Passbryderier..

Råkade kasta ett öga i mitt pass, väl förvissad om att det gäller ytterligare några år.. Och upptäckte att det går ut om en månad. - En månad?! Herregud, ibland tycker jag att jag gör livet lite onödigt spännande.

Och nej, jag vill INTE höra era skräckhistorier om 6 veckors handläggningstid eller liknande. Låt mig få fortsätta vara optimist - mitt plan till Bali lyfter om 2,5 vecka..

Snart snart..

är jag åter. Håll ut, håll ut.

Puss!

Självkänslans dag 26 oktober

Så här skriver initativtagaren Erik Fors Andrée bla om självkänslans dag:Det är enkelt: Du förstärker din självkänsla genom att blogga om dig själv. Och samtidigt hjälper du andra genom att visa hur viktigt självkänsla är. Skriv ett blogginlägg 26 oktober. Enda regeln är att ditt inlägg måste börja med någon av dessa formuleringar:

• Jag är bra för…
• Jag är värdefull…

Gott initiativ tycker jag, så nu passar även jag på att reflektera en stund över vad som är bra med att vara jag. Självklart är jag just nu färgad av att nyss ha tagit avsked av en älskad far, men samtidigt så gör ett dödsfall - en sorg - att livet blir alldeles väldigt mycket tydligare. Och mina brasidor blir både klarare och mer framträdande.

Så här kommer det:

Jag är bra för att jag har förmåga att vara närvarande med vad som än sker. Möter såväl svårigheter som lättheter med närvaro. Jag flyr inte och kan därmed uppleva både glädje och sorg samtidigt. Detta förhållningssätt stärker mig och jag vet att det inspirerar andra människor.

Jag är bra för att jag tror alla människor om gott. Jag drivs av en ljus människosyn vilket jag alltid kommer tillbaka till. Jag försöker hela tiden att se det goda hos andra och dömer inte. Ibland gör jag det ändå, och då försöker jag ändå att se det från olika håll. Jag är bra för att jag är bra på att se olika sidor av ett mynt, jag är diplomatisk och kompromissar gärna.

Jag är bra för att jag är modig och vågar ge mig ut på okända vägar. Jag har intentionen att ständigt utvecklas, lära och växa. Jag är bra för att jag vet att jag hela tiden har nya saker att lära, och att jag alltid kan ändra mig om jag har fel.

Jag är bra för att jag är medveten om att mitt beteende får konsekvenser, och att jag därför bryr mig om miljön, naturen, vad jag äter och är omtänksam mot andra såväl människor i min närmaste omgivning som främmande. Jag vet att jag är värdefull för många människor, inte minst för mina närmaste. Ibland tar jag inte tillräckligt med plats, men dagen till ära så väljer jag att se fördelen med det - jag ger andra utrymme och plats.

Jag är värdefull för min familj, mina närmaste och för mig själv. Jag vet att jag var värdefull för min far när jag vakade vid hans dödsbädd och det är något jag alltid kommer att bära med mig.

Hur är det för dig?

Tar farväl

I dag begraver vi vår älskade far.
Farväl fina lilla far..
Tack för att jag fått ha just dig som pappa.
Tack för allt.
Jag älskar dig.

- Gå i kärlek - vila i frid.

Låt mig vara ledsen för fan!

Jag får ofta positiv respons på hur jag bemöter människor. Inte helt sällan har jag hört att det ”strålar” om mig, att jag förmedlar lugn, värme och ljus. Att jag ”lyser”.. Det förvånar mig fortfarande, då jag kan ha en helt annan bild av mig själv. Och självklart delar inte alla den uppfattningen. Men icke desto mindre gör det mig innerligt glad att veta att jag kan förmedla ljus och värme till min omgivning. Jag är djupt tacksam över den förmågan.

Och... lika glad jag är över att jag kan sprida någon form av positiv energi till andra, lika förvissad är jag att det inte hade varit möjligt utan min förmåga att också våga möta det mörka i mitt sinne. Och rätten att få uttrycka även detta, utan att lägga till ett ”men det är inte så farligt”.. Känner ni igen det? Hur vi gärna vill skydda vår omgivning för våra sorger och mörka tankar, när det enda vi egentligen behöver är att få berätta om dem? Jag vet också att mina nära och kära helst ser mig glad. Vem önskar inte att de vi älskar ska ha ett lyckligt och lättsamt liv? Eller önskar hjälpa en ledsen vän att bli glad igen? Självklart, vi är inte mer än människor. Ofta handlar det dock om vår egen rädsla för att möta vårt eget mörker.

