God fortsättning!

Nu är allt packat och förberett.. I morgon bitti sätter jag mig på ett plan för att åka till England och delta i en veckas retreat på Gaia House.

Önskar er alla ett gott slut på detta året!

Vi hörs åter några dagar in på år 2010...

Frid

God jul och god fortsättning till er alla!
Här är frid och just inte så mycket mer att säga.

Andas in.. andas ut...

Och konstaterar att NU är det tid för ledighet!

Gjorde mina sista arbetstimmar hos min fd huvudman i måndags, träffade världens bästa handledare i tisdags, avslutade min första mindfulnessgrupp i onsdags, tog terminspaus med den andra gruppen i torsdags, träffade en ny spännande kund idag.. och till det en massa andra kontakter och möten under veckan.. Har också noterat det märkliga i att ju fler samarbeten jag tackar nej till - desto fler förslag tycks dyka upp.

Men nu tar jag en paus från allt som har med arbete att göra.

Rösta, rösta!!

Just det: gå in på den här länken och grammisrösta på finfina svägerskan Ylva Skog, i kategorin Årets Klassiska!

Reservdelsmänniskan..

De flesta som känner familjen A-S lite närmare, har nog framför allt lagt märke till min makes reservdel - dvs benprotesen. Nå, den här familjen består av flera reservdelar:

Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet, är att ta av mig hörapparaterna. Nog med höga ljud för dagen, liksom. Sedan går jag in i badrummet och plockar ur kontaktlinserna ur ögonen. Nog med hökblick..

Sedan tar jag ut löständerna..

Nej, det gör jag ju inte. Inte nu förtiden. Men jag kunde mycket väl ha gjort det. Och jag gjorde det under väldigt lång tid av mitt liv. Tänk att jag levde med ett provisorium från 12 års ålder till - 35 års åldern.. Känns idag mycket långt borta. Sådan tur att det finns sådant som heter titan. Och implantat.

Annars hade jag sannolikt plockat bort den reservdelen också.

Har jag för övrigt några minnen av min olycka som tolvåring? Jo, jag minns att jag gick till stallet, trots att syster S nyss kommit hem från Belgien. Hon låg och sov när jag kom från skolan, så jag valde att hälsa på hästarna ett tag.. Men bara en kort stund, eftersom jag ville hem och träffa min syster som varit borta - hur länge? ett halvår?.. Och när jag väl var i stallet, så bestämde jag mig för att ta ut Joy - min "egen" skötehäst, treåringen som vi höll på att rida in - på en kort ridtur. Men eftersom jag bara skulle rida en liten stund, valde jag att rida i paddocken, tillsammans med inackorderingen (minns inte vad hästen hette, men ryttaren hette Tyrone). Det blåste ordentligt, så vi var ganska vaksamma. Och hästarna var ystra och nervösa. Joy skyggade vid samma hörn gång efter annan. I hörnet på paddocken fanns ett slags skjul, och sannolikt var det något där som gjorde henne nervös i blåsten. Två gånger blev jag avkastad på samma ställe, och två gånger satte jag envist upp igen. Det är något man som ryttare får lära sig - trillar man av, så ska man obönhörligen upp igen. Jojo.

Den tredje gången valde jag att istället leda henne förbi det otäcka skjulet. Min tanke var att om jag var nära hennes huvud - hållandes i tränset - och talade lugnande till henne så skulle hon inte bli så rädd.

Vid exakt samma ställe som tidigare, skyggade hon kraftigt. Jag snavade och tappade taget om tränset. Och samtidigt som jag föll framlänges, så sparkade hon bakut. En normal reaktion hos en häst som blir lös... Min mun mötte alltså hennes bakhovar, lite olyckligt. Jag minns ljudet av smällen - en kraftig dånande duns. Men jag minns ingen smärta.

Sedan rådde kalabalik och panik. Min medryttare Tyrone blev så rädd att han hoppade av sin häst och sprang ut från paddocken och ställde sig där och skrek, vilket ledde till att min häst började bråka med hans.. (kan hästen hetat Qupido?). Jag var kvar inne i padocken, kände att det rann blod från min mun, och försökte sära på hästarna. Tror faktiskt att jag lyckades, men sedan kom en dotter till familjen som ägde stallet och där någonstans börjar minnet svikta. Blev ledd till deras hus, lagd på en säng och sedan minns jag att min far kom. Och sedan ambulansmännen.. Som snällt sade att det här kommer att bli bra. Jag var inte på det klara över vad som skulle bli bra. Transport till sjukhuset och senare operation. Uppvak i ett rum med två tanter som ojade sig när de såg mig..

