vara i stan, för att det innebär att det nästan alltid är någon i soffan som kan kela med henne och då är hon nöjd... Hon är i allra högsta grad en njutningslysten katt och soffan är Trixieland.

Det innebär alltså att T är på väg till på Berget återigen. Jag förbereder mig för morgondagens skarv och vet att dagen kommer att medföra en stark tomhetskänsla. Så är det, oavsett hur väl vårt sätt att leva är förankrat i oss.

En skarv blir det alltid.

Skidsäsongen närmar sig

Jag har blivit helfrälst på utförsåkning i vuxen ålder.

Första - och under väldigt lång tid enda - gången jag åkte utför var som 16-åring, när jag följde med ett gäng äldre kompisar till Isaberg, i Hestra. Det blev ett högst traumatiskt minne. Tror jag lyckades med att ramla i liften flera gånger, åka rakt in i en gran, samt tappa skidorna högst upp i backen så jag fick kana mig på rumpan ner.. Jag minns att jag upplevde det fruktansvärt jobbigt och grymt pinsamt. Jag hade gråten i halsen hela dagen och lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för detta hemska vansinne.

Men någonstans i bakhuvudet har jag nog alltid vetat, att jag skulle älska att åka utför, om jag väl gav det en rejäl chans... Det är någonting med kombinationen fjälltrakter (som jag har spenderat många somrar i), vind, snö, fart och naturens storhet som är nästintill förförisk. Och för några år sedan provade jag så återigen och föll pladask! Både bildligt och bokstavligt... Sedan dess har jag längtat varje vinter, men inte lyckats komma iväg så mycket som jag har velat.

Det är ju häftigt att lära sig nåt nytt, så här mitt i livet. Och eftersom jag inte strävar efter att bli proffs, så gör det ju inte så mycket att jag saknar ungefär 30 års förkunskaper.

Förra vintern fick jag möjlighet att åka på 2 skidresor, sammanlagt nästan 2 veckor. Det var mycket välgörande och av depressionen märktes intet under den tiden. En bra rehabiliteringsaktivitet, även om jag misstänker att det skulle vara svårt att få den betald från FK..

Nu börjar det dra ihop sig till skidsäsong igen. Mitt dilemma är att jag är den enda i familjen som åker skidor. Känns inte helt ok att övertala maken att än en gång (även om han är en väldigt fin man) tillbringa en vecka i en fjällstuga, med knappt promenadbara vägar. Till saken hör att han ännu inte är kompenserad för förra vinterns julfirande i Idre. Överenskommelsen var nämligen att jag skulle följa med på någon bilträff under sommaren. Men det har liksom inte passat. Och nu är nog den säsongen över.. (synd!)

Dottern bör den här säsongen undvika att utsätta sig för minsta lilla skaderisk, inför eventuella framtida tävlingsutmaningar.. Så henne är det ingen idé att ens försöka övertala.

Men JAG VILL ÅKA SKIDOR! Och det mer än den redan inplanerade weekenden i januari.

Erbjuder härmed ett stycke skidsällskap. Så..

• Om ni är ett gäng som behöver en betalande vuxen till, för att fylla en stuga eller lägenhet - hör av er!


• Om du själv funderar på att åka nånstans, men inte har nån att åka med - här finns jag!

Jag lovar att inte göra så mycket väsen av mig, är hyfsat bra på att laga mat och diskar så klart efter mig. Kan också tänka mig att vara ett sällskap på After Ski om så önskas.

Förslag mottages tacksamt i kommentarsfunktionen :-)

Kommentarer

Håhåjaja.

Det har kommit till min kännedom att det tydligen är svårt att lämna kommentarer...

Nu har jag återigen gått igenom inställningarna för kommentarsfunktionen. Allt ska var helt korrekt; "vem som helst" ska kunna kommentera i min blogg. Så om det inte går - försök igen! Och går det ändå inte, klaga hos Blogger. Eller nåt.

En ny dag. Sol ju!

En födelsedag

Dottern och jag var uppe tidigt i morse och sjöng för T, som idag fyller 47 år. Vi lyckades hålla katterna utanför dörren (de får inte vara i sovrummen i stan, det är nog därför de trivs bättre på landet..), genom att muta dem med dyr skinka. De höll sig nöjda ungefär så lång tid det tog för oss att sjunga, att väcka T, att vältra paket över honom och låta honom smaka på te och tårta...

