Vad ska man säga om en sån här dag?
Det är något speciellt med en kall och solig höstdag. Och när trädet utanför köksfönstret fortfarande är så där intensivt höstgult... Så är det ingenting annan än smärtsamt vackert.
Det trista med den här dagen är att innanför samma fönster sitter jag med feber, snuva och svirr i öronen. Var dock på återbesök hos min läkare i morse och fick fortsatt MVG för mina rehabiliteringsåtgärder. Därtill så är det snart dags att gå upp på 75%.
Jajo.. Nu vågar jag kanske tro på att det ska gå bra..
Har också en tid trappat ned på den medicinering, som höll mig på rätt köl under depressionens mörkaste period. Biverkningarna har varit ganska kraftiga, och till stor del lika de jag fick när jag började äta medicin förra vintern. Dvs lätt yrsel, desorientering (jag lovar, det är j-t irriterande att titt som tätt upptäcka att jag faktiskt inte vet åt vilket håll jag ska gå.. Och många är tillfällena jag funnit mig själv vara i en annan korridor på jobbet än den avsedda. Irriterande, men inte värre än att jag kunde hantera det. I och med att jag kände igen det sedan tidigare, så har jag också vetat att det går över.
Värre har det varit med en ny fysisk upplevelse; ett tinnitusliknande knasterljud, som övergick till ett "tjoff-tjoff", ungefär som att ha en kungsörn sittande bakom nacken och lufta sina vingar. Det har tidvis varit nästintill olidligt, men nu verkar även detta avta, bortsett från små svirrar då och då. Och det sista pillret togs för över en vecka sedan.
Återkommer när jag insett vad det betyder att vara medicinfri.
(även om jag anar att de starka höstfärgerna, den intensiva känslan av mig själv rakt av och de återkommande blöta sensationerna i ögonen kan ha med det att göra... :-))