God fortsättning!

Nu är allt packat och förberett.. I morgon bitti sätter jag mig på ett plan för att åka till England och delta i en veckas retreat på Gaia House.

Önskar er alla ett gott slut på detta året!

Vi hörs åter några dagar in på år 2010...

Frid

God jul och god fortsättning till er alla!
Här är frid och just inte så mycket mer att säga.

Andas in.. andas ut...

Och konstaterar att NU är det tid för ledighet!

Gjorde mina sista arbetstimmar hos min fd huvudman i måndags, träffade världens bästa handledare i tisdags, avslutade min första mindfulnessgrupp i onsdags, tog terminspaus med den andra gruppen i torsdags, träffade en ny spännande kund idag.. och till det en massa andra kontakter och möten under veckan.. Har också noterat det märkliga i att ju fler samarbeten jag tackar nej till - desto fler förslag tycks dyka upp.

Men nu tar jag en paus från allt som har med arbete att göra.

Rösta, rösta!!

Just det: gå in på den här länken och grammisrösta på finfina svägerskan Ylva Skog, i kategorin Årets Klassiska!

Reservdelsmänniskan..

De flesta som känner familjen A-S lite närmare, har nog framför allt lagt märke till min makes reservdel - dvs benprotesen. Nå, den här familjen består av flera reservdelar:

Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet, är att ta av mig hörapparaterna. Nog med höga ljud för dagen, liksom. Sedan går jag in i badrummet och plockar ur kontaktlinserna ur ögonen. Nog med hökblick..

Sedan tar jag ut löständerna..

Nej, det gör jag ju inte. Inte nu förtiden. Men jag kunde mycket väl ha gjort det. Och jag gjorde det under väldigt lång tid av mitt liv. Tänk att jag levde med ett provisorium från 12 års ålder till - 35 års åldern.. Känns idag mycket långt borta. Sådan tur att det finns sådant som heter titan. Och implantat.

Annars hade jag sannolikt plockat bort den reservdelen också.

Har jag för övrigt några minnen av min olycka som tolvåring? Jo, jag minns att jag gick till stallet, trots att syster S nyss kommit hem från Belgien. Hon låg och sov när jag kom från skolan, så jag valde att hälsa på hästarna ett tag.. Men bara en kort stund, eftersom jag ville hem och träffa min syster som varit borta - hur länge? ett halvår?.. Och när jag väl var i stallet, så bestämde jag mig för att ta ut Joy - min "egen" skötehäst, treåringen som vi höll på att rida in - på en kort ridtur. Men eftersom jag bara skulle rida en liten stund, valde jag att rida i paddocken, tillsammans med inackorderingen (minns inte vad hästen hette, men ryttaren hette Tyrone). Det blåste ordentligt, så vi var ganska vaksamma. Och hästarna var ystra och nervösa. Joy skyggade vid samma hörn gång efter annan. I hörnet på paddocken fanns ett slags skjul, och sannolikt var det något där som gjorde henne nervös i blåsten. Två gånger blev jag avkastad på samma ställe, och två gånger satte jag envist upp igen. Det är något man som ryttare får lära sig - trillar man av, så ska man obönhörligen upp igen. Jojo.

Den tredje gången valde jag att istället leda henne förbi det otäcka skjulet. Min tanke var att om jag var nära hennes huvud - hållandes i tränset - och talade lugnande till henne så skulle hon inte bli så rädd.

Vid exakt samma ställe som tidigare, skyggade hon kraftigt. Jag snavade och tappade taget om tränset. Och samtidigt som jag föll framlänges, så sparkade hon bakut. En normal reaktion hos en häst som blir lös... Min mun mötte alltså hennes bakhovar, lite olyckligt. Jag minns ljudet av smällen - en kraftig dånande duns. Men jag minns ingen smärta.

Sedan rådde kalabalik och panik. Min medryttare Tyrone blev så rädd att han hoppade av sin häst och sprang ut från paddocken och ställde sig där och skrek, vilket ledde till att min häst började bråka med hans.. (kan hästen hetat Qupido?). Jag var kvar inne i padocken, kände att det rann blod från min mun, och försökte sära på hästarna. Tror faktiskt att jag lyckades, men sedan kom en dotter till familjen som ägde stallet och där någonstans börjar minnet svikta. Blev ledd till deras hus, lagd på en säng och sedan minns jag att min far kom. Och sedan ambulansmännen.. Som snällt sade att det här kommer att bli bra. Jag var inte på det klara över vad som skulle bli bra. Transport till sjukhuset och senare operation. Uppvak i ett rum med två tanter som ojade sig när de såg mig..

Senare fick jag klart för mig att hela gombenet i överkäken var krossat, tillsammans med fem framtänder. Operationen var pillrig, eftersom läkarna behövde rensa gommen på ben- och tandsplitter. Jag har också förstått att jag hade centimetertur från en betydligt värre olycka. Min nästipp var skrapad av hästhoven, och det sades mig att om sparken hade tagit en aning högre upp så kunde näsbenet ha tryckts in i skallen. Och då skulle sannolikt sagan om Maj varit över.

Från 12 år till 35 år hade jag ett provisorium i munnen. Fråga mig inte varför det tog så lång tid att ersätta det. Men sannolikt har det med skam och förträngning att göra. Vad jag vet, är att jag log på ett annat sätt som elvaåring.. Då log jag med öppen mun, visandes hela garnityret. Det har jag aldrig gjort sedan dess.

Men jag lever. Och har idag bara lösa delar i öron och ögon. Kunde varit betydligt värre.

Puh liksom..

Tiden går..

Igår blev jag avtackad av min (snubblande strax fd) uppdragsgivare. Återstår nu 3 möten på måndag, sedan har jag avslutat mitt åtagande där. Känner mig som jag har sirap i huvudet, bomull i öronen och ögonlock tunga som bly. Bestämde mig redan innan att den här dagen ska ägnas åt städ, tvätt och komma-ifatt-hemma-dag. Skönt känns det absolut, men också lite vemodigt - som alltid vid avslut och hejdåande.

Egentligen känner jag min nog mest dränerad.. Många samtal har det blivit sista månaden.. Många lyssnande och stöttande sådana. Kvar finns inte mycket energi över huvudtaget. Jag behöver påfyllning - definitivt. Dags för ledighet. Nästa vecka blir att varva ner i tempo, några få möten, två mindfulnessgrupper och två coachingar.

Men sedan: Tre veckors ledighet! I år innehåller även julledighet en veckas tyst retreat på Gaia House i Devon. Det ser jag verkligen fram emot. Landa, möta nuet och ge plats för ny energi.

Kalla saker för dess rätta namn..

Jo, jag får väl erkänna att jag de senaste åren till viss del trott mig vara osårbar.. På ett sätt immun mot att drabbas av återfall i depression. Att allt jag lärt mig, och att alla steg jag tagit efter min sjukdomsperiod, liksom skulle vaccinera mig mot att trilla ner i avgrunden igen..

Men vad ska jag då kalla den här mentala sörjan jag befinner mig i? Den här trögheten? Den här konstanta nedstämdheten?

Nå, det må accepteras. Det finns grader i helvetet... Och genom att lägga till ordet "light" efteråt, så är det lättare att sätta ord på det.

Så är det således. Det är som det är. Och inte behöver det vara värre än så heller.

Back to basic, som sagt..

Stökigt, bökigt och lite smårörigt..

i mitt liv just nu. Vet inte om den här hösten kan jämföras med någon annan jag tidigare varit med om. Men det är som om jag hela tiden lever på gränsen.. Mitt emellan sorg och glädje, mellan tillförsikt och förtvivlan, mellan eufori och nedstämdhet.. Mellan flow och tröghet..

Och så är det den mörkaste november i mannaminne. Inte den bästa månaden för en som tassar runt sin egen depressionsavgrund. Nu är det återigen "back to basic" som gäller; promenader i det svaga dagsljuset, daglig meditation och yoga. Jag har inte haft en så tung november på flera år. Nog beror det till stor del på brist på ljus, kombinerat med att jag inte kännt mig helt tillfreds med min hela arbetssituation. Har haft en hel del energiläckage, när jag behövt energipåfyllning..

Livet är påtagligt på alla sätt. Mitt i detta liv, så har jag fantastisk medvind i delar av min yrkesgärning. Mindfulnesskurserna går som på räls och förra veckan startades en ny grupp. Och för drygt en vecka sedan sade jag så upp mitt kontrakt med det omställningsföretag jag varit knuten till som underkonsult i över ett år. Jag gjorde det i stark förvissning om att jag nu är redo att gå vidare och att lägga energi och fokus på att utveckla min verksamhet. Som inte är så mycket inriktad på karriär- och omställningar (ej heller jobbcoaching, egentligen), utan helt andra saker..

Med stark förvissning om att när jag får utrymme att lägga energi på rätt saker, så kommer det att gynna både mig, mina relationer, mitt hela liv samt mina affärer..

