Jag har länge funderat på att börja blogga.
Har alltid haft en stark längtan att uttrycka mig i skrift och på ett sätt som når utanför mig själv - alltså utanför dagboksnormen. Alla gånger i livet jag börjat skriva dagbok, har jag ganska snart upptäckt att jag skriver utifrån möjligheten/risken att någon annan ska läsa. Trodde en gång i livet att jag skulle bli journalist, men det var innan jag upptäckte att de gör så mycket annat än bara skriver.
Då jag är gift med en författare, så är inspirationen för skrivandet aldrig långt borta...
Efter att ha ägnat mycket dödtid åt att surfa runt bland andras bloggar, så blev jag dock ganska avskräckt. Det finns något väldigt självgott i själva bloggandet som fenomen. Vilket i och för sig inte är så konstigt, då man ger sig själv såpass mycket utrymme man själv vill. Det finns också ett otal bloggare som har sett som sin största mission här i livet att kritisera, misstänkliggöra och förlöjliga andra bloggare..
När jag förra hösten blev sjukskriven för depression, så var självbevarelsedriften alltför stor för att publicera mina innersta tankar. Mitt - stundtals smått överdrivna - integritetsbehov rekommenderade mig starkt att låta bli då.. Risken var överhängande för inlägg som jag kanske kännt mig tvungen att radera senare. Eller inte.
Men nu när jag mår mycket bättre och har börjat hitta tillbaka till mig själv, så dök lusten upp igen. Och eftersom jag upptäckte att det enda som hindrade mig, var min egen prestationsångest - så var det ju bara att utmana mig själv. Vem vet,det kan kanske t.o.m. bli riktigt bra (!)?
Jag har i dagsläget en enda ambition med den här bloggen; att kunna ge en liten glimt av min syn på livet och världen. Och det med stor respekt och kärleksfull insikt om att jag inte besitter de enda sanningarna.
Nå, nu har jag bjudit in personer jag känner och litar på, hit till min nystartade plats i cybervärlden.
Må jag så hålla mig på rätt sida om självgodhetens gräns och minnas de ord Jonas Gardell någon gång sa:
"Självgodhet är också en godhet"!