Jag spånar vidare på ämnet alkohol...
Sofia skrev tex i en kommentar om att det i studentstäder är skrämmande många unga som blir alkoholister. Skrämmande tidigt i livet..
Jag tror att det hör ungdomen till att någon gång ha gått över gränsen; att någon gång ha druckit så mycket att man inte vill se sig själv i spegeln dagen efter.. Men att göra det till regel, som det lätt blir i studentikosa sammanhang, kan vara förödande.
Om det hör ungdomen till att någon gång dricka för mycket, så borde det höra vuxenlivet till - att märka när det går över gränsen. Någon gång går man över gränsen, när man har "lekt" färdigt.. Har inte den gränsen passerats vid 30, 40, 50 - eller 80 års-åldern, så är det nog på sin plats att seriöst se över sina alkoholvanor och söka hjälp för ett ev missbruksbeteende..
Det jag har noterat, är att det finns en gränslöshet även bland människor i min ålder och äldre; att en kultur att "festa loss" också innebär bråk, gråt, minnesluckor och skamsna kommentarer efteråt.
Jag menar varken att moralisera eller döma enskilda personer. Jag tycker själv om att ta ett (eller två) glas till maten, en öl efter långpromenaden - eller champagne vid festliga tillfällen.. Det jag värjer mig emot är att det verkar som hela samhället håller på att tappa greppet om vad som är ok och vad som är ett missbruksbeteende. Det kanske alltid har varit så, utan att jag har noterat det förut?
Tänk efter, visst har ni alla någon i er närhet som har "dåligt ölsinne" eller hur man nu väljer att beskriva det.
Enligt mitt sätt att se, så är epitetet "dåligt ölsinne" nog för att omgivningen (dvs vi andra) ska reagera. Alltför många trevliga sammankomster blir delvis förstörda pga av att någon i sällskapet tar för stor plats med sina fylleharanger, eller blir överdrivet ledsen så att någon måste trösta, eller pga av att någon känner sitt ansvar och ser till att eskortera den överförfriskade hem.
Alkoholmissbruk är ett missbruk, och klassad som en sjukdom. En tydlig effekt av en beroendesjukdom, är att även de som står den sjuke nära blir "smittade", genom att de deltar i en dans av parerande, dämpande, döljande... Den sjuke blir en mästare på att manipulera sin omgivning och titt som tätt finner sig anhöriga eller vänner satta i situationer de inte själva har valt.
Jag säger inte att det är lätt. Jag påstår inte att jag är bättre än andra på att sätta gränser, men jag vill inte längre blunda för att det är ett problem runt omkring mig.