Jag har sagt det förut och jag inser att det kommer att behöva upprepas till förbannelse:
Det finns en branschorganisation för coacher; ICF. Organisationen står för kvalitetssäkring, granskar och ackrediterar utbildningsföretag och certifierar coacher. För att certifiera sig som coach ställs ganska långtgående krav både på erfarenhet och färdighet. Dessutom förbinder man sig som certifierad coach att följa ICFs etiska regler, organisationen äger rätt att återkalla en certifiering om coachen brister i sitt åtagande. För att kunna söka certifikat på första nivån, sk ACC (ackrediterad coach certifikat) krävs som lägst en certifieringsgrundande utbildning hos något av ICF ackrediterade utbildningsföretag, 100 coachtimmar, 10 mentorcoachtimmar, 2 rekommendationsbrev av certifierade coacher som ska ha sett dig coacha - samt en "uppcoaching" med en examinator.
En intressant konsekvens av att bli certifierad är att man måste vidareutbilda sig och söka certifikat på nästa nivå inom 4 år. Annars förlorar man sitt certifikat. Jag gillar det, man kan liksom inte luta sig tillbaka, pilla sig i naveln och klappa sig på axeln och vara nöjd med att man en gång i tiden valde att bli ICF-coach. För vem vill vara en före-detta-certifierad...?
Nu är det ju riktigt goda tider för coacher; framförallt för sådana som inriktar sig på sk jobbcoaching. Vill påstå att det närmast råder hysteri inom coachkretsar kring Arbetsförmedlingens stora upphandling av jobbcoacher. Från alla håll och kanter hör jag att det ska lämnas anbud och jag själv har fått flera förfrågningar om att vara med i upphandlingen. Omkring 600-700 privata aktörer ska alltså nu handlas upp av AF. Detta på en marknad som redan innan krisen innehöll en rik flora av olika typer av coacher.
Självklart är det spännande att coachyrket lyfts fram och att arbetslösa ges möjlighet att få professionellt stöd. Men jag bävar för ett framtida scenario, där det blir någon slags vildvuxen flora av lycksökare, utan varken utbildning eller erfarenhet av att möta människor i omställning och arbetslöshet. Visst finns det en hel mängd erfarna och kompetenta aktörer, med andra utbildningar och certifieringar inom snarlika områden, och jag måste ju ärligen säga att det inte alls krävs ett ICF-certifikat för att göra ett ypperligt jobb. Men enligt mig, och uppenbarligen enligt flera - bla TSLs VD (se artikel i SVD 23/2) - så är risken stor att dörren öppnas för oseriösa aktörer och på sikt sämre kvalitet..
Och så snabbutbildas nu 750 arbetssökande av arbetsförmedlingen till att bli coacher..
Vad säger man?