Jag borde ju ha skrivit om den fantastiska konserten jag var på i söndags.. Åh, liksom. Men det har inte funnits ord. Vad ska man säga? - Att jag redan efter de första takterna fann mig sittandes med tårar rinnande nerför kinderna.. Att jag efter ytterligare några takter inte längre satt still.. Att jag efter den första låten inte längre satt ner.. Att jag resten av konserten dansade musten ur mig och att jag njöt av mina gamla afrikanska danskunskaper sitter kvar...
Nå. Det var en maxad upplevelse att se och höra Salif Keita med band live på scen. Wow, liksom! Jag är SÅ glad att jag tog mig i kragen och kom iväg. Nu blir det mer av den varan, det lovar jag.
Vännen N skrev i ett sms idag, att när hon längtar - så läser hon på min blogg. Oj, tänkte jag. Då måste jag ju uppdatera! Så det här är för min kära, kära vän N. Som för övrigt är en av dem jag har dansat på konserter tillsammans med ett antal gånger. Tror det främst var när under Vattenfestivalens första år. Ja, det var tider det..
Hi hi! (minns.. )
Puss till N och alla andra som finns där! Jag tror på dans och musik. Mera sånt!