Själv funderar jag över hur det kommer sig att jag - som i grunden är en äkta humanist, som alltid drivits av möten med andra människor, som anser mig vara en duktig kommunikatör och en god lyssnare och som oftast kännt mig lyft av samtal med människor - nuförtiden kan bli så in i benmärgen trött efter vissa möten eller samtal? Totalt dränerad liksom.
Det är ju något sjukdomen har gjort med mig och perioden innan jag blev sjuk hade jag många och delvis svåra ärenden på jobbet som dränerade mig på en del social energi. Och jag är medveten om att det är en sund reaktion som syftar till att skydda mig. Men nu när jag är på bättringsvägen igen, så vill jag få syn på fallgroparna innan jag ramlar i dem..
För att inte snöa in på vilka människor som tar eller ger energi, så har jag börjat fokusera på samtalets art. Känns mer konstruktivt att se vad i samtalet som stör mig, inte så mycket personen. De flesta människor har goda avsikter och jag tror säkert att eventuella plumpheter är sagda i all välmening. Men icke desto mindre gör det mig trött och ibland avståndstagande. Och allt behöver jag faktiskt inte ursäkta, även om jag vill förstå..
Det här är alltså en lista över vad i samtalet som jag upplever är ansträngande. Den andra parten har säkert en helt annan bild. Därtill är det här en dagsfärsk lista. Förhoppningsvis avtar det ansträngande med tiden. Eller inte.
1. Om samtalet är uppenbart envägsinriktat, dvs när samtalspartens avsikt är att berätta något för mig, utan att ta reda på om jag är intresserad eller inte. Överhuvudtaget har jag svårt för att bli undervisad, eller "pekpinnad". Jag är sjuk, inte korkad. Inte mer än vanligt åtminstone.
2. Om samtalet rör krångliga, tekniska resonemang. Då börjar min hjärna att knastra. Prata aldrig med mig om IP-telefoni!
3. Om jag upplever att samtalet innebär en förväntan eller nån form av krav på mig, att jag ska bidra med något utöver normal social hyfs (vilket inte är så svårt för mig). Det kan tex vara en förväntan om något socialt åtagande, som jag inte har hunnit ta ställning till.
4. Samtal som förs i en bullrig miljö. Jag anstränger mig alltid för att vara närvarande och lyssnande med andra människor, men när det är för mycket annat runt omkring som stör, så blir jag väldigt trött av ansträngningen. 2 veckor innan jag fick min depressionsdiagnos, så var jag hos en öronläkare som konstaterade nedsatt hörsel. Inte tillräckligt ännu för att få hjälpmedel, men ändå tillräckligt för att det är störande i vissa miljöer. Sjukdomen har definitivt gjort mig mer bullerkänslig.
5. När personer som inte känner mig så väl, och inte har någon aning om min diagnos eller vilken behandling och rehabilitering jag har - vill ge mig tips om hur jag ska hantera min sjukdom. Och det skulle väl aldrig inträffa om jag hade brutit benet.. eller kan ni tänka er att någon säger: "jag tror det är bra om läkaren sätter skruvarna åt det ena hållet". Eller till någon som har diabetes: "Jag har hört att det är bra att lägga om kosten" Eh.. Suck. Jag upplever det ganska kränkande att få höra från medmänniskor att man tex bör motionera. Jaså, liksom. Varför kan inte andra människor lita på att jag får bra behandling? Är det sjukdomens art som gör att de flesta känner sig manade att ha en åsikt, synpunkt eller kunskap? (Åh, här känner jag att jag blir upprörd, skulle kunna presentera en lång lista bara på dumma kommentarer jag hört sedan jag blev sjukskriven för depression).
Sen är det förstås så, att med rätt personer, så står jag ut med ungefär vad som helst. Och med personer som står mig nära, så dyker ovan problem väldigt sällan upp. Av naturliga skäl.Ovanstående lista är också ett sätt för mig att förbereda mig för den ansträngning jag kommer att utsättas för i morgon, då jag ska iväg på kickoff med bolagets samtliga 160 medarbetare. Sist jag var med på en stor tillställning med jobbet, var sommarfesten 31 maj. Därav dippen 1 juni.
Nu vill jag skydda mig från återfall.