Idag hade jag tänkt blogga om något helt annat, men så dök den här uppmaningen upp från min blogginspiratör "Mamman", och jag fick mig en tankeställare.
Det är bara att konstatera att jag är lyckligt lottad, då ingen i min direkta närhet ännu har drabbats av bröstcancer. Med tanke på hur många kvinnor som drabbas varje år, så känns det nästan - statistiskt - som det bara är en tidsfråga. Nu är ju livet, tack och lov, något annat än statistik. Men jag tänker iallafall göra en liten insats här och nu för att stötta cancerforskningen och kampanjen Rosa Bandet. Många bäckar små... Så om ni också känner er manade, klicka här.
Sen är det bara att traska ut och köpa en rosa rosett.
En annan sak som berör mig den här dagen (inte heller det här hade jag tänkt blogga om), är utvecklingen i Burma (Myanmar enligt juntan). Av någon anledning har Burmas öde alltid fascinerat mig, ända sedan min syster var där för en väldig massa år sedan. Har nu med stigande spänning (och fasa) följt de buddistiska munkarnas och nunnornas demonstrationer för ett demokratiskt samhälle. Deras fredliga protester bemöts inte helt oväntat av hårda tag av en allt mer pressad militärjunta som svara med tårgas, skottlossning och misshandel med batonger. Åtminstone 7 personer har redan dött, fler lär det tyvärr bli...
Det intressanta är att ett av världens mest slutna länder, med en supereffektiv censur, inte har lyckats hålla omvärlden ovetandes om händelserna den sista tiden. Bilder och beskrivningar inifrån Rangoon sprids av modiga bloggande studenter. Måtte utvecklingen leda till något som i slutändan visar sig vara värt denna alltmer blodiga kamp.
Mina tankar den här kvällen går således till det burmesiska folket. Samt till alla bröstcancerdrabbade kvinnor.