Och jag är närvarande. Helt och hållet - nästan hela tiden. I ljus och mörker. Det är nog den största och mest påtagliga beskrivningen av den här hösten.

Men varför måste det vara så in i norden mörkt?

Vård av vänskap

Jag skulle behöva idka vänskapsvård. Skulle behöva stryka saker i kalendern och bara passa på att träffa de som står mig nära. Jag behöver det. Jag tror att mina relationer behöver det. Vårda mina vänskapsrelationer alltså. Man skulle kunna ta ut någon form av bidrag för det; VAV. Vård av vänskap. Träffa mina vänner..

Någon vill jag dricka champagne och skratta med, en annan vill jag bara lyssna på och hålla om.. En tredje vill jag dricka kaffe med och prata, prata, prata.. Osv..

Jo, jag har väl hela hösten legat efter med det mesta, så även detta. Och jag tycker inte om att skylla på något, kan bara konstatera att det har varit lite mycket med sjukdomar, egen utbildning, samt föreläsningar och kurser och och och.. Och en hel del annat förstås.. allt går ju inte att beskriva i bloggen.

Jag vill bara säga att jag tänker på er - mina kära kära vänner!

(idag har jag fattat ett beslut som förhoppningsvis ska skapa såväl tid som energi framöver)

ditten och datten

Känslan av att ständigt ligga efter är inte skoj. Men jag har lärt mig att förhålla mig till det. På något sätt.. Skrivbordet är en ständigt ångestframkallande påminnelse om all administration som bara ligger och samlar damm. Och väntar.. Men jag har en förmåga att dels skjuta upp det, dels att veta innerst inne att det ordnar sig.

Andra saker som faktiskt ordnar sig är att jag - peppar peppar - inte verkar ha blivit sjuk igen, trots förkylningskänslan förra helgen. Trött är jag, men känner mig så pass frisk (vågar man uttala sådant i dessa tider?) att jag planerar att börja träna igen så smått.

Se där, nu har jag sagt det. I morgon kanske? We´ll see.. (man ska veta att jag knappt rört mig på två månader.. soffpotatis typ...)

För övrigt bad jag min näringsterapeut att ge mig en "dunderkur" för att återhämta mig och att stärka immunförsvaret inför vinterns prövningar. Och snacka om kur.. Så här mycket örter och vitaminer av olika slag har hon aldrig gett mig sedan jag började konsultera henne för 1,5 år sedan. Jösses. Om allt hjälper som det ska, så är jag en superkvinna om några veckor!

Buss-puss

Med min lilla dator i knät upptäcker jag just att Swebus har ett trådlöst nätverk. Vilken service, minsann. Är alltså på väg hem från Jönköping där jag varit sedan i lördags och umgåtts med min far.

Är glad att jag åkte ned. I stilla och långsamt umgänge skapas stort utrymme för närvaro i nuet. Och jag har varit där. Nu är jag här.. Var det nu är (mörkt utanför fönstret, men passerade Linköping för nån halvtimme sedan...)?

Nu borde jag egentligen utnyttja restiden till att skriva och förbereda lite kursmaterial till veckans mindfulnessgrupp. Men mest sitter jag och tittar ut genom fönstret och tänker. Och tänker att tanketid också är viktigt.

På nedresan coachade jag mig själv på temat företagsutveckling. Jag är en duktig coach, så nu har jag en klart och tydlig plan för mitt företag. Återstår att skapa utrymme och förutsättningar. Nå, det har gått bra hittills när jag lyckats bli målmedveten - så jag litar på min förmåga även nu.

Nej, nu ska jag jobba. Puss på er!

Happy Halloween!

Så här ser det ut i köket hemma hos oss just nu..

Jösses..

Går inte tiden snabbare nuförtiden? Var det inte alldeles nyss fredag? Jag menar, FÖRRA fredagen...? och jag som strävar efter närvaro i nuet och i tiden.. I livet.

Kortfattad sammanfattning av veckan:

trötthet, inspiration, bekräftelse, energisug, positiv feedback, framgångar, överväldigande trötthet, närvaro, nystart, beslut, marknadsföring, fokus, för lite sömn, vanmakt, sorg, grundad, engagemang, obalans, balans, stolhet, saknad, kärlek, kärlek, kärlek...

Well. Veckan har inte varit så tokig iallafall! :-)

Men vissa biståndsdelar bara måste bort - för att ge plats åt sådant som GER energi. Joja!

The breeze at dawn..

The breeze at dawn has secrets to tell you.
Don´t go back to sleep.
You must ask for what you really want.
Don´t go back to sleep.
People are moving back and forth across the doorsill where the two worlds touch.
The door is round and open.
Don´t go back to sleep.

Rumi(tran. Coleman Barks)

Detta lilla stycke poesi från den sufiske poeten/filosofen Rumi slog ned som en blixt i mig för två år sedan. Den är fortfarande glödande skarp och betyder mycket, mycket, mycket..

Jag är övertygad om att poesi kan betyda olika saker för olika personer vid olika tidpunkter och olika situationer. Så jag förväntar mig inte att alla andra ska förstå hur dessa ord har påverkat mig. Delar liksom bara med mig..

Jag är här

Oj.

Här hittade jag en ensam och övergiven liten blogg.. jag lovar, snart kommer uppdatering.
Puss och kram så länge!

47 år..

är ju ingen ålder på en häst. Eller?

Jo. Det är ju faktiskt det. Ganska många år.. Och det är en sjusärdeles bra ålder på en kvinna, måste jag tillstå. Har bestämt mig för att fortsätta vara långhårig jeansbeklädd "tjej" och lära mig leva med att folk fortsätter att tro att jag är yngre än jag är.. ;-) Att fylla på färg i hårbotten var 5e vecka är förstås lite kostsamt - men va f-n, det må väl vara ok!

Min 47 årsdag började med skönsång vid sängkanten av fina maken, fortsatte med lunch på Teaterbaren med käraste väninnan och avrundades så småningom med en jättetrevlig middag på Thai Boat med make, syster och svåger. Champagne, mycket god mat och rödvin. Mums!

Tack älskade make, för en mycket fin födelsedag! Och tack alla fina söta vänner och familjemedlemmar, som skickar fina hälsningar och gör mig alldeles varm av glädje.

Jag är sannerligen privilegierad.

Puss och kram!

Höstlördag på Berget

Sitter i köket på Berget och tittar ut på den begynnande stormen. Gula löv singlar ner på marken och regnet är inte långt borta. Är så nöjd med att jag åkte hit redan i torsdags kväll.

I går visade oktober upp sig från sin allra finaste sida. Det var kallt, morgonfrost, sol och gnistrande vackert. Tog en lång skogspromenad och drog in djupa andetag av den friska luften. Kunde riktigt känna hur luften fyllde mina - sedan tidigare hosttrötta - lungor och hur kroppen tacksamt tog emot ny kraft. Efter en månads förkylningar och sjukdom, så är behovet av kraft, energi och återhämtning enormt. Vågar nu påstå att jag är frisk. Så otroligt skönt!

När jag lufsade runt i skogen igår, så slog det mig hur oerhört privilegierad jag är som har möjlighet att dra mig tillbaka till lugnet och stillheten här. Det är sannerligen något att vara tacksam för.

Nu ska jag snart ut och trycka ner resterande lökar i marken. Plantagen påstår att de är rådjurssäkra. Ha ha ha, säger vi som vet hur odlingslivet här i trakten ser ut, med 100-tals hjortar som drar runt och skövlar växtligheten - likt ungdomsgäng som sätter bilar i brand i storstadsförorter.. Men vi har köpt över 250 vårlökar och hoppas att några blommor ändå får överleva så pass länge att vi kan njuta av dem en stund frampå vårkanten.

Hoppet är det sista som överger människan. Eller skam den som ger sig. Typ.

Vilken vecka..

Idag är första dagen på två veckor som jag känner mig tämligen säker på att det virus jag haft i kroppen, nu tycks ha dragit sig tillbaka. Äntligen. Men jag är lite misstänksam ändå, sist kom det ju tillbaka med kraft - så jag fortsätter att ta små små steg..

Men - förutom en särdeles krattig fysisk hälsa - så har den här veckan varit fantastisk. Har haft en mental glöd, som liksom trängt igenom fysiken, och känner mig så PÅ inför höstens utmaningar. Vad jag vill är glasklart och hur jag ska nå dit är också ganska tydligt. Dessutom verkar det som jag har utrymme att ta mig dig också..

I torsdags hade jag "uppkörning". Det var alltså dags för examination för min ACC-certifiering till ICF-coach. Och det gick hur bra som helst! Jag är så himla glad för det - ett av mina mål med att gå utbildningen för 1,5 år sedan, var just att den skulle leda till certifiering. Och nu är jag alltså där. Tillfredsställelsen är enorm. Kan ni ana?!

I fredags höll jag ett seminarium om mindfulness för 30 personer. Det gick också bra och jag känner hur mycket den här senaste utbildningen har gjort för min säkerhet och trygghet i de här sammanhangen. På tisdag första info-mötet inför höstens kurser. Nu drar det igång...

