För några år sedan skrev min far en lysande essä över alla bilar han ägt genom livet. Kärleken till flera av fordonen lyste igenom texten, vilket jag också märkt hos andra bilägare. Inte alla, och inte alltid - men i vissa fall är det slående hur mycket kärlek som ryms i ett förhållande mellan en bil och dess ägare.
Ni säger kanske att en bil aldrig kan vara älskansvärd? Men då säger jag att ni har fel. Jag själv kör för tillfället en Volvo 740 och vi håller på att bli goda vänner. Den är funktionell och klart trevlig att köra (jo faktiskt!). Och jag uppskattar storligen att den går lika fort uppför som nedför...
Men samma nära kärleksförhållande som jag haft till min Clio kommer vi aldrig att komma i närheten av.
Clion kom in i mitt liv för snart 7 år sedan, när maken var på rehabiliterings-sjukhus och jag for som en skottspole mellan hemmet, jobbet, dotterns träning och sjukhuset. Första gången jag satte mig i bilen så kände jag mig trygg och upplevde en tydlig frihetskänsla. Den blev liksom min på en gång. Utan diskussion. Ungefär som att kattungarna Tilde och Trixie så självklart blev våra första gången vi träffade dem...
Clion var min första egna bil och den har tjänat mig väl.
Men i varje bilägares liv kommer en dag när det är dags att skiljas från sin bil och nu har turen kommit till mig. Clion annonseras nu ut för försäljning och jag har inlett ett sorgearbete. Vi är helt överens om att det är dags - men icke desto mindre så känns det lite sorgligt.
Tack för alla år tillsammans, lilla bil!
(Om nu någon skulle få för sig att bli orolig, så bli inte det - att skiljas från en bil tillhör definitivt den typen av sorg som är lätt att hantera.. )