Senare fick jag klart för mig att hela gombenet i överkäken var krossat, tillsammans med fem framtänder. Operationen var pillrig, eftersom läkarna behövde rensa gommen på ben- och tandsplitter. Jag har också förstått att jag hade centimetertur från en betydligt värre olycka. Min nästipp var skrapad av hästhoven, och det sades mig att om sparken hade tagit en aning högre upp så kunde näsbenet ha tryckts in i skallen. Och då skulle sannolikt sagan om Maj varit över.

Från 12 år till 35 år hade jag ett provisorium i munnen. Fråga mig inte varför det tog så lång tid att ersätta det. Men sannolikt har det med skam och förträngning att göra. Vad jag vet, är att jag log på ett annat sätt som elvaåring.. Då log jag med öppen mun, visandes hela garnityret. Det har jag aldrig gjort sedan dess.

Men jag lever. Och har idag bara lösa delar i öron och ögon. Kunde varit betydligt värre.

Puh liksom..

Tiden går..

Igår blev jag avtackad av min (snubblande strax fd) uppdragsgivare. Återstår nu 3 möten på måndag, sedan har jag avslutat mitt åtagande där. Känner mig som jag har sirap i huvudet, bomull i öronen och ögonlock tunga som bly. Bestämde mig redan innan att den här dagen ska ägnas åt städ, tvätt och komma-ifatt-hemma-dag. Skönt känns det absolut, men också lite vemodigt - som alltid vid avslut och hejdåande.

Egentligen känner jag min nog mest dränerad.. Många samtal har det blivit sista månaden.. Många lyssnande och stöttande sådana. Kvar finns inte mycket energi över huvudtaget. Jag behöver påfyllning - definitivt. Dags för ledighet. Nästa vecka blir att varva ner i tempo, några få möten, två mindfulnessgrupper och två coachingar.

Men sedan: Tre veckors ledighet! I år innehåller även julledighet en veckas tyst retreat på Gaia House i Devon. Det ser jag verkligen fram emot. Landa, möta nuet och ge plats för ny energi.

Kalla saker för dess rätta namn..

Jo, jag får väl erkänna att jag de senaste åren till viss del trott mig vara osårbar.. På ett sätt immun mot att drabbas av återfall i depression. Att allt jag lärt mig, och att alla steg jag tagit efter min sjukdomsperiod, liksom skulle vaccinera mig mot att trilla ner i avgrunden igen..

Men vad ska jag då kalla den här mentala sörjan jag befinner mig i? Den här trögheten? Den här konstanta nedstämdheten?

Nå, det må accepteras. Det finns grader i helvetet... Och genom att lägga till ordet "light" efteråt, så är det lättare att sätta ord på det.

Så är det således. Det är som det är. Och inte behöver det vara värre än så heller.

Back to basic, som sagt..

Stökigt, bökigt och lite smårörigt..

i mitt liv just nu. Vet inte om den här hösten kan jämföras med någon annan jag tidigare varit med om. Men det är som om jag hela tiden lever på gränsen.. Mitt emellan sorg och glädje, mellan tillförsikt och förtvivlan, mellan eufori och nedstämdhet.. Mellan flow och tröghet..

Och så är det den mörkaste november i mannaminne. Inte den bästa månaden för en som tassar runt sin egen depressionsavgrund. Nu är det återigen "back to basic" som gäller; promenader i det svaga dagsljuset, daglig meditation och yoga. Jag har inte haft en så tung november på flera år. Nog beror det till stor del på brist på ljus, kombinerat med att jag inte kännt mig helt tillfreds med min hela arbetssituation. Har haft en hel del energiläckage, när jag behövt energipåfyllning..

Livet är påtagligt på alla sätt. Mitt i detta liv, så har jag fantastisk medvind i delar av min yrkesgärning. Mindfulnesskurserna går som på räls och förra veckan startades en ny grupp. Och för drygt en vecka sedan sade jag så upp mitt kontrakt med det omställningsföretag jag varit knuten till som underkonsult i över ett år. Jag gjorde det i stark förvissning om att jag nu är redo att gå vidare och att lägga energi och fokus på att utveckla min verksamhet. Som inte är så mycket inriktad på karriär- och omställningar (ej heller jobbcoaching, egentligen), utan helt andra saker..

Med stark förvissning om att när jag får utrymme att lägga energi på rätt saker, så kommer det att gynna både mig, mina relationer, mitt hela liv samt mina affärer..

Och jag är närvarande. Helt och hållet - nästan hela tiden. I ljus och mörker. Det är nog den största och mest påtagliga beskrivningen av den här hösten.

Men varför måste det vara så in i norden mörkt?