Jag har en egenhet som ibland är svår att hantera - även för mig (trots att jag är väldigt familjär med den).
Har nämligen en - av vissa ansedd överdriven - hög integritet, som bla yttrar sig i att jag sällan (eller aldrig) berättar så mycket djupare saker om mig själv, min familj eller nära vänner för någon annan (dvs familj och nära vänner).. Ibland är det svårt att bära, när jag är i faser som verkligen skulle behöva dryftas och luftas. Att då inte förmå sig till att lyfta på locket för andra som skulle kunna stötta, är stundtals handikappande.
Denna egenhet är naturligtvis en mycket bra egenskap också. Jag är ju tex en bra person att anförtro sig åt, då jag inte har några problem att knipa käft. I mitt yrkesliv har jag ofta haft roller som kräver konfidentialitet. Antar att det finns en anledning till att jag väljer att jobba med sådant... Som yrkeskvinna har jag därför sett till att jag har ett professionellt bollplank; en coach, handledare, mentor eller liknande.. Till och med jag inser att ingen kan härbärgera så mycket inombords, utan att sprängas.
Jag har haft anledning att fundera över den här egenheten den sista tiden. Dels för min egen skull, men även i samband med saker som sker runt mina närmaste. Idag slog det mig att det har följt mig genom hela livet; när jag var barn vet jag att min familj sa att "Maj berättar aldrig någonting". Som vilsen tonåring, så blev jag ännu slutnare (missförstå mig rätt, pratat har jag alltid gjort, riktigt mycket tom - men inte om det som varit viktigast eller om mina innersta tankar och känslor), vilket fick till följd att mina anhöriga skapade fantasier om att jag var på glid med droger eller andra hemskheter. För hur skulle man kunna veta vad som skedde i mitt liv, när jag aldrig sa något?
Jag tror att en av orsakerna till att jag har så svårt att dela med mig, är att jag inte vill bli missförstådd och etiketterad. Det är lättare att låta bli att säga något, om andra ändå skapar sig en egen bild av mitt liv - än att dela med sig och bli missförstådd. Det är sannolikt också därför jag lätt blir irriterad när människor uttalar sig kategoriskt om andra, och är snabba att skapa sig en bild utan att ens vilja försöka förstå den andra personens sammanhang.
Av någon outgrundlig anledning råkade jag se ett inslag på tvn igår; en intervju med Britney Spears. När jag slog över till inslaget, så sa hon följande(eller något som jag tolkade på ett liknande sätt): "Det är som att andra inte vill försöka förstå, eller lyssna på mig - de är så styrda av att få sin bild av mig bekräftade att de inte tar in vad jag säger" När hon sa det, började hon gråta. Och jag blev berörd. (jo, det är sant)
Visst är det ofta så, att vi människor går omkring och har en massa bilder om andra som vi vill ha bekräftade.
Men tänk om vi kunde möta varandra precis som vi är?
I mitt liv så har jag öppnat mig för de personer som verkligen varit nyfikna på att få se vem jag är - utan att kleta på mig deras förutfattade meningar. De är inte många. Men så j-a viktiga.
Hmm? Undrar vad jag vill säga med det här? - Kanske att ingenting är som vi tror att det är...
Natti natti.