Känslan av flow är påtaglig. Yeah!

Mys

Cosi fan Tutte på Operan. En totalupplevelse! Härligt!

Ett år kvar..

till makens halvsekeldag. Och i morse klarade vi - två genomförkylda kvinnliga familjemedlemmar - att ta hyfsad ton till jamåduleva. Men det krävdes några rejäla hostattacker och dito gapflabb utanför sovrumsdörren, innan det gick.

Nu är vi på väg för att äta vietnamesisk födelsedagsmiddag.

Grattis på 49årsdagen, älskade make!

(nästa år blir det party..)

Jodå..

jag är hemma igen.

Mycket mycket nöjd efter nio intensiva och omtumlande dagar. Är fullproppad med intryck, nya lärdomar och positiv mental energi inför hösten. Men är också mycket mycket trött.. Blev sjuk under kursen och hostade mig igenom de fyra sista dagarna. Antar att mitt immunförsvar var för svagt efter förra förkylningssvängen, att det inte kunde stå emot de smittotillfällen som bjuds när 85 personer ryms inom samma sal.

Gick trots det bra att fullfölja, men nu är jag ganska urlakad. Hostar och snörvlar som aldrig förr, men utan feber, så doktorn - som jag besökte idag - lugnade mig med att det iallafall inte är något bakteriellt.

Fick hostmedicin och nässpray, och nu hoppas jag bara att rösten håller för att sjunga för maken i morgon!

Almost there..

Sådärja.

Nu är yogamattan omilt nedtryckt i resväskan, filtar och oömma kläder likaså. Meditationskudden fick helt enkelt inte plats, så den får resa i egen väska. Får se hur jag löser det med KLM. Att packa till en 9 dagars utbildningsretreat är inte helt enkelt. Knepigt och tungt. Men jag är kanske orutinerad.. Tidigare har jag "bara" rest till retreater inom landet.. med tåg eller bil.. utan maxvikt och sånt.

Men nu så.. Nu verkar det ju faktiskt bli av.. Jag är verkligen på väg. Jag är verkligen på väg!

I morgon bitti kl 06.20 lämnar jag Sverige ett tag och är åter 18 sep..

Iihh..

Må ni alla ha en fin tid. Det ska jag.

Puss och kram och solong!

Ällskap!

När min dotter var liten och ännu inte fått ordning på språket fullt ut, så sa hon ofta att hon ville ha ällskap.. Det var ällskap framför barnprogrammen, ällskap när hon lekte och ällskap när hon skulle sova och så vidare..

Jag tycker det är ett så vackert ord. En mångtydig sammansättning av orden älska och sällskap, liksom.

Och apropå det, så har jag nu piggnat till efter en veckas sjukläger. Normalt sett så är jag ganska nöjd med att vara själv hemma, eftersom mina dagar oftast är fullspäckade med social interaktion på flera sätt. Men en vecka utan vare sig jobb, hemmavarande familj eller möjlighet till vänträffar räcker gott och väl för att jag ska känna mig sprickfärdig av umgängesbehov.

Sådan tur att maken just är hemkommen.. och att vi tillsammans med dottern snart ska ut och äta middag.

Det kallar jag perfekt ällskap! :-)

Jo jag är väl sjuk då´rå...

Jag vill ju inte vara sjuk. Men nu är det väl bara att acceptera.. Ingen yoga ikväll, inget mingel i morgon, och sannolikt inget afterworkande med kollegorna på torsdag.

Ej heller inget jobb. Åtminstone inte idag eller i morgon. Sen får vi se..
Men läsa orkar jag faktiskt, om än bara korta snuttar i taget.

Läser just nu Jon Kabat-Zinn, Full Catastrophe living, How to cope with stress, pain and illness using mindfulness meditation.

Man kan lugnt påstå att den här boken är en bibel för mindfulnesslärare över hela världen. Och att Jon Kabat-Zinn liksom har blivit som en guru. Trots att han "bara" är en hårt arbetande, djupt engagerad medicine professor på universitetssjukhuset i Massachusetts som en gång i tiden kom på idén att testa lite buddhism på västerländska patienter (mycket förenklat förstås).

Bakom Mindfulnesscenters bildande låg alltså en önskan att sprida buddhismens kunskap om hur mänskligt lidande kan hanteras och lindras, men i en form som befriats från religiöst och filosofiskt innehåll.

Jag kan starkt rekommendera boken till alla som är intresserade av hur han - tillsammans med sina kollegor på stresskliniken på sjukhuset i Massachusetts - har arbetat fram ett program som nu fler än 17000 människor har deltagit med goda resultat på hälsa och tillfrisknande. Och alla som är intresserade av att ta hand om sig själva i livets kaos..

Och allt är så enkelt. Men ändå så j-a svårt. Och helt otroligt spännande!

Ha! Ha! Ha!

Rätt åt mig.

Nu ser min smittorädsla ut att lösa sig av sig själv. Är nämligen genomförkyld och hostar (grishosta?) och stannar således hemma och kurerar mig. Alltså går jag inte ut och blir smittad, eller smittar någon annan. Det var ju bra.

Men det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig veckan. Dagens 6 inbokade möten avbokade, morgondagens 5 är förvarnade... Sen får vi se. Och jag som hade en del trevliga kvällsaktiviteter på gång också.. Äsch, liksom.

Nå, det viktigaste av allt är att vara hyfsat frisk om en vecka. Och nu får jag hoppas att jag iallafall orkar läsa lite. Bara ca 400 sidor kvar nu..

Jaja.

Murphy´s law?

Attans svininfluensa! Eller förlåt; "Den nya influensan"

Just som jag skrivit det förra inlägget drabbades jag av plötslig oro över att jag den här veckan som nu återstår innan min(sedan länge efterlängtade, dyrt betalade, och hårt förberedda) utbildningsretreat börjar - ska smittas av influensan. Hjälp!

Det finns liksom inte på kartan. Jag tänker INTE bli sjuk.

Veckan som följer tänker jag INTE stoppa min fot i tunnelbanan, det blir promenader både till och från jobbet. Ej heller tänker jag ta några människor i hand (sorry kunder, deltagare, kollegor) om det inte finns någon desinficerande handsprit i närheten.

Kanske det helt enkelt är säkrast att inte lämna hemmet?

Oh my good..

it´s really happening!

Om bara drygt en vecka åker jag till Tyskland för att delta i en 9-dagars intensiv utbildningsretreat i mindfulness, sk Practicum. Har inte riktigt förstått att det verkligen är sant. Samtidigt som jag sitter här och försöker hinna läsa in all kurslitteratur innan, så utformas de kurser jag och en kollega ska starta under hösten. Och så var det där med certifieringen till coach; har ju fått datum för examination i slutet av september. Även det ser alltså ut att falla på plats.

För 1,5 år sedan lämnade jag min dåvarande trygga tjänst som personalchef. Tjuvkikar i mina anteckningar och ser att jag då satte upp några mål, bland annat följande:

* Att leva på mitt företagande inom ett år
* Att bli certifierad ICF-coach
* Att utbilda mig till instruktör inom MBSR, dvs Mindfulness Based Stress Reduction.

Företagandet tog ju snurr i och med finanskrisen i höstas. Och nu är jag alltså snart i mål med de övriga också. Hisnande.

Och jag kan konstatera att jag aldrig tidigare i mitt liv varit så målfokuserad som under de senaste 1,5-2 åren.. Det är faktiskt ganska omtumlande att upptäcka att det har gett så tydligt resultat.

It´s really happening.

Om yoga

Har tränat Hathayoga sedan 2004. Dock väldigt sporadiskt och med längre uppehåll. När jag senare kom i kontakt med mindfulness och de mjukare yogarörelserna man utövar där, så kände jag igen alla övningar från Hathan och har sedan fortsatt göra egen mjuk yoga mer eller mindre regelbundet.

Jag mår mycket bra av det och rörelserna passar bra ihop med meditationen. Likväl har jag kännt att min kropp behöver mera... Testade därför i våras den mer fysiskt utmanande Ashtangayogan. Och blev helt såld. För att inte tala om slutkörd efter ett lärarlett pass.

Så nu sitter jag här hemma, fånigt leende efter höstterminens första pass.. Min kropp är härligt utmattad, riktigt lycklig. Och själen är fridfull och vänligt inställd..

Mycket bättre än så här behöver jag faktiskt inte må. Liksom.

Sommarminnen..

Och nu packar jag ihop den här - osedvanligt tröga - arbetsveckan och beger mig till Berget. Har hört ryktas om att kantarellerna har fått förnyad växtkraft.. Yeah!

Tveksam självdisciplin...

Ibland är det lite synd att man är idrottsintresserad.. När friidrotts-VM går samtidigt som man har massor att plugga, tex...

Äsch.

Den är nu ett faktum..

Förkylningen alltså.

