Idag fyller min man 8 år.
Det är en födelsedag vi inte direkt brukar gratulera. Ändå är det en dag som varje år gör sig påmind. En dag att uppmärksamma.. Hur maken uppmärksammar dagen låter sig bättre berättas av honom själv.
Mina minnen är konstigt nog kristallklara.
Vid det här klockslaget för åtta år sedan, befann jag mig i ett anhörigrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag ringde några telefonsamtal, till dottern som var på träningsläger utanför Göteborg och till makens (dåvarande fästmannens) mamma.. Tror också att jag pratade med mina syskon, eller iallafall med någon av dem. Personalen hade kommit med te och smörgås, men jag klarade inte av att äta. Åt jag alls den dagen? Jag minns inte.
Men jag minns att jag tidigare den eftermiddagen, närmare bestämt strax efter fikarasten (som på min dåvarande arbetsplats alltid var kl 14.30), hade börjat titta på mobilen och undra om maken inte kommit fram till Uppsala ännu.. Någon timme tidigare hade han skickat ett sms och berättat att han skulle ta motorcykeln från Sollentuna till Uppsala, med löftet att höra av sig när han kom fram. Jag ringde några gånger och sökte honom, fast alla vet att det inte går att svara i telefon när man kör mc.. Timmarna gick utan kontakt, och jag intalade mig att han bara glömt att ringa eller att mobilen laddat ur.
Jag minns också cykelfärden hem från jobbet. Det var en oerhört ångestladdad hemfärd och ju närmare jag kom hemmet desto långsammare cyklade jag. Det var som att jag ville skjuta upp insikten av det jag innerst inne förstod.. Väl hemma kunde jag konstatera att motorcykeln inte stod parkerad där den brukade och strax därefter ringde min svåger..
Några telefonsamtal, arrangemang av kattvakt och ett extremt tunnelseende senare satt jag på tåget till Uppsala och kom fram till sjukhuset någonstans mellan 20-21 på kvällen.
Det skulle dröja ytterligare 7 timmar av ångest och korridortravande, tills jag såg honom rullas upp från operation. Gul och svullen efter alla blodtransfusioner, med dräneringslangar och dropp, och kopplad till respirator... Min man. Jag bad till högre makter.
Minns att jag fick ett första samtal med en läkare som förklarade ingående och pedagogiskt vilka skador han hade och vilka ingrepp som krävts. Och att jag under samtalet knappt tog in någonting vad han sa för att jag var så upptagen med den enda viktiga frågan som jag hade på tungan - men inte vågade ställa: - Kommer han att överleva?
8 år senare kan jag konstatera att det inte bara var maken som fick ett liv till. Även vi - hans familj - fick det.. Det är svårt att beskriva det utan att det låter klyschigt, men tack vare att vi fick förmånen att fortsätta leva ett liv tillsammans, så tror jag att vi uppskattar livet högre än vad vi kanske (vem vet egentligen?) skulle gjort annars.
Jag är så innerligt tacksam att maken inte bara överlevde - utan också valde att leva fullt ut. Det har gett också mig utrymme att ställa mig frågan hur jag vill leva. Att jag idag är mån om att leva i nuet och strävar efter närvaro i varandet - är sannolikt en effekt av min makes pånyttfödelse för 8 år sedan...