Hela förra veckan hade jag "på-väg-att-bli-sjuk-känningar" i kroppen, och jag försökte vara noggrann med sömn, mat och frisk luft o dagsljus. Inget speciellt hände och jag hade nästan börjat tro att den eventuella infektionen packat ihop för den här gången.
Men inte. När allt blev klart i fredags, med påskrivna papper o allt - så släppte kroppen efter och gav mig en riktigt rejäl dunderförkylning.
Inte alls förvånande. Efter de sista veckornas förhöjda anspänning och myckna framtids-
planerande, så borde jag vara förvissad om att nån form av motreaktion skulle komma. Nuförtiden gör det alltid det.. Men iallafall, det ÄR väldigt trist att ligga här hemma sjuk, när det var så mycket annat jag skulle ägna mig åt... Jo jag vet, min kropp är en mycket klok sådan. Och jag blir en allt bättre lyssnare, så det är helt enkelt bara att acceptera.
Men ändå. Trist.
Att acceptera innebär inte nödvändigtvis att tycka om...