Ilska

Jag är en person som sällan blir så där riktigt arg. Egentligen kan jag bara minnas några få gånger i mitt liv, då det verkligen har varit påtaglig ilska jag känner. Vanligare har varit frustration, irritation eller helt enkelt ledsnad.

Dessutom har jag en särdeles förmåga att se saker från flera sidor. Speciellt kanske om jag blir irriterad på en annan person, då hittar jag snabbt något som förmildrar eller till och med vänder på skeendet. En styrka, jag vet - men också ett hinder för att låta den äkta ilskan släppas fram. Många gånger i mitt liv har det som till synes borde vara en självklar ilska utåt - istället vänts till självförebråelser och ledsnad inåt.

Men nu är jag arg. Riktigt kokande ilsken. Sedan några dagar tillbaka puttrar ilskan i mig, jag är arg när jag somnar och lika arg när jag vaknar. Inte mot mina medmänniskor, men inombords. Det är otroligt ansträngande,och jag erkänner att jag har haft svårt att hålla fokus på mitt coachande under veckan, men ack så skönt det ändå är.

Lite sen i reaktionen, kan tyckas. Men livet har krävt annat av mig än ilska. Då - för två decennier sedan - behövde jag lägga all kraft på att hantera livet och att vara lycklig. Nu finns det uppenbarligen utrymme att känna det jag sannolikt också hade behövt känna då...

Och i helgen blir det Berget igen. Att gräva upp en gammal syrenhäck och anlägga en ny, blir en alldeles utmärkt aktivitet för mig. Det blir ett aggressivt grävande - men sannolikt effektivt.

Ja jävlar.