Jo, jag får väl erkänna att jag de senaste åren till viss del trott mig vara osårbar.. På ett sätt immun mot att drabbas av återfall i depression. Att allt jag lärt mig, och att alla steg jag tagit efter min sjukdomsperiod, liksom skulle vaccinera mig mot att trilla ner i avgrunden igen..
Men vad ska jag då kalla den här mentala sörjan jag befinner mig i? Den här trögheten? Den här konstanta nedstämdheten?
Nå, det må accepteras. Det finns grader i helvetet... Och genom att lägga till ordet "light" efteråt, så är det lättare att sätta ord på det.
Så är det således. Det är som det är. Och inte behöver det vara värre än så heller.
Back to basic, som sagt..