Har varit på landet över helgen. Trots att jag kom iväg hyfsat tidigt i torsdags eftermiddag, så föll mörkret snabbt efter Eskilstuna. Och de sista milen var det riktigt, riktigt nattsvart ute.
Inget mörker är som skogsmörker och man vet att när som helst kan det hoppa fram en hjort ur mörkret, eller en älg - eller ett troll... Så långsamt, långsamt puttrade jag till Berget.
Trollskt och magiskt.
Så tacksam jag är för att grannhunden inte sprang lös just den kvällen! Det gjorde den nämligen dagen efter, då maken och jag så sakteliga körde hem från trevlig tillställning i Läppe. Just som vi passerade Ulan så ser vi hur en hund plötsligt löper upp bredvid bilen och gör aggressiva utfall mot bildörren.
Hunden attackerade alltså bilen!
Hur rar och fin en hund än är("jamen han är så snäll") så kan det näppeligen vara normalt att attackera en bil. På ett ögonblick förändrades en av våra promenadvägar till absolut förbudet område, och jag som aldrig någonsin varit hundrädd fann mig - med hjärtat i halsgropen - sitta och spana i backspegeln de resterande 3 km hemåt för att se om vi var förföljda.
Tills vi med säkerhet vet att hundägaren inser sitt ansvar, så avråder jag å det bestämdaste att passera till fots förbi Ulan i norraste Östergötland. Och kör ni bil, se till att ha rutorna stängda.
Och jo; tyvärr konstaterar vi att hunden är av obestämbar "kamphundsort"..
Och jo ja; det jag vet om ägaren gör mig inte lugnare. Tyvärr.