I mitt förra liv, så blev jag aldrig så här totalt utslagen av en förkylning. Å andra sidan lät jag sällan kroppen få som den ville...
Vaknade jag en morgon med förkylning, så tog jag en alvedon och en dos nässpray, klädde mig i varma kläder och gick till jobbet. Kanske inte lika alert som vanligt, men ändå på plats och utförde mitt arbete med hyfsat resultat. Fyllde jag på med febernedsättande piller under dagen, så brukade det ändå gå ganska bra. Ibland kunde jag sträcka mig till att gå hem tidigare för att vila innan middagen och kvällens aktiviteter - men oftast gick dagarna som vanligt. I absolut nödläge, och då pratar vi feber och någon värre infektion, så kunde jag stanna hemma några dagar. Kanske.
Idag är jag helt sänkt. Av en vanlig sketen bonnförkylning! Jag förstår inte.. Men jag lyder, och det är väl viktigare. Men det finns inte en chans att jag skulle klara av att gå till jobbet i det här skicket. I morse testade jag att gå ut, jag följde dottern ner till badet med packningen. En promenad på typ 5-8 minuter. Väl hemma igen så var jag tvungen att gå och lägga mig. Helt slut.
Och ändå är jag säker på att det jag är drabbad av inte är värre än en vanlig förkylning.
Är det jag som har blivit lat?
Eller är det faktiskt på det viset, att när man väl börjar lyssna på kroppen så blir den så lycklig att den tar igen för alla förlorade år? Det finns liksom ingen återvändo.
Jag tror att det är bra. Men helt säker är jag faktiskt inte.. Inte en sån här dag, när jag hade hoppats på att må bättre...