Sedan började serenaden. Katterna tycker INTE om att vi umgås utan dem bakom stängda dörrar. Och de ville väl också sjunga för T. När de gör gemensam sak, genom att i kör ropa KOM UT; KOM UT; KOM UT; KOM UT, så är det svårt att förhålla sig kallsinnig. Så det var ju bara att förflytta firandet till frukostbordet.. M hade sovmorgon och för mig är torsdagar än så länge en "sjukdag", så vi fick en lugn och lång start på dagen.

Kvällens middag blev grekiskt på Kamarina. Lammfilé med dragonsås, tsatsiki o potatis. Till det Retsina.. Mums! Längtan till Grekland gjorde sig lite påmind igen. Nåja, förr eller senare är vi nog där igen.

Förra gången vi åt tillsammans på samma restaurang var på Ms 18årsdag, då hon sprintade hem efter legitimationen. I kväll hade hon den med sig. Man blir kanske klokare med åldern.. :-)

Det känns så skönt att vara tillsammans alla tre, det är inte alltför ofta det sker nuförtiden. Avslutar nu i soffan med varsin dator (nördig familj?). En mycket bra dag i familjens liv. Och T är glad och nöjd med allt omhuldande, så allt är precis som det ska vara en sån här dag.

Försöker förstå

Det är nog lätt att bli besatt av bloggandet. Inte nog med att man ska ha något vettigt att skriva om - man måste ju pyssla med bloggen. Underhålla den liksom; fixa bilder, rubriker, textstorlek mm... Och så när man just har lagt upp ett nytt inlägg, så ser man ett stavfel, eller ett mellanrum för mycket, eller nåt annat som stör en språklig typ som jag... Ett heltidsjobb. Puh.

Nu försöker jag komma underfund med varför gårdagens inlägg publicerades med datumet 18:e, trots att det lades in den 19:e (jo, jag har ställt in rätt tidszon). Har fixat det nu, men undrar ändå varför det blev fel.. Hm.
Nån som vet?

Således är det idag som T fyller år. - Grattis, finaste maken!

Vardagsless

Humdidum..

Bloggen pockar på att få en riktning. Tror jag fortsätter med ambitionen att ge en glimt av mitt liv. Och mitt liv, som alla andras, innehåller både smått och stort, högt och lågt, djupt och ytligt. Således bryter jag av gårdagens "grattis" med dagens.. Nedan:

Jag hade nog inte tänkt att skriva om min ohälsa. Åtminstone inte redan. Är kanske lite rädd för att det ska upplevas självömkande och beklämmande... Men depressionen har varit så påtagligt närvarande i mitt liv, att jag märker att det blir konstigt om jag låter bli. Den vill göra sig hörd. Månne är det först nu, när den börjar ge vika, som den tål att beskrivas. Och den är en del av mig även om den kommer som en icke välkommen, objuden gäst.

När jag blev sjuk förra hösten så upptäckte jag att jag kände igen tillståndet från tidigare i livet. Jag har nu förstått att jag varit på väg in i depressioner några gånger tidigare, men att jag då med hjälp av ren och skär viljestyrka lyckats hålla den ifrån mig. Under förra året räckte inte viljan till och jag tappade långsamt fotfästet. Orsakerna är naturligtvis flera, men en starkt bidragande orsak var som för så många andra en orimlig arbetsbörda. Visst kan man i efterhand lasta både mig själv och min arbetsgivare för att inte ha sett utvecklingen. Men det finns ingen enkel förklaring, lite av "hönan eller ägget"..

I början av min sjukdomsperiod så samlade jag på bra stunder och bra dagar. När jag hade flera bra dagar i rad så började jag hoppas på en friskare framtid. Men så fort jag började tro att det vände till det bättre, så kom alltid ett bakslag. Som att ramla ner i ett mörkt hål. Under en lång period visste jag inte om jag vågade tro på bättring överhuvudtaget, men hade inget bättre alternativ än att ändå försöka fortsätta framåt. Och smygande kom så en stadigare grundstämning. Idag räknade jag ut att jag inte haft någon djupare dipp sedan 1 juni. Och faktiskt tror jag nu att själva grundsjukdomen har gett vika och att det som nu återstår att hantera, är att läka från sviterna från den.

En sak som är svår att hantera nu, är att tillåta mig att vara låg. Alltså så där lagom-låg; normal-less liksom. Märker att jag inte riktigt vågar ta in nedstämdheten när jag har en sämre dag, är så himla rädd för att det är depressionen som kommer tillbaka. Samtidigt så kan jag inte längre förlita mig på viljan, så nu tränar jag på att våga möta de sämre dagarna utan att slå på viljekraften. En utmaning kan jag lova.

