Jag vaknade upp i morse, och insåg att jag missat det här årets stora simhoppshändelse.. Anna må ursäkta, men att Elina - som jag har följt så många år - har gått till final i simhoppets formel1 (höga hopp), är stort. Mycket stort! Sista gången det hände, var på Ulrika Knapes tid.
Jag har sovit oroligt i natt och drömt att jag fått sms från Kina (Elinas mamma är där) och hade tänkt se semifinalen kl 4. Men bestämde mig för att jag behövde de timmarnas sömn istället. Nu har jag sett hoppen i efterhand och sitter här med tårar i ögonen.
Det är så himla stort. Och jag är så glad för Cs skull, som inte hade biljetter till försök och semifinal, men som lyckats få biljetter till finalen. För fyra år sedan hade jag sällskap av C på en läktare i Brasilien, då jag fick uppleva min dotters uvm-medalj. Nu önskar jag att suttit på en läktare i Peking...
Och jag förbannar momsinformationen på skatteverket, som jag har anmält mig till i eftermiddag. Mitt under finalen..
Jaja. Stort grattis till Elina och en varm kram till C!