En av anledningarna till att jag mediterar - bortsett från alla de positiva effekterna det har fått på mitt tillfrisknande - är att jag genom meditationen har lättare för att släppa negativa tankar om dåtiden. Ofta är det lätt, men ibland har jag dagar då tidigare sorger, besvikelser, "gamla oförätter" och annan historisk bråte dyker upp och fördunklar mitt sinne.
I dag har jag varit farligt nära en sådan dag. Så kom jag hem och bläddrade i den utmärkta nyutgivna boken: "Fri från stress med Mindfulness - medveten närvaro och acceptans" av Katarina Lundblad och Åsa Palmkron Ragnar. Där hittade jag följande lilla sedelärande zenbuddistiska berättelse:
"Två munkar var ute på pilgrimsresa. När de gick vägen fram kom de till en flod. Bron som ledde över den hade rasat och vid stranden stod en förtvivlad kvinna.
Den ene munken erbjöd sig att bära henne över floden. Han tog henne på ryggen och vadade över.
Munkarna fortsatte på sin vandring under tystnad. Efter ett par timmar kunde den ene munken inte hålla tyst längre utan sa upprört till sin broder:
- Hur kunde du göra så? Du har avlagt ett kyskhetslöfte om att inte ens röra vid en kvinna. Hur kunde du få för dig att bära henne på din rygg?
- Jag bar henne över vattnet och lämnade henne på den andra stranden, svarade den andre munken. Bär du på henne fortfarande?"
Jo, nu känns det bättre igen.