Konstaterar därmed det jag redan anade.. att det var lite för ansträngande att komma från total avkoppling förra helgen (men kanske inte tillräckligt utvilad?) till måndagens kickoff. Det var ganska trevligt att börja arbetsveckan - och hösten - med att festa och dansa en halv natt.

Men resten av veckan har kännts trög och jag har tagit det så lugnt det bara går när man jobbar samtidigt. Jaja - förkylningen verkar inte vara av den allvarligare sorten, så jag får väl helt enkelt bara vänta ut den.

ca tusen sidor..

- engelsk facklitteratur ska läsas inför mindfulnessutbildningen i september..

Och jag har faktiskt kommit igång. Nu kan man väl önska att litteraturlistan hade förmedlats lite tidigare.. Nåja, det finns ju kvällar och helger..

Himmel och pannkaka..

Så har jag till slut upptäckt Facebook.. och klockan går..

Just ett j-a sätt att spendera fredagkvällen på.

Fredag

Oj, så trött man blir av att jobba. Tack och lov att det är fredag.

För övrigt har jag fortsatt känna mig tacksam den här veckan.. tacksam för både det ena och det andra. Att jag har den stora förmånen att ha en fantastiskt fin dotter, en lika fin make, att jag tjänar pengar på sådant som jag tycker om att göra, att jag är på väg att nå några delmål i min yrkesmässiga- och personliga utveckling, att jag har fina vänner och sist men inte minst:

- Att jag alltmer tydligt lär mig att prioritera...

Liksom.

En årsdag

Idag fyller min man 8 år.

Det är en födelsedag vi inte direkt brukar gratulera. Ändå är det en dag som varje år gör sig påmind. En dag att uppmärksamma.. Hur maken uppmärksammar dagen låter sig bättre berättas av honom själv.

Mina minnen är konstigt nog kristallklara.

Vid det här klockslaget för åtta år sedan, befann jag mig i ett anhörigrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag ringde några telefonsamtal, till dottern som var på träningsläger utanför Göteborg och till makens (dåvarande fästmannens) mamma.. Tror också att jag pratade med mina syskon, eller iallafall med någon av dem. Personalen hade kommit med te och smörgås, men jag klarade inte av att äta. Åt jag alls den dagen? Jag minns inte.

Men jag minns att jag tidigare den eftermiddagen, närmare bestämt strax efter fikarasten (som på min dåvarande arbetsplats alltid var kl 14.30), hade börjat titta på mobilen och undra om maken inte kommit fram till Uppsala ännu.. Någon timme tidigare hade han skickat ett sms och berättat att han skulle ta motorcykeln från Sollentuna till Uppsala, med löftet att höra av sig när han kom fram. Jag ringde några gånger och sökte honom, fast alla vet att det inte går att svara i telefon när man kör mc.. Timmarna gick utan kontakt, och jag intalade mig att han bara glömt att ringa eller att mobilen laddat ur.

Jag minns också cykelfärden hem från jobbet. Det var en oerhört ångestladdad hemfärd och ju närmare jag kom hemmet desto långsammare cyklade jag. Det var som att jag ville skjuta upp insikten av det jag innerst inne förstod.. Väl hemma kunde jag konstatera att motorcykeln inte stod parkerad där den brukade och strax därefter ringde min svåger..

Några telefonsamtal, arrangemang av kattvakt och ett extremt tunnelseende senare satt jag på tåget till Uppsala och kom fram till sjukhuset någonstans mellan 20-21 på kvällen.

Det skulle dröja ytterligare 7 timmar av ångest och korridortravande, tills jag såg honom rullas upp från operation. Gul och svullen efter alla blodtransfusioner, med dräneringslangar och dropp, och kopplad till respirator... Min man. Jag bad till högre makter.

Minns att jag fick ett första samtal med en läkare som förklarade ingående och pedagogiskt vilka skador han hade och vilka ingrepp som krävts. Och att jag under samtalet knappt tog in någonting vad han sa för att jag var så upptagen med den enda viktiga frågan som jag hade på tungan - men inte vågade ställa: - Kommer han att överleva?

8 år senare kan jag konstatera att det inte bara var maken som fick ett liv till. Även vi - hans familj - fick det.. Det är svårt att beskriva det utan att det låter klyschigt, men tack vare att vi fick förmånen att fortsätta leva ett liv tillsammans, så tror jag att vi uppskattar livet högre än vad vi kanske (vem vet egentligen?) skulle gjort annars.

Jag är så innerligt tacksam att maken inte bara överlevde - utan också valde att leva fullt ut. Det har gett också mig utrymme att ställa mig frågan hur jag vill leva. Att jag idag är mån om att leva i nuet och strävar efter närvaro i varandet - är sannolikt en effekt av min makes pånyttfödelse för 8 år sedan...

Hallå - vem kör?

Dottern har under dagen varit ute och rest, via mellanlandning i Amsterdam. I sms har hon - sedvanligt hänsynsfullt och ordentligt - hållit mig underrättad om när hon boardat och landat etc..

Från Amsterdam kom plötsligt ett sms där hon meddelade att hon gått ombord på planet, men sedan fått gå av igen - då det upptäcktes att planet saknade pilot! Jag kan inte låta bli att tycka det är ganska dråpligt; Såg framför mig hur kabinpersonalen arrangerar alla passagerare och sedan bara kika in till cockpiten och säga att alla är ombord.. Då upptäcker de att ingen är där. "Hallå, vem ska flyga planet"? Liksom...

Vet inte varför jag tyckte det var så kul.

Men jag ska kanske mest av allt vara glad för att de upptäckte det i tid... Vem vet vad som hade hänt annars?

(jodå, piloten hittades och flög sedan planet åt rätt destination.. bara en smula försenat)

Nästan tjatigt..

Den här sommaren plockas inga kantareller.. Man går helt enkelt ut i skogen och hämtar dem.

Jag har aldrig varit med om maken. Nu är min svampplockarhistoria ganska kort förstås.. Men ändå. Vilka mängder!

Och idag - med mindre än en vecka kvar till jobbstart - så känner jag att jag mer än gärna skulle vilja ha längre semester. Varför inte någon månad till?

Semesterloj

Märkligt trött.. Trots att jag förväntade mig att energin skulle börja spritta i mig, så här tredje veckan på semestern. Men inte ännu. Helt ok att fortsätta min avslappnade tillvaro således. Nu sista semesterveckan. På Berget..

Igår gjorde jag ett ryck och tog mig in till Vingåker outlet. Ett besök om året ska väl ändå göras där. Var faktiskt där redan i fredags, så det blir två besök i år. Dock blir jag trött bara av att komma in i lokalen, så jag delade upp det i år. Det är verkligen inte ett odelat nöje att gå där. Ungefär samma känsla jag har när jag kommer in på Ikea. Som om det vore byggt för att matta ut människor. Jag undrar vad det beror på. Jag känner ju flera som njuter av den här typen av stora varuhus, men själv blir jag liksom bara matt.. Kanske har jag fel taktik? I går skulle jag prova de jeans jag såg ut i fredags, men började med att titta på väskor.. Och skärp.. När jag väl kom fram till jeansen, så fick jag ägna massor av tid åt att hitta rätt storlek (och så visade det sig att jag iallafall skulle ha en annan storlek..) På samma sätt är det på Ikea, även om jag alltid vet vad jag ska ha när jag kommer dit, så passar jag alltid på att kolla in massor av andra saker också.. När man väl är framme vid "ta-själv-lagret" så är energin och humöret nere på bristningsgränsen.

Nåväl. Det blev ett par snygga jeans- för en spottstyver förstås - och ett par tunna sommarbyxor. Och så några muminglas på beställning..

Idag blir det bara promenad och vila. Och kanske, kanske ett klädröjarprojekt...

Det här med att blogga - igen...

Jag märker en aning stress i mig, att jag liksom "borde" blogga för att det har gått några dagar igen.. Och för att jag skrev sist att jag snart skulle återkomma.

Men nu när jag är på Berget, är ledig och bara ÄR - så har jag helt enkelt ingen lust. Ingen lust att överhuvudtaget sätta på datorn, börja formulera mig, arrangera bilder och gärna vara fyndig kring bilderna. Nej, nu har jag verkligen ingen lust.

Datorn för mig är så förknippad med att jobba, att bara tanken att plocka fram den de här fridfulla dagarna fyller mig med olust. Nu har jag ju ledigt.

Men, eftersom jag inte kom undan lite bankaffärer nu så är i månadsslutet så åkte datorn fram iallafall. Och när jag ändå är uppkopplad så..

Men vad ska jag skriva om? Att det är jätteskönt att vara här? Att det kryllar av kantareller i skogarna? Att vi är duktiga med dagliga långpromenader? Att det är ovanligt gott om mygg? Att det är en makalös upplevelse att yoga utomhus i arla morgonstund?

Nej, det är väl inget att blogga om...

Och så påminner jag mig återigen om att mitt bloggande i första hand är för mig själv; det är ett sätt att uttrycka mig i skrift om sådant som helt enkelt bara dyker upp i huvudet.. Att andra tycker om att läsa vad jag skriver, är självklart jätteroligt - men jag får likväl passa mig för att börja skriva för andra.. Allt som antyder prestation ska nogsamt undvikas i denna blogg.