Så, jag har haft några låga dagar sista veckan. Och det har väl folk i allmänhet? Även utan att ha fått diagnos på ohälsa...?

I morgon fyller min älskade make år. Det blir säkert en bra dag :-)

En bemärkelsedag minsann!

För tretton år sedan inföll den här dagen på en söndag. Därtill var det val till riksdagen. Men inte minns jag någonting av det, för det hände något mycket större den dagen. Min brors förstfödde son såg nämligen dagens ljus!

Grattis på 13 årsdagen, A!!

Och ett grattis till min käre bror och dito svägerska, som nu inleder sina karriärer som tonårsföräldrar! :-)

Att börja blogga

Jag har länge funderat på att börja blogga.

Har alltid haft en stark längtan att uttrycka mig i skrift och på ett sätt som når utanför mig själv - alltså utanför dagboksnormen. Alla gånger i livet jag börjat skriva dagbok, har jag ganska snart upptäckt att jag skriver utifrån möjligheten/risken att någon annan ska läsa. Trodde en gång i livet att jag skulle bli journalist, men det var innan jag upptäckte att de gör så mycket annat än bara skriver.

Då jag är gift med en författare, så är inspirationen för skrivandet aldrig långt borta...

Efter att ha ägnat mycket dödtid åt att surfa runt bland andras bloggar, så blev jag dock ganska avskräckt. Det finns något väldigt självgott i själva bloggandet som fenomen. Vilket i och för sig inte är så konstigt, då man ger sig själv såpass mycket utrymme man själv vill. Det finns också ett otal bloggare som har sett som sin största mission här i livet att kritisera, misstänkliggöra och förlöjliga andra bloggare..

När jag förra hösten blev sjukskriven för depression, så var självbevarelsedriften alltför stor för att publicera mina innersta tankar. Mitt - stundtals smått överdrivna - integritetsbehov rekommenderade mig starkt att låta bli då.. Risken var överhängande för inlägg som jag kanske kännt mig tvungen att radera senare. Eller inte.

Men nu när jag mår mycket bättre och har börjat hitta tillbaka till mig själv, så dök lusten upp igen. Och eftersom jag upptäckte att det enda som hindrade mig, var min egen prestationsångest - så var det ju bara att utmana mig själv. Vem vet,det kan kanske t.o.m. bli riktigt bra (!)?

Jag har i dagsläget en enda ambition med den här bloggen; att kunna ge en liten glimt av min syn på livet och världen. Och det med stor respekt och kärleksfull insikt om att jag inte besitter de enda sanningarna.

Nå, nu har jag bjudit in personer jag känner och litar på, hit till min nystartade plats i cybervärlden.

Må jag så hålla mig på rätt sida om självgodhetens gräns och minnas de ord Jonas Gardell någon gång sa:

"Självgodhet är också en godhet"!

Indiska funderingar

Min systerdotter, med pojkvän, befinner sig i Calcutta de närmaste 9 månaderna. Tack och lov har hon har skaffat en blogg. Till glädje för alla oss som saknar henne. Och alla andra förstås.

Att läsa om deras indiska vardag väcker både saknad och längtan till liv.
Innerst inne har jag den där ständigt pockande reslusten och en längtan efter att stanna en längre tid på ett nytt ställe och ge mig själv möjlighet att känna in livet, dofter, vardag och människor.

Någon gång..

http://www.nordlundskafunderingar.blogspot.com/

Hennes storasyster är ju redan en driven bloggare; läs gärna henne också - även om hon inte befinner sig i Indien. Inte just nu iallafall. Men hon och jag ska någon gång i framtiden resa till - och i - Tanzania tillsammans...

http://elsajohanna.blogspot.com/

Stresshantering

Tydligen har jag skaffat ett bloggkonto som har vissa egenheter för sig... Min älskade make har fått pröva sitt tålamod genom att försöka få kommentarerna publicerade. Jag tror dock att min blogg bla har som syfte att få syn på det moderna samhällets stressorer. Således SKA vissa saker ta lång tid.

(eller så är det nån inställning som jag inte har kläm på än?)

Godmorgon!

Debuten!

Så faller även jag för lusten att uttrycka mig på nätet.

Här är så min alldeles egna blogg, som förhoppningsvis kommer att presentera en hel del både meningsfullt och meningslöst; tankar, funderingar, reflexioner och i övrigt olika bryderier om stort och smått.

Försöker förhålla mig öppen och förutsättningslös. Framtiden får utvisa vad denna lilla blogg för med sig.

På återseende!