Men, tänk om vi alla kunde vänta en kort stund innan vi kommer med våra tröstande ord, vår vilja till lösningar. Och istället låta ledsnaden få ta det utrymme den behöver för att kunna verka ut. Bara vara nära, lyssna och andas tillsammans?

För egen del vet jag att jag behöver vara med alla olika sorters känslor. Möta dem, acceptera att de finns där och bara låta det vara så. Inte förtränga, inte försöka att forcera mig till att vara glad eller att tvinga mig till något annat. Förlita mig på att närvaron med vad som än är, i sig är tillräckligt kraftfull för att bära mig genom det svåra och ut på andra sidan.

Jag förbehåller mig rätten att få vara både ledsen, glad, arg, euforisk, frustrerad, lugn, upprörd, sorgsen. Och jag strävar alltid efter att möta andra på samma sätt.

Vid ett tillfälle, då jag upplevde stunder av djup sorg och ledsnad, förmedlade jag via sms mina känslor till min älskade make. Han svarade blixtsnabbt, nästan reflexmässigt: ”Var inte ledsen, jag älskar dig” Eftersom min man är utsänd till mig att öva på och för att jag älskar honom innerligt, så svarade jag naturligtvis:

”Låt mig vara ledsen för fan”.

Bara så kan jag fortsätta lysa.

En månad senare..

Och tiden går. Jag har just inte så mycket att säga just nu. Eller så är det just det jag har...

Återkommer!

10 år. Rätt upp och ned.

I dag är det tio år sedan Olyckan. Den som min man överlevde. Den som gjorde att livet stannade upp en stund. Den som gjorde att livet sedan tog en något annan riktning med oss än vad vi kanske trott. Såsom liv så ofta gör..

För två år sedan skrev jag om känslorna och tankarna på 8-årsdagen. Den texten andas tacksamhet, och det är den överskuggande känslan av minnet av de här åren som gått.

Tacksamhet för att mannen överlevde. Och för att vi fick fortsätta ett liv ihop. Och för alla lärdomar livet ger.

Men visst har det funnits andra känslor än tacksamhet. För två månader sedan blev jag plötsligt varse att jag aldrig sett på Olyckan – eller tiden efteråt – ur mitt eget perspektiv.

Jag insåg då att jag aldrig har berättat min historia, om hur det var för mig. Och hur skulle jag ha kunnat göra det? Allt kretsade kring att få ihop vardagen samtidigt som mannen kämpade med att överleva, rehabiliteras och så småningom komma tillbaka till en någorlunda fungerande vardag. Och även efteråt. Den vanligaste frågan från andra var – helt relevant – Hur är det med T? Hur går det för T? Fokus på T..

Att inte skriva hans historia är självklart. Det gör han själv, med den äran. Men att därtill ta steget och beskriva mina egna känslor av ilska, uppgivenhet, oro och tvivel? Går det för sig? Det känns en smula gnälligt. Som att vara en trotsig liten lillasyster som är missnöjd med att inte få ta egen plats: ”Men jag då? Vem såg mig?”

Jag valde inte att bli utsatt för olyckan. Jag blev aldrig tillfrågad om det var ok att åka alldeles för fort på motorcykeln. Jag blev aldrig involverad i någon konsekvensanalys inför att maken skulle ta mc-kort och börja köra mc. Det var inte MIN olycka. Men den blev ju det. Konsekvenserna blev även mina. Så är det ju i livet, vi vet aldrig vad som visar sig bakom nästa knut. Och inte kan vi göra konsekvensanalyser för varje steg vi tar. Det håller inte. Vi kan inte kontrollera livet. Men känslorna, de fanns där. En lång tid efteråt.

Efter några veckor av undantagstillstånd, då jag ägnade varje vaken tid åt att sitta på IVA på SÖS, lyssnandes på makens psykotiska dumheter och ständigt passande på att han inte skulle kliva ur sängen, så orkade jag inte med det längre. Och som så många gånger i mitt liv, så var det min – då 12-åriga- dotter som hjälpte mig ur förlamningen. Jag mötte henne efter träningen, vi gick hemåt och hon berättade att hon börjat gråta i skolan och sagt till sin fröken: ”Det känns inte som jag har någon mamma längre”. Det var förlösande, om än hjärtskärande.