Därför får mina (om det nu finns några kvar?) läsare helt enkelt stå ut med denna oregelbundna uppdatering. Som bloggare är jag en smula nyckfull..

Pussar till alla som står ut!

Hemma!

Efter en fantastisk vecka i Rom; händelserik, trevlig och framför allt väldigt varm..

Nu mellanlandning i stan före avfärd till Berget i eftermiddag. Återkommer snart med foton och mer om Rom!

Jajamensan!

Om några timmar lyfter vi, och jag tror inte att det blir något bloggande från Rom den här gången..

Må ni alla ha en god och fin sommartid!

Puss och kram

Nu bär det av

Nu åker jag och mamma till Rom

~so long suckers =)

/ Gästbloggare Martina

Semester!

Sol i Stockholm, make på stadsvisit och frukostsällskap.. Ingen dålig inledning på semestern. Nu tvätt, fix och packning. Och så småningom lite bröllopsdagsfirande..

Men ack så trött jag är.. Hå hå ja ja.. Semesterdags i allra högsta grad.

Sista timmarna...

före semestern..

Blir dock en lång dag. Först några karriärcoachingar hos min huvudman, sedan ska arbetsdagen avslutas med en coaching i min "egen" energiboostande lokal på Järntorget.. Känns som ett bra upplägg.

Och så ber vi till alla makter att det jag känner i huvudet "bara" är trötthet och inte en begynnande förkylning. Snälla!

(ska ju till Rom på torsdag...)

Bara en dag kvar...

Sedan semester!

Torsdagschampagne

I går var det meningen att några kollegor skulle ta en öl efter jobbet.. När vi skulle bege oss, så visade det sig att ingen av oss egentligen var sugen på öl.. Inte heller på vin.. Så vad skulle vi göra - ta en kopp kaffe på något fik?

Då kom en kollega på att en närbelägen restaurang har champagnetimmar på torsdagar mellan kl 17-19. 65 kr per glas.. Passade perfekt! Champagne passar nog förresten alltid perfekt..

Så himla trevligt det blev!

Och så kom jag ihåg att jag för några år sedan bestämde mig för att ha mer champagne i mitt liv, men någonstans på resan tycks jag ha glömt bort det.

Nu vet jag att minnet kan fräschas upp på torsdagar mellan kl 17-19!

Häck!

Så blev den då äntligen klar.. 25 meter syrenhäck mot vägen. Och inte så värst svår värk i kroppen den här gången. Men visst är den lite gles här och var? Får ägna resten av sommaren åt att peta i lite småbuskar där det behövs.. Och så var det där med hjortarna - kan man få önska att de ger f-n i häcken?!

Nu stadsliv och jobb en vecka till. Sedan semester.. Som jag ser fram emot den. Om. Liksom.

Håhåjaja...

Hitta hem till dig själv

Det kommer en tid
när du med glädje
hälsar dig själv när du kommer
hem till dig själv, till din spegel
och ni båda ler när ni välkomnar varandra

och säger: sätt dig här. Ät.
Än en gång ska du älska den främling som var du.
Skänk bröd. Skänk vin. Skänk åter ditt hjärta
till dig själv, till den främling som har älskat dig

hela ditt liv, som du lämnade
för en annan, som känner ditt hjärta.
Ta ner kärleksbreven från bokhyllan,

fotografierna, de förtvivlade små lapparna,

skala bort din bild från spegeln.

Sitt. Fröjdas åt ditt liv.

Derek Walcott, "Love after love"

(inleder Jon Kabat-Zinns bok Hitta hem till dig själv. 108 lektioner i Mindfulness)

Jaaa!!

Jag har fått besked om att jag är antagen till den mindfulnessutbildning jag sökt! I september åker jag således till Tyskland för att delta i en 9-dagars intensiv retreat med lärare från center för mindfulness i Massachusetts. Efter det är jag definitivt redo att hålla egna grupper, vilket det också finns en tydlig plan för. Jag är så himla glad!

Grattis till mig!

Förvandlingen..

Jag har haft en hektisk vår/försommar. Till på köpet en nästan 2 veckors virusinfektion som slog ut mig för-under-efter midsommar...

I lördags började jag vakna till liv igen, och insåg att jag låg ungefär 2 månader efter i att få ordning på balkongen.. Började således städa och röja bort förra årets döda blommor och allt annat bråte som samlats under vintern. Färdigstädat på dryga timmen, inte värre än så (då kan man ju undra varför det ska ta så lång tid att få "tummen ur" liksom...?

Missade att ta bilder på kaoset före städningen - men här kommer ändå en lite vink om förvandlingen från städad och tom - till ett ställe att sitta med sin frukost på..

Åh, så nöjd jag var med mig själv!

En vecka senare...

Sitter jag på en klippa på Grinda och äter jordgubbar... Det tog ytterligare ett tag att bli frisk, och nu tänkte jag att lite skärgårdsluft skulle kurera mig ytterligare. Och mycket bättre än så här behöver jag inte må..

Back on track

Ungefär vid senaste inlägget tog febern över och sedan dess har jag inte varit så värst mycket att hänga julgranen. Eller i midsommarstången...

På midsommarafton släpade jag mig emellertid till tåget och blev upphämtad och omhändertagen av maken i Vingåker. Och några dagars Bergetluft har nu gjort mig till den kvinna jag är ämnad att vara (ehh..).

Hur som helst. Pigg igen, om än lite svag.. Åter i stan, snart till jobbet. Hyfsat ederkvickt och nöjd, trots att midsommarhelgen blev mer sovandes än något annat.

Pionen har nästan hunnit blomma över - men det här året hann jag åtminstone med.

Jobb sökes!

Nedan avbildade studentska söker jobb för glatta livet.. Hon tycker service är jättekul och söker både hel-, deltid och extrajobb. Hon har erfarenheter från restaurang, café och skobutik samt är en mycket duktig och omtyckt simhoppstränare för de riktigt små hopparna.

Hör av er om ni hör något.

(Som jobbcoach får man väl använda alla sina kanaler...?)

Dagens skratt

Kära kollegan K blev introducerad för min blogg idag och när hon såg bilderna här nedan från 3 juni utbrast hon: "- Ja just det, där är ju din fina häck!"

Varpå vi båda fick nästintill magkramp av skrattanfall. Sannolikt hade vi en trött dag.. Men vad vore trötta dagar utan fina arbetskamrater?!

Efterdyningar..

Jag var verkligen stentrött. Men nöjd, såklart.

Åkte till Berget direkt efter jobbet i fredags och har ägnat helgen åt att vila. Endast vila, inget annat. Det var liksom nödvändigt, efter en hektisk vecka. Nu är jag fortfarande trött, men lite mer i normalläge liksom.

Studentmottagningen blev ju alldeles förträffligt lyckad, och dottern var änglalik och nöjd och glad. Och bland alla regniga dagar, så var vädret i onsdags iallafall inte värst. Dessutom blev det uppehåll just i samma stund klass HP3B sprang ut från Frans Shartaus gymnasium. Jo, allt blev faktiskt precis så bra som man kunde önska.

Jag fick frågan om jag kände mig vemodig. Men efter alla förändringar i dotterns liv sista halvåret, så kan jag inte påstå att själva studenten gör mig vemodig. Snarare lättad. Nu är det liksom avcheckat - och gudarna ska veta att det inte har varit självklart att vi skulle uppleva en studentdag..

Så mest av allt kände jag glädje i onsdags. Och gör fortfarande. Glädje, stolthet och lättnad.

Sjung om studentens lyckliga dar...

Onsdag 10 juni 2009

Glädje, stolthet, lättnad..

Om svar anhålles..

Idag är angivit som senast osa-dag för dotterns studentinbjudan. OSA innebär väl att man ska svara oavsett man kommer eller ej?

Noterbart är att det fortfarande är ett mycket stort antal som inte har svarat alls. Jag skulle själv kunna vara en sådan, visst har det någon gång hänt att man glömt eller tappat bort en inbjudan. Så; who am I to blame.. liksom.

Men nu när jag sitter här och ska beräkna mat och dryck, så skulle jag gärna vilja veta om det kommer 35 (som hittills har tackat ja) eller 65 (som det skulle kunna bli med alla som fortfarande inte har svarat...).

Det är liksom lite skillnad.

Nå, det brukar ordna sig.

Att jobba häcken av sig..

Jag är så dålig på att uppdatera min blogg, att jag gissar att mina läsare tröttnar på att titta in ibland. Och de av er som fortfarande troget kollar efter nyheter, måtte ju tro nu att jag har förgåtts av ilska..

Men ingen fara. Efter att ha grävt ett 24 meter långt dike och ha planterat flyttade syrenplantor i åtminstone halva det diket, så kunde jag titta på ilskan och lätt se vad den handlade om. Men det tänker jag inte beskriva på bloggen. Det räcker med att konstatera att livet går vidare med nya insikter varje dag..

