Dåligt samvete

Jag får alltid lika dåligt samvete, när jag hjälper T att fånga in katterna. Eller rättare sagt, att fånga in Trixie. Tilde är inga problem för hon är mest orolig för att T ska glömma henne när han åker. Så hon ser till att hålla sig nära honom under lång tid innan det är dags för avfärd.

Trixie, däremot, fullständigt hatar att åka bil och tycker inte alls det är nödvändigt att åka nånstans överhuvudtaget (gäller även när hon ska lämna Berget) När hon känner på sig att det är dags att bli inlåst i buren, så ser hon till att lägga sig platt under soffan, så att man måste dra fram henne och det känns alltid lika traumatiskt. För att undvika det, så försöker vi ta henne när/om hon sover. Så får hon sitta o vänta i buren och då blänger hon alltid lika nyvaket anklagande på mig; "- jag som sov så gott, hrmpf..."

Nu har mannen med katterna åkt till Berget.

Och för T väntar dryga 2 timmar i bil ackompanjerad av ett ständigt: " - MJAU, STANNA BILEN! JAG VILL INTE VARA HÄR! HÖR DU INTE, MJAU! JAG VILL INTE, SÄGER JAG! MJAU! MJAU!!"

Visst finns det fördelar med att inte behöva åka med.

För mig väntar bortstädning av kattrester och tvätt och lite pyssel. Ett bra sätt att hantera skarven..

Tror jag.