Nyligen åt jag lunch med en god vän. En mycket kär gammal vän, som har funnits med i mitt liv länge. Dock går det ibland ganska långt mellan gångerna vi hörs...
Som vanligt hade vi inga problem att hitta "pratet" och redan efter några minuter var vi igång där vi sist slutade. Det brukar vara så, och det brukar kännas toppen att ses. Så även denna gång, dock märkte jag att vännen höjde på ögonbrynet en aning när jag berättade om mina nya kostvanor. Och plötsligt såg jag mig själv i den andres ögon.
De gånger vi har setts de senaste åren så har jag först varit deprimerad, sedan börjat meditera, sedan lämnat en fast - välbetald - anställning, fortsatt meditera... Och däremellan varit iväg på en veckas tyst, buddistisk retreat. Och så detta med kosten. Jag gör sannolikt en ganska märklig figur i andras ögon.
Jag kom på mig själv att vilja förtydliga; "- Hallå, i vardagen är jag helt normal! Och gör massor av vanliga saker; äter, kissar, duschar, diskar och städar.. Innerst inne är jag samma person som förut, bara en aning modifierad!"
Men känslan av att vara lite av ett "miffo" dröjer sig kvar.. Förvisso ett ganska välmående miffo, men ändå..