De senaste dagarna har jag läst om Tina Turners konserter i Stockholm, och minns att jag tänkte - då när biljetterna släpptes - att det skulle vara kul att se denna 69-åriga dam, som fullkomligt sprudlar av rockenergi.
Tiden gick dock, och som vanligt så blev det inget av min plan. Trots att jag ändå tänkt en seriös tanke om att fixa biljetter. Ack, sånt välkänt fenomen.
För några veckor sedan såg jag affischer på stan att Salif Keita (den maliske albino-prinsen, med den gyllene rösten och det gungiga riffet) kommer till stan. Som vanligt tänkte jag "Åh, den konserten vill jag gå på!" Tror också att jag messade min make med samma budskap. Men sen gick tiden... Och inte kom jag ihåg det inte.
Tills i morse. Då gick jag in och sökte biljetter, och såg att det fanns enstaka (bra) platser kvar i Konserthuset på söndag kväll. Maken är på Berget, och jag tänkte först skicka ut en fråga om någon ville följa med mig, men insåg att dessa biljetter ju kunde försvinna innan jag fick svar. Frågade mig själv hur gärna jag vill gå på denna konsert, och svarade: - Mycket, väldigt, jättegärna!
Så. Nu går jag på konsert på söndag. Utan eget sällskap, men helt nöjd med mitt tilltag.
(men om någon av er vill följa med, så gå in på selams hemsida och klicka er vidare - det blir en härlig musikupplevelse, jag lovar!)