Och livet gick vidare. Tiden gick. Den första tiden handlade om att överleva i kaos. Sedan att få till vardagen. Jag började jobba efter 6 veckor, så smått på deltid. Ökade långsamt, i takt med att mannen återhämtade sig. Efter 4 månader på rehabiliteringssjukhus kom han hem. Vårt hem blev handikappanpassat och vi levde med rullstolar, besök av arbetsterapeuter och i kontakt med försäkringskassa, sjukvård, kommun - i ett hem täckt av byggdamm.

Tidigt bestämde jag mig för att inte bli makens vårdare utan att ha fokus på att vara kärleks- och livspartner. Men ack så svårt det var att stå emot, det var som om hela samhället förväntade sig att jag – hans kvinna – skulle vara den som hjälpte honom med alla vardagsproblem. Minns tex sjukgymnasten som kom hem till oss och ville visa mig hur jag skulle sträcka hans arm, 3 ggr om dagen. – Jag jobbar, sa jag. Och kände mig som en dålig människa. Eller Svenska bostäders bovärd, som tyckte att ”kan inte din sambo diska då”, när maken ringde och klagade på att den beställda diskmaskinen inte levererades i tid. Well, exemplen är många. Jag fick stå emot, det fick jag. Och om inte mannen också hade varit lika bestämd i att han inte ville ha mig som vårdare, så hade jag nog inte klarat av att vara så beslutsam. Men nog har vår relation vunnit på att jag inte blev hans personliga vårdare. Och jag tror faktiskt att hans rehabilitering vann på att jag INTE hela tiden fanns där och hjälpte honom med saker. Eller försöker jag nu bara rättfärdiga mig själv för att jag inte lever upp till bilden av den omhändertagande hustrun?

Vardagsproblem och praktiska detaljer. Mycket blir annorlunda när ens partner blir handikappad. Men inget av det är ens värt att notera här.

Minns istället en av våra utlandsresor. En av de första efter olyckan (?). Resan gick till den grekiska ön Karpathos. Övriga svenskar på det lilla hotellet vände bort blicken och ropade upp sina barn från poolen när maken badade. Jag minns att det vände sig i magen på mig av ilska och uppgivenhet och hur jag demonstrativt överröste mannen med kärleksbevis mitt framför ögonen på de osäkra turisterna. Tack och lov fanns det andra gäster på hotellet, som var lika sociala med maken som med andra, och som vågade fråga om det amputerade benet.

I takt med att åren gick så utkristalliserade sig andra effekter av olyckan. Min extrema oro tex. Om jag inte fått ett sms eller telefonsamtal när maken kommit fram efter en bilresa, så har jag blivit halvt hysterisk. Mitt undermedvetna har haft full koll på hur lång bilresan ska ta och jag har kunnat märka när min uppmärksamhet plötsligt börjat dras mot klockan och telefonen.. Oron har blivit nästintill panikångest, och jag har ibland varit fullständigt övertygad om att det hänt något. Den här oron har även läckt över på dottern, som ibland har fått stå ut med ett överdrivet kontrollerande. För – i min värld – så kan faktiskt olyckor ske. Och någonstans innerst inne så tror jag inte att det går så bra nästa gång. Men även detta har blivit bättre, min oro har bleknat. 10 år är en lång tid att bearbeta sina skador på.

Mycket mer än så behöver inte sägas. The rest is history, liksom. Inget behov eller önskan om ytterligare bearbetning. Lärdomarna fortsätter att pocka på uppmärksamhet och livet går vidare.

Tar ändå tillfället i akt att varmast och från hjärtat tacka för ovärderlig hjälp från min syster som de där första veckorna efter olyckan, såg till att dottern blev sedd, matad, klädd och omhuldad.

Och det jag säkert vet, är att min väg till ett helare liv definitivt började den där augustidagen 2001. Utan att det blev direkt uttalat så bestämde jag mig för att leva livet så närvarande och fullt ut som möjligt. Utan tvivel började jag min mindfulnessväg där och då. Sedan har det varit snårigt, krångligt och fullt av hinder på vägen – men så ser livet ut. Och jag vill leva det, med allt vad det innebär.

Så. Jo. Tacksamhet – det må vara ordet även för den här dagen.

Grävterapi

Sommaren för 4 år sedan var jag besatt av att gräva och flyttade bland annat på en stor syrenhäck. Resultatet blev öppnare landskap på Berget och ett beslut om att inte vara kvar i dåvarande tjänst.

Nu gräver jag igen..