Humdidum..
Bloggen pockar på att få en riktning. Tror jag fortsätter med ambitionen att ge en glimt av mitt liv. Och mitt liv, som alla andras, innehåller både smått och stort, högt och lågt, djupt och ytligt. Således bryter jag av gårdagens "grattis" med dagens.. Nedan:
Jag hade nog inte tänkt att skriva om min ohälsa. Åtminstone inte redan. Är kanske lite rädd för att det ska upplevas självömkande och beklämmande... Men depressionen har varit så påtagligt närvarande i mitt liv, att jag märker att det blir konstigt om jag låter bli. Den vill göra sig hörd. Månne är det först nu, när den börjar ge vika, som den tål att beskrivas. Och den är en del av mig även om den kommer som en icke välkommen, objuden gäst.
När jag blev sjuk förra hösten så upptäckte jag att jag kände igen tillståndet från tidigare i livet. Jag har nu förstått att jag varit på väg in i depressioner några gånger tidigare, men att jag då med hjälp av ren och skär viljestyrka lyckats hålla den ifrån mig. Under förra året räckte inte viljan till och jag tappade långsamt fotfästet. Orsakerna är naturligtvis flera, men en starkt bidragande orsak var som för så många andra en orimlig arbetsbörda. Visst kan man i efterhand lasta både mig själv och min arbetsgivare för att inte ha sett utvecklingen. Men det finns ingen enkel förklaring, lite av "hönan eller ägget"..
I början av min sjukdomsperiod så samlade jag på bra stunder och bra dagar. När jag hade flera bra dagar i rad så började jag hoppas på en friskare framtid. Men så fort jag började tro att det vände till det bättre, så kom alltid ett bakslag. Som att ramla ner i ett mörkt hål. Under en lång period visste jag inte om jag vågade tro på bättring överhuvudtaget, men hade inget bättre alternativ än att ändå försöka fortsätta framåt. Och smygande kom så en stadigare grundstämning. Idag räknade jag ut att jag inte haft någon djupare dipp sedan 1 juni. Och faktiskt tror jag nu att själva grundsjukdomen har gett vika och att det som nu återstår att hantera, är att läka från sviterna från den.
En sak som är svår att hantera nu, är att tillåta mig att vara låg. Alltså så där lagom-låg; normal-less liksom. Märker att jag inte riktigt vågar ta in nedstämdheten när jag har en sämre dag, är så himla rädd för att det är depressionen som kommer tillbaka. Samtidigt så kan jag inte längre förlita mig på viljan, så nu tränar jag på att våga möta de sämre dagarna utan att slå på viljekraften. En utmaning kan jag lova.
Så, jag har haft några låga dagar sista veckan. Och det har väl folk i allmänhet? Även utan att ha fått diagnos på ohälsa...?
I morgon fyller min älskade make år. Det blir säkert en bra dag :-)