Visst är det härligt!?

Och sommarens häckprojekt har bara börjat... Jag ska bara fixa en ansökan till mindfulnessutbildning, ordna studentmottagning och jobba lite mer.. Sen blir det mera häckande på Berget!

Ilska

Jag är en person som sällan blir så där riktigt arg. Egentligen kan jag bara minnas några få gånger i mitt liv, då det verkligen har varit påtaglig ilska jag känner. Vanligare har varit frustration, irritation eller helt enkelt ledsnad.

Dessutom har jag en särdeles förmåga att se saker från flera sidor. Speciellt kanske om jag blir irriterad på en annan person, då hittar jag snabbt något som förmildrar eller till och med vänder på skeendet. En styrka, jag vet - men också ett hinder för att låta den äkta ilskan släppas fram. Många gånger i mitt liv har det som till synes borde vara en självklar ilska utåt - istället vänts till självförebråelser och ledsnad inåt.

Men nu är jag arg. Riktigt kokande ilsken. Sedan några dagar tillbaka puttrar ilskan i mig, jag är arg när jag somnar och lika arg när jag vaknar. Inte mot mina medmänniskor, men inombords. Det är otroligt ansträngande,och jag erkänner att jag har haft svårt att hålla fokus på mitt coachande under veckan, men ack så skönt det ändå är.

Lite sen i reaktionen, kan tyckas. Men livet har krävt annat av mig än ilska. Då - för två decennier sedan - behövde jag lägga all kraft på att hantera livet och att vara lycklig. Nu finns det uppenbarligen utrymme att känna det jag sannolikt också hade behövt känna då...

Och i helgen blir det Berget igen. Att gräva upp en gammal syrenhäck och anlägga en ny, blir en alldeles utmärkt aktivitet för mig. Det blir ett aggressivt grävande - men sannolikt effektivt.

Ja jävlar.

En stor dag..

Visst minns jag det som igår, då hon plötsligt bara fanns där.. Och låg på min mage. Ett alldeles fantastiskt litet underverk till människobarn. Och som jag tog in henne, varenda cell av mig tog in barnet, beundrade, andades in henne... Så stolt, lycklig och så förundrad över livets mirakel.

20 år har gått idag. Fortfarande samma mirakel. Och jag är lika förundrad, stolt och lycklig.. Och förvånad; vart tog alla dessa år vägen?

Idag har vi firat min älskade dotter M, och jag är alldeles mild och god till sinnes.

Kan man vara annat än tacksam?

Varför jag gillar mitt jobb..

Det är framför allt två grundprinciper med coaching som jag gillar skarpt - och som är det som för mig är den största anledning till att coaching (utfört på rätt sätt) gör skillnad..

1. Synsättet att människan besitter förmåga att själv förändra sin situation själv, att människor är kapabla - och har en inneboende drift - till förändring och utveckling, samt att själv ha svaret på sina lösningar på eventuella problemställningar. Dvs den 100%-iga övertygelsen om människans inneboende förmåga.

2. Fokus på det som fungerar; och medvetandegöra människans egna resurser. Dvs ett mer lösningsorienterat förhållningssätt, till skillnad mot att leta - och analysera - problem...

Det är rent magiskt att se vad som sker med människor, när de själva upptäcker sina egna möjligheter till förändring. Fokus på det som fungerar, för att kunna göra det ännu bättre alltså.

Om nu någon till trots tycker att jag förenklar, så låt mig för guds skull få göra det. Nog har jag mötts av tillräckligt många dysterkvistar och felsökare genom åren, att jag tycker mig ha all rätt att nu vilja fokusera på det som är bra. Och inte nog med det - tänk att jag har fått möjlighet att bidra till att andra människor upptäcker sin fulla potential. Och mer därtill!

Det är en ynnest. Onekligen.

Hata klinker!

Åtminstone på köksgolvet..

I går handlade jag på väg hem. Ställde papperskassen (extra hårt?) på köksgolvet och plockade ur kylskåpsvarorna, sedan måtte jag ha börjat göra nåt annat - för olivoljeflaskan blev kvar i kassen.. På golvet..

I morse när jag nyvaken gick ut i köket för att sätta på min frukostgröt, så möttes jag av en papperskasse som var nästintill upplöst i atomer. Och inuti kassen ligger en trasig glasflaska med olivolja. Eller rättar sagt; det var inte så mycket olivolja kvar i flaskan. Desto mer i kassen. Och på golvet...

Suck. Vet ni hur lätt man torkar upp olivolja från ett klinkersgolv? Samtidigt som man ska försöka få fatt i alla glasskärvor..

(visst har jag hatat vårt köksgolv tidigare i bloggen?)

Nå. Dagen blev bättre än morgonen. Definitivt.

Snart 20 år...

Och därtill student..

Lite mycket nu...

Ska snart skicka in min ansökan om certifiering; samt söka en mindfulnessutbildning i september - och så är det ju lite pyssel med dotterns stundande student.

De av er som väntar på en inbjudan ska inte behöva vänta så länge till... Den kommer antingen via mail eller i brevlådan..

Puss och kram och på återhörande!

bloggtorka!

Jag är inne i en märklig fas just nu. Har hela huvudet fullt med formuleringar, ord, berättelser, insikter och upplevelser. Men har ingen lust att sätta mig vid datorn och försöka förmedla det. Synd, inser jag - eftersom det sannolikt är en kreativ tid för mig, som skulle vara spännande att blogga om.

Nå. Så är det.

Men jag kan berätta att förra veckan var en riktigt, riktigt bra vecka. En sådan där höjdarvecka faktiskt. Både personligt och yrkesmässigt; - Först gick jag in i den, alldelse hög efter Salif Keita - konserten. Den sitter nog fortfarande i om jag känner efter. Sedan flöt dagarna på, nya utmaningar jobbmässigt, massor av bekräftelse på min kompetens och därtill påminnelse om vilken väg jag vill gå.. Dessutom fick jag hjälp med bokslut och deklaration och kunde konstatera att mitt första år som egen företagare inte bara går runt - utan också går riktigt bra! Det var en lättnad som är svår att ta på. Men det innebär bland annat att en tidigare lagd-på-is-utbildning nu ser ut att kunna bli av. Och det gör mig riktigt glad och tillfreds.

Så avslutade jag veckan med en långhelg på det välsignade Berget; med sol, make, katter, lövkratt och bokläsning. Och som ett brev på posten:

En förkylning! Men den går väl över..

Som sagt. En bra vecka. Den här har börjat förkylt och snuvigt. Men jag fortsätter att känna inspiration och tillförsikt.

Till vännen N

Jag borde ju ha skrivit om den fantastiska konserten jag var på i söndags.. Åh, liksom. Men det har inte funnits ord. Vad ska man säga? - Att jag redan efter de första takterna fann mig sittandes med tårar rinnande nerför kinderna.. Att jag efter ytterligare några takter inte längre satt still.. Att jag efter den första låten inte längre satt ner.. Att jag resten av konserten dansade musten ur mig och att jag njöt av mina gamla afrikanska danskunskaper sitter kvar...

Nå. Det var en maxad upplevelse att se och höra Salif Keita med band live på scen. Wow, liksom! Jag är SÅ glad att jag tog mig i kragen och kom iväg. Nu blir det mer av den varan, det lovar jag.

Vännen N skrev i ett sms idag, att när hon längtar - så läser hon på min blogg. Oj, tänkte jag. Då måste jag ju uppdatera! Så det här är för min kära, kära vän N. Som för övrigt är en av dem jag har dansat på konserter tillsammans med ett antal gånger. Tror det främst var när under Vattenfestivalens första år. Ja, det var tider det..

Hi hi! (minns.. )

Puss till N och alla andra som finns där! Jag tror på dans och musik. Mera sånt!

Mera vuxet (?)

De senaste dagarna har jag läst om Tina Turners konserter i Stockholm, och minns att jag tänkte - då när biljetterna släpptes - att det skulle vara kul att se denna 69-åriga dam, som fullkomligt sprudlar av rockenergi.

Tiden gick dock, och som vanligt så blev det inget av min plan. Trots att jag ändå tänkt en seriös tanke om att fixa biljetter. Ack, sånt välkänt fenomen.

För några veckor sedan såg jag affischer på stan att Salif Keita (den maliske albino-prinsen, med den gyllene rösten och det gungiga riffet) kommer till stan. Som vanligt tänkte jag "Åh, den konserten vill jag gå på!" Tror också att jag messade min make med samma budskap. Men sen gick tiden... Och inte kom jag ihåg det inte.

Tills i morse. Då gick jag in och sökte biljetter, och såg att det fanns enstaka (bra) platser kvar i Konserthuset på söndag kväll. Maken är på Berget, och jag tänkte först skicka ut en fråga om någon ville följa med mig, men insåg att dessa biljetter ju kunde försvinna innan jag fick svar. Frågade mig själv hur gärna jag vill gå på denna konsert, och svarade: - Mycket, väldigt, jättegärna!

