Dagens tema är sprunget ur gårdagens Mindfulness-retreat. Det är så ljuvligt att vara tillsammans med andra människor i tystnad. Med avstängda mobiltelefoner, inget mingelprat vid fikapausen eller andra samtal. Det är befriande med denna gemensamma upplevelse av tystnad, där ingen behöver känna ansvar för samtal eller ställa krav varken på verbal eller ickeverbal kontakt. Den tystnaden är omtänksam, kärleksfull och varm. Jag rekommenderar starkt alla stressade, informationsdränkta och uppbokade moderna människor att någon gång ge sig själv i present en tyst retreat.
Och återigen blir jag påmind om hur mycket daglig kraft och energi jag lägger på att interagera med andra människor. Och hur obeskrivligt skönt det är att få vila från det ibland.
För några dagar sedan åt jag lunch med en mycket klok kvinna. Vi pratade bla om att inte orka vara den sociala varelse man är; att inte orka prata och träffa andra människor även om man skulle vilja.. Eller att göra det ändå, trots att man egentligen borde säga nej.. Lunchsamtalet var ett ypperligt exempel på när jag känner mig energipåfylld. Att prata med en nära vän som både ger och tar är oerhört värdefullt och sådant jag absolut vill värna om. Alltid.
Andra möten, människor, samtal kan tvärtom göra mig helt dränerad på energi.. Och den typen av interaktion bör nog minimeras så långt det går.
Jag har känt en viss typ av social trötthet i många år - egentligen ända sedan jag påbörjade mitt yrkesliv som alltid har inneburit en väldig massa mänskliga kontakter... Med åren har jag märkt att det inte blivit mycket kraft kvar till annat än jobb, familj och det ideella engagemang som kom genom dotterns idrottande. Varje dag gick jag hem från jobbet och önskade inget annat än en tyst kväll utan pratande, vilket naturligtvis ständigt kolliderade med en mycket kontaktbar och samtalsvillig familj. För att inte stänga ute familjen skalade jag tills slut av allt annat förutom jobb och familj. Och det är inte bra. Inte bra alls.
Jag har funderat mycket på det där och vad som tar energi och inte. Ibland undrar jag om jag tar social interaktion på för stort allvar eller om jag tar för stort ansvar för att det ska bli bra. Både privat och i min profession, så strävar jag alltid efter att vara totalt i närvaro med den/de människor jag möter - och det är kanske inte så konstigt att det kostar på energi. I lite större grupper (större än 3) så kan jag ha svårt att bara koppla av och "bara-vara", utan lägger ofta mycket energi på att kolla in att alla är med; samtalsämnen som passar alla etc.. Och jag är helt outstanding på att vara lyhörd för hur gruppklimatet är.. I de fallen missar jag helt att lyssna inåt på mig själv. Lite självutplånande... Med rätt människor (som jag känner mig trygg med) går det bra ändå, och ju tryggare jag är desto mer släpper jag på ansvaret. Men i andra sammanhang, så kan jag bli så obeskrivligt trött efteråt. Dränerad.
För att inte tala om vilket dåligt samvete jag kan få om jag inte lyckats vara närvarande i mötet med någon annan...
Nu håller jag på att lära mig att vara helt i närvaro med mig själv. Jag tror att det gynnar mina sociala kontakter också. Jag vill prioritera den typen av kontakter som är bra för mig; som ger mig energi och värme.
Pussar till alla er som ger mig så mycket energi att jag också orkar se inåt.. Ni är guld värda - utan er vore jag intet.