Visst minns jag det som igår, då hon plötsligt bara fanns där.. Och låg på min mage. Ett alldeles fantastiskt litet underverk till människobarn. Och som jag tog in henne, varenda cell av mig tog in barnet, beundrade, andades in henne... Så stolt, lycklig och så förundrad över livets mirakel.
20 år har gått idag. Fortfarande samma mirakel. Och jag är lika förundrad, stolt och lycklig.. Och förvånad; vart tog alla dessa år vägen?
Idag har vi firat min älskade dotter M, och jag är alldeles mild och god till sinnes.
Kan man vara annat än tacksam?