Så. Nu går jag på konsert på söndag. Utan eget sällskap, men helt nöjd med mitt tilltag.

(men om någon av er vill följa med, så gå in på selams hemsida och klicka er vidare - det blir en härlig musikupplevelse, jag lovar!)

Vuxet?

Ikväll skulle jag varit på ett möte. Jag började också vara med på det, men när jag insåg att kvällen skulle innebära något annat än jag skulle orka, så tog jag helt enkelt min Mats ur skolan och tackade för mig och drog...

Och inte skämdes jag det minsta.

Det är att bli vuxen, tror jag. I ett annat liv hade jag suttit med och deltagit i övningarna, trots att hela mitt väsen sa att jag inte mäktade... Men sånt är det tydligen slut på.

Ha!

Leda

Efter två långa lediga helger, den ena full med aktiviteter och tempo (Barcelona) och den andra bara lugn och frid (Berget), så infinner sig snabbt en känsla av leda över att behöva vara tillbaka i vardagen igen. Blir snabbt tillvand vid ledigheten, blir liksom beroende av den, och har så svårt att känna lust att jobba...

Så väl jag känner igen det. Om måndagar kan vara dryga, så är sådan här dagar en ren pina.

Nå, jag vet att det ger sig. Om några dagar är tempot uppe igen och det torde bli allt lättare nu, med vårvärmen och ljuset.

Vårkänslor..

Vi hade en fin helg på Berget i påsk. Vi också..

Några Barcelonabilder...

vi gick och vi gick och vi gick..

och vi åt...

och såg sevärdheter...

och drack en j-a massa kaffe...

Jodå..

jag är hemma igen. Sedan flera dagar förstås. Men - som alltid - så rusar livet på i en hastighet som inte riktigt känns ok. Nu blir det dock några dagars ledighet igen, på Berget från och med i morgon. Ser fram emot det. - Men varför regnar det?

Barcelona var både vackert och mysigt. Och vi gick och gick och gick... Jag frös naturligtvis (när gör jag inte det?), men det var sol nästan hela tiden och på gatorna var det väldigt mycket turister från alla håll och kanter. Vi skippade långa museumköer och tog in staden från utsidan istället. Vilket räcker till och blir över.

Invigde min nya kamera, så det kommer säkert bilder vad det lider..

Semester!

Äntligen lite ledigt.
I morgon åker maken och jag till Barcelona och firar vår 10 årsdag... Med hörapparater och allt!
Datorn får stanna hemma, så räkna inte med någon blogguppdatering förrän nästa vecka.

Pussar!

Små på jorden..

- men ganska stora i orden..

Jösses, vad mycket ljud det finns i världen! Sedan strax före kl nio i morse, så hör jag mina hårstrån skrapa mot öronen, toapappret raspa, kaffet forsa ner i koppen, fingrarna hamra mot tangentbordet, fåglarna sjunga heavy metal utanför fönstret, jeansen skrapa mot låren när jag drar upp dem... För att inte tala om ljudet av en asfaltsborr på kontoret, som visade sig vara en elvisp.. Eller när kollegan åstadkom ett högt rivande ljud och jag var tvungen att vända mig om och fråga; - vad gör du? Hon rev itu ett papper...

Efter en dag på välsignade gamla stanskontoret, så begav jag mig hemåt genom stan. Och blev så trött av alla högljudda människor på gatan, billjud och annat skrammel och oväsen. Hemma åkte hörapparaterna av och jag gick in i tyst vila.

Nog blir det bra. Enligt den audionom som ställde in mackapärerna åt mig, så kan jag förvänta mig några veckors inkörning. Sedan ska jag vara invand vid alla dessa nygamla ljud och ha lärt mig hantera mig själv som hårstråshörande...

Visst är livet ganska spännande ändå.

Va?

Det här är min hörselkurva. Normalhörande befinner sig på den övre skalan, den mellan 1-20. Till vänster ligger mörka ljud, bas och buller. Till höger ligger högre, ljusare ljud, tal och fågelkvitter.

Som synes dippar min hörsel både vid basljud och vid mänskligt tal, och framför allt konsonanter. Konsonanter är viktiga för förståelsen, och fyller egentligen en större funktion än vokaler. Tänk ordet Stockholm och jämför sthlm och oo. Vilket av de två senare orden förstod ni innebörden av?

Just det. Så är det alltså för mig.

Lägg därtill mörka basröster, så kan ni ana vilka jag har svårast för att höra. Och varför jag säger "va" så många gånger att jag till slut tröttnar, och istället försöker gissa mig till vad som sägs.

Därför ska den här kurvan programmeras in i en liten mackapär, en mikrodator, som placeras bakom örat - där den sedan ska reglera min hörsel när det behövs, tex vid mänskligt tal i bullriga miljöer.Ett annat namn för den där lilla mackapären är alltså hörapparat...

På torsdag är det dags för installation, typ.

Ja, herregud..

jobb jobb jobb...

Jädra vecka till att ha gått fort..

Nå, det enda jag har att säga så här kvällen innan nästa arbetsvecka - är att mars månad ser ut att bli "all-time high" på fakturerade arbetstimmar hittills i mitt företagande liv. Och det är ju muntert.

Men ack, så trött jag blir.

Bara 1, 5 vecka kvar till minisemester i Barcelona. Det ser jag fram emot.

Puss på er!

Födelsedag x 2

Idag säger vi grattis till Tilde och Trixie, som fyller 6 år..

(på bilden är de nyss inflyttade hos oss, drygt 12 veckor gamla)

Energi - trots allt...

"Allt" i rubriken syftar på att jag är så in i själen, särdeles, innerligt trött på vintern. Jag gillar snö, kyla och vinter - men helst ska detta avnjutas i närheten av en skidbacke, eller åtminstone på Berget. Inte i en slaskig huvudstad och definitivt inte i mars. Och så hatar jag att frysa, vilket jag gör alltid och jämt. Nästan..

Jag vill ha vår! Och jag vill ha värme!

Men trots det, och trots att jag nästan inte orkade krypa upp ur sängen i morse - så fylls jag av glädje och energi bara av att kliva in genom dörren till kontoret på Järntorget. Jag tycker så himla mycket om att komma hit! Den energikicken är nog värd sin fasta kostnad i månaden...

För övrigt ägnar jag mig åt fokusering, fokusering, fokusering. Och ber om ursäkt för att jag repriserar en bild, men dagens väder lockar inte direkt till utsiktsfotografering..

En dröm

En fördel med att vakna ensam - och därtill av egen kraft, utan väckarklocka - är att jag hinner tänka igenom nattens drömmar och faktiskt komma ihåg dem så här långt efteråt.

I natt hade jag en märklig dröm. Jag går på en stadsgata, tillsammans med min dotter. Vi småpratar om ditten och datten, helt avslappnat. Kunde vara vilken stadsgata som helt. Plötsligt lägger jag märke till att några yngre män slänger något omkring sig på gatan, åt alla håll.. Det tar ett ögonblick, så förstår jag att det de slänger - är handgranater. Och jag förstår att vi i princip inte har någon tid alls att sätta oss i säkerhet. Jag ser mig omkring, och ser att det inte finns någon reträttväg.

I drömmen hoppar jag sedan över det som antagligen sker, och befinner mig på ett fält, sannolikt liggande på en bår eller liknande. Någon går bredvid mig och håller mig i handen, i drömmen är personen väldigt bekant - men jag vet inte vem det är. Mitt förnuft säger mig att benen är borta, men jag känner ingen smärta och känner mig väldigt lugn med handen i den bekanta personens hand. Handen är varm och känns trygg. Långt bort hör jag att min dotter pratar med någon; skönt - då är hon alltså i säkerhet också.

Sedan vaknade jag. Med känslan av att min hand håller en annan hand...

Märkligt.

För din skull, Annika...

Sisådärja.. Tror jag börjar få ordning på mig själv och det här nya livet jag lever. Det utan hemmaboende dotter och med en Bergetvistande make. Den här helgen känns det riktigt bra, och jag tycker mest det är skönt med en egenlördag. Man kan säkert tycka att en sådan kan ägnas åt massor av andra saker än det jag har gjort, men jag mår bra av att vara själv just nu. Har alltså tvättat, städat, rensat och spelat högt på stereon. Därtill har jag mediterat, yogat och varit ute och handlat...

Det är fascinerande hur transparent jag är och hur tydligt vissa intrampande mönster är. Åtminstone i efterhand.. Har haft en period av fladdrighet, där tankar och känslor farit runt i olika banor - utan varken mening eller mål (jag vet, Lisa Nilsson..). Det är vid såna tillfällen jag börjar titta på nya utbildningar, läsa jobbannonser och planera framtida resor.. Och så plötsligt slutar fladdrandet och jag landar i allt jag redan visste: Att jag redan är inne på rätt väg och att inget nytt egentligen behöver planeras.

