Tack

Så är det dags att låta Majs Bryderier vila lite.. Jag kommer i fortsättningen att blogga här:

MindfulMaj - MindfulMaj

Om det finns några där ute som fortfarande läser mina bryderier, så hoppas jag att ni vill följa mig på mina nya stigar.

Tack för mig.

Två veckor och två dagar

I takt med att stadstempot så sakteliga sjunker undan - och novembermörkret lägger sig över trädtopparna på Berget - så märker jag hur det blir allt större utrymme för tankarna. Inte så att de tar över på ett ältande, eller automatiskt sätt - utan snarare att de hittar nya vägar och vinklar. Det känns allt mindre trångt i hjärnan liksom.

Och så drömmer jag alltmer. Jo, jag har förstås alltid drömt - men jag är en person som inte så ofta har kommit ihåg mina drömmar. Det beror förstås på att jag inte gett mig tillräckligt utrymme att vakna av egen kraft och låta nattens berättelser ta plats i sin egen takt. Men nu gör jag det.

Till viss del är det fortfarande en massa hets, jäkt och stress under natten. Men långsamt blir det lugnare och jag vaknar allt oftare med en känsla av frid (nåja).

Dryga två veckor har nu gått sedan jag kom hit från stan och jag börjar nästan förstå att jag faktiskt bor här. Att jag inte ska åka "hem" på söndag eftermiddag... Att hem är just precis här - där jag är just nu. Med mannen och katterna.

Det är faktiskt ganska mäktigt.

Tråkdag

Idag blev det en mellandag här på Berget, en sådan grå och halvengagerande novemberdag - som vi har sett så många av... Jag gick upp tidigt och körde ett långt och långsamt yogapass  - mycket välbehövligt. Men sedan dess har det varit skymning.

Vad göra man då? Jo, man registrerar några nya domännamn tex. Jag är riktigt nöjd med de namnen jag hittade ledigt, förvånad över att de faktiskt var lediga. Ni får veta så småningom.

Och så kan man passa på att pyssla med sin blogg. En ny layout i väntan på att jag sjösätter en helt ny blogg, med namnet Mindful Maj...

Så vad tycks?

Höst

Och min lilla familj tittar längtansfull ut...

Frid på Berget

Att varva ned

Idag är det en vecka sedan jag lämnade stan; trött, jagad och lätt förvirrad efter en hektisk höst med allt som varit kring flytten och stadsavslutandet. Att jag skulle vara ganska utmattad var ingen överraskning och jag har också hört mig säga flera gånger att jag den första veckan efter flytten sannolikt bara kommer sova. Så nog har jag varit medveten om att det jag mest av allt skulle behöva var just vila.

Men när det kommer till kritan så hade jag nog ändå tänkt att det nog bara var de första dagarna jag skulle vara trött. Har haft en bild av att jag skulle komma hit, landa lite, packa upp och sedan påbörja nästa steg på Den Stora Förändringen. Att jag ganska snart skulle vilja resa vidare...

Jag är världsbäst på att lura mig själv. Det spelar tydligen ingen roll hur länge jag har övat mig i ett tillåtande, öppet och accepterande sinne, med medveten närvaro och mindfulness. Hur mycket jag har mediterat, yogat och stannat upp i nuet etc. Det finns ändå alltid en inre pådrivare inom mig, som inte helt och hållet tillåter mig att helt släppa taget om görandet och ge efter för tröttheten. Det här vet jag är något av min största utmaning.

Sålunda har jag den här veckan varit hyfsat avslappnad dagtid, tagit långa promenader, lagat mat i långsamt tempo, packat upp en låda då och då, rensat ett skåp och haft långa samtal med mannen. Till synes ganska nedvarvad tillvaro. Till synes ganska tillfreds med tillvaron. Men i mitt inre har jag fört en ständig dialog med min inre kritiker som gapat om att jag minsann borde ta tag i saker och att det inte är ok att bara vara. Trots att jag SÄGER och BETER mig som att det är ok. Har förstås också umgåtts med ett dåligt samvete, som jag försöker le åt och stryka lite lätt över kinden och säga "det blir bra, ska du se". Men har varit långt ifrån nedvarvad.

Om nätterna har jag nästan varje natt drömt hetsiga, stressade och jagade drömmar. Allt jag rimligen skulle kunna vara stressad över - festplanering, uppackning, framtidsplaner, ekonomi - har passerat revy i mina drömmar. Varje morgon har jag vaknat av en känsla att det är något jag borde ha gjort, som jag missat. Därtill kommer - men endast i drömmen - små puffar av ångestkänslor som säkert kan beskrivas med orden "Vad har jag gjort?", illustrerat med uppspärrade ögon, hyperventilation och bultande hjärta.

Fysiskt har jag haft alla symptom på förkylning, öroninflammation, bröstont, öronsus mm - utan att jag egentligen alls känner mig sjuk.

Jag hade också tänkt att jag efter den här första veckan skulle göra min första rekognoceringsresa söderut.

Men nu vill jag inte röra mig ur fläcken. Det enda jag vill är att promenera i skogen och laga mat. Sitta i soffan med en katt i knät. Ha långa filosofiska samtal med mannen.

Jag börjar så sakteliga gå ned i varv, men inser att det tar betydligt längre tid än min tidigare föresats och att det kräver att jag lyckas göra mig till vän med mitt tjattrande inre. Övar således på kärleksfull vänlighet och medkänsla med mig själv och tar ett steg i taget, en dag i taget... En vecka i taget.

Jag kan dock inte tänka mig ett bättre ställe att öva på än här.

Utskriven

Emedan jag numera är mantalsskriven på Berget så innebär det väl att jag är utskriven från Stockholm.

Tack för de här 31 åren, du kära stad. Jag älskar dig djupt, men nu är det dags att gå skilda vägar. Vi har vuxit ifrån varandra..

Så satte jag mig i min trygga lilla bil och for iväg. Till lugnet, tystnaden, mannen och katterna.

Nu återstår att förstå vad det här steget innebär.

Flyttfokus

Man kan ju undra hur vi ska få plats med allt på Berget men den lilla detaljen överlåter jag åt min kära äkta hälft att lösa.

Själv är jag fullt upptagen med att hinna packa klart innan flytthjälpen kommer i morgon fm.

Det bör gå.