För min del skedde landningen på en yogamatta i torsdags kväll, strax innan en längre sittande meditation. Allt blev kristallklart igen. Och inom mig har ett stort lugn tagit plats och byggt bo.

Allt ordnar sig. Allt är nåd.. Typ.

Vem som helst får ju kalla sig coach...

Jag har sagt det förut och jag inser att det kommer att behöva upprepas till förbannelse:

Det finns en branschorganisation för coacher; ICF. Organisationen står för kvalitetssäkring, granskar och ackrediterar utbildningsföretag och certifierar coacher. För att certifiera sig som coach ställs ganska långtgående krav både på erfarenhet och färdighet. Dessutom förbinder man sig som certifierad coach att följa ICFs etiska regler, organisationen äger rätt att återkalla en certifiering om coachen brister i sitt åtagande. För att kunna söka certifikat på första nivån, sk ACC (ackrediterad coach certifikat) krävs som lägst en certifieringsgrundande utbildning hos något av ICF ackrediterade utbildningsföretag, 100 coachtimmar, 10 mentorcoachtimmar, 2 rekommendationsbrev av certifierade coacher som ska ha sett dig coacha - samt en "uppcoaching" med en examinator.

En intressant konsekvens av att bli certifierad är att man måste vidareutbilda sig och söka certifikat på nästa nivå inom 4 år. Annars förlorar man sitt certifikat. Jag gillar det, man kan liksom inte luta sig tillbaka, pilla sig i naveln och klappa sig på axeln och vara nöjd med att man en gång i tiden valde att bli ICF-coach. För vem vill vara en före-detta-certifierad...?

Nu är det ju riktigt goda tider för coacher; framförallt för sådana som inriktar sig på sk jobbcoaching. Vill påstå att det närmast råder hysteri inom coachkretsar kring Arbetsförmedlingens stora upphandling av jobbcoacher. Från alla håll och kanter hör jag att det ska lämnas anbud och jag själv har fått flera förfrågningar om att vara med i upphandlingen. Omkring 600-700 privata aktörer ska alltså nu handlas upp av AF. Detta på en marknad som redan innan krisen innehöll en rik flora av olika typer av coacher.

Självklart är det spännande att coachyrket lyfts fram och att arbetslösa ges möjlighet att få professionellt stöd. Men jag bävar för ett framtida scenario, där det blir någon slags vildvuxen flora av lycksökare, utan varken utbildning eller erfarenhet av att möta människor i omställning och arbetslöshet. Visst finns det en hel mängd erfarna och kompetenta aktörer, med andra utbildningar och certifieringar inom snarlika områden, och jag måste ju ärligen säga att det inte alls krävs ett ICF-certifikat för att göra ett ypperligt jobb. Men enligt mig, och uppenbarligen enligt flera - bla TSLs VD (se artikel i SVD 23/2) - så är risken stor att dörren öppnas för oseriösa aktörer och på sikt sämre kvalitet..

Och så snabbutbildas nu 750 arbetssökande av arbetsförmedlingen till att bli coacher..

Vad säger man?

söndag

Den här helgen blev inte riktigt som planerat.. Istället för 10-årsparty i Göteborg, så blev det soffliggande hemma i stan - i syfte att mota begynnande förkylning. Så här har jag legat, snörvlande - med katterna som turats om att ligga i knät - och tittat på diverse skidsporter på tv.

Och det snöar. Mysigt för sportlovsfirare förstås, även om jag börjar tycka att det räcker med vinter nu. Om jag nu inte kommer iväg på någon mer skidresa, förstås..

Dagen efter Alla Hjärtans Dag...

Kärlek till alla mina nära och kära!

Alla dagar..

Nåja

Okey, jag erkänner att gårdagen var allt annat än munter och att jag tyckte mer än lovligt synd om mig själv... Även jag behöver sådana dagar, och när lägenheten är helt tömd på andra invånare än jag själv (make+katter på Berget och en utflygen dotter) och mina försök att få till fika- och lunchdejter med diverse vänner bara rinner ut i sanden... Ja, då blir det dystert. Liksom.

Idag känns det bättre. Fint väder och några timmar vid mitt energigivande skrivbord i Gamla stan lättade upp stämningen rejält.

Men ändå. Lånar herr/fru/frk- begrepp från min favvobloggare Annika och undrar om Murphy är i farten (ni vet, han med lagen om alltings jävlighet typ), när jag försöker få till träffar:

Min egen herr T åkte till Berget, frk Å träffade en annan Å i går och är nu på väg till en helg med sin hjärtans kär, frk C jobbar idag (men kan tack o lov fika en stund i morgon, välsignade kvinna!), herr A ställde in dagens lunch pga sjukt barn, herr P avböjde en öl med hänvisning till att han är i Buenos Aires (!)...

Jag menar. Tunga och helt legitima skäl till att inte träffa mig. Och vad kan jag göra åt det? Det får således bli en kväll med Let´s Dance.

Frk N återstår på ¨kontaktlistan, men brukar vara familjeupptagen på helger... Men om du är ledig för dejt, kära väninna - så hör av dig!

Stök och bök

Känner mig obalanserad och stökig i sinnet för närvarande.

Att dottern flyttat ut, är säkert en bidragande orsak till att jag inte riktigt får till den här veckan på något vettigt sätt. Att därtill få besked att min hörselnedsättning nu tagit ytterligare skutt nedåt, och att min läkare rekommenderade mig att prova ut hörapparat - blev liksom lite mycket att ta hand om samtidigt. Hörselhjälpmedel är naturligtvis fantastiskt. Jag hade bara inte förstått (accepterat) att det var så illa..

Men det kunde ju vara betydligt värre. Förstås.

19 år och 260 dagar senare..

så flyttade hon..

- Vart tog alla dessa år vägen?

I´m alive!

Nu är jag tillbaka igen. Har varit i Idre på den årliga skidweekenden och är sedvanligt "skid-hög". En fantastisk helg med toppenväder ger energi - trots att sömnbristen är påtaglig.

Lyckades också med konststycket att stuka foten (tänker inte berätta hur...), men konstaterade att det gick alldeles utmärkt att fortsätta åka skidor. Det var bara att bandagera foten och stoppa ner den i pjäxan. Lika stabilt som gips.. Typ.

Det är betydligt värre med vanliga skor, så idag har jag haltat runt på olika arrangemang i långsamt tempo. - Men vad gör väl lite skavanker, när själen är mild och ljus?

Mera skidåkning i vinter! Någon???

Flygfärdig..

Det är klart att jag har vetat att det förr eller senare skulle vara dags. Delvis har jag sett fram emot den dagen - dagen då jag kan bocka av ännu ett mål i det här livsprojektet. Ett av målen med föräldraskapet är ju att barnet ska bli flygfärdigt och så småningom lämna boet och börja sitt eget vuxenliv..

Men jag hade trott att jag skulle få mer tid att förbereda mig, att det skulle ske inom de närmaste åren. Men inte så här... Plötsligt. Lite chockartat, inom en tidsrymd av några veckor så börjar alltså ett nytt kapitel i den här familjens liv.

Nej, jag var inte redo för det här. Men om dottern är det, så är det ju dags. Något annat alternativ finns inte. Även om det kommer att bli tomt.

Och lite spännande.

God(a) arbetsutsikt(er)!

Nytt arbetsår

Och nu sitter jag vid min hyrda arbetsplats på Järntorget i Gamla stan. Har utsikt (mellan husen) mot Skeppsbron och vattnet.. Just nu snöar det och utsikten är något grumlig, men ändå..

Skoj! Inspirerande! Och väldigt, väldigt rätt..

Här ska jag spendera åtminstone 1-2 dagar/vecka under våren, är det tänkt. Går allt enligt planen, så ska jag utöka den tiden framåt hösten. Det pirrar helt klart i magen när jag tänker på det. Nu ska här planeras och organiseras!

Åter i stan

Och som vanligt, så visade sig Berget från sin allra mest förföriska sida - just när man ska lämna.. Men nu är jag i stan, som sagt. Och det känns faktiskt helt ok. Dotterns närvaro hjälper till att överbrygga skarven och det var hyfsat lätt att landa i en katt- och makelös lägenhet.

Nu blir det stadsliv ett tag framöver.

Snö!

Så kom då snön även till Berget; mitt andningshål, min själsliga kraftkälla - mitt paradis..

Fördelen med vintern är, att det inte finns några som helst sysslor som pockar på att göras - ingen trädgårdsrabatt som ska fixas, eller löv som ska räfsas eller annat som brukar höra resten av årstiderna till. På vintern kan jag vara här och bara andas. Bara vara liksom. Tänka tankar till slut - och om igen. Inget som avbryter, mer än någon måltid som ska ätas, eller en katt som vill bli klappad. Maken och jag umgås, pratar - eller är tysta, men tillsammans. Utan annat som stör. Så välgörande på alla sätt.

Efter nästan en hel vecka här, är det dags att åka till stan i morgon. Det blir säkert också bra, men just nu känns det...

Sådär.

Och så.. En snöängel. Förstås!