Fixar och trixar..

Har inte varit helt nöjd med utseendet på bloggen. Nu har jag pysslat om den lite, får se om den blir bättre. Inser att jag har mycket kvar att lära, och inser också att det tar väldigt mycket tid att underhålla en sån här plats. Är inte helt säker på att jag vill bli fast i det här varje kväll.. Hur roligt det än är att skriva och uttrycka sig, så finns det ju lite annat som pockar på uppmärksamhet. Jobb tex.

I morgon är det dags igen; en dags jobb - en dags återhämtning, en dags jobb etc.. Jag vill tro att det kommer en dag när jag kan arbeta 5 dagar i rad som andra människor. Och bara vara normalt kvälls- och fredagstrött. Så där att man somnar i soffan på fredagskvällen efter en hel arbetsvecka. Ser fram emot den dagen, faktiskt. Bara för att få känna mig lite "normal" igen.

Natti natti.

Voffö är di på detta viset?

Jodå, jag är fortfarande hyfsat i balans, men återigen så trött. Förstår mig inte på denna trötthet, men den har varit mitt signum så länge nu att den helt enkelt får vara med här i soffan och blogga... Enligt min läkare, så kommer den att ge med sig så småningom. Och den dagen är jag således frisk.

Alltid något.

Men så igen: Ännu ett tappat glas! Börjar bli trött på att plocka glassplitter. Om det ska fortsätta så här, så har vi inga glas kvar till nästa helgs bjudning..

Och jag får erkänna att det inte är helt positiva tankar jag sänder till förra lägenhetsinnehavaren, som lade in klinkersgolv i köket. Har ni någon aning om hur mycket splitter det blir när glas möter klinker? För att inte tala om hur kallt golvet är på vintern... Hmm.

Jag önskar mig ett varmt och mjukt köksgolv. Kanske ett studsgolv? Sånt där som simhopparna har i uppvärmningsrummet... Och med värmeslinga under.

Kul att se mig igen

Känner mig glad idag.

Glad för att jag har fått en hel dags kvalitetstid med min dotter.

Glad för att jag tog möjligheten att delta i en manifestation för de burmesiska munkarnas demokratikamp.

Glad för att jag klarade den sociala ansträngningen i början av veckan, med trötthet som enda biverkning, inte minsta tendens till återfall.

Glad för att jag får så mycket positiv respons på bloggen. Vet nu att det är flera som tassar runt här, utan att lämna spår i kommentarsfunktionen. Det gör inget - jag är bara glad att ni läser! Men det skulle förstås vara kul om ni lämnar ett litet tassavtryck nångång.. :-)

Glad för att jag har vågat fatta bra beslut om mitt framtida yrkesliv.

Glad för att jag fått fler skidalternativ att fundera på till vintern (men än finns det utrymme för fler förslag! Vintern är lång..)

Och extra glad är jag för att min livlina, min "coach" - häromdagen gav mig så mycket feedback att jag blev alldeles vimmelkantig av insikter:

Som stressad och tämligen slutkörd personalchef, med ett akut krisläge på jobbet, så började jag gå till en chefscoach sent på hösten 2004. Han har träffat mig under en lång period. Den han träffade var förvisso väldigt trött och sliten, men ändå en mycket engagerad, effektiv, plikttrogen och seriös yrkeskvinna som så småningom brakade ihop och ramlade långt ner i avgrunden. Under min depression ändrade vi, av naturliga skäl, inriktning på träffarna och samtalen med honom har absolut varit - och är - en stor del i min tillfrisknandeprocess.

Häromdagen sa han att han börjar lära känna en annan sida av mig, än de han sett under den - nu ganska långa - tid jag gått hos honom. En person som inte varit närvarande under de här åren. En person med ett "livligt intellekt och en humanistisk ådra som behöver få utlopp" (han sa faktiskt så..). Och det är ju det jag känner själv. Blev därför så himla glad över att han sa det. Tjolahopp liksom!

Alla delar jag har använt under de senaste åren, är förstås också en del av mig - men det här är liksom ännu mera "av den jag är ämnad att vara". En del av mig som inte har haft utrymme att växa och blivit dränerad av att inte få påfyllning... Nu börjar jag känna mig mer integrerad och hel. Äntligen! Vågar inte ens tänka på hur länge sen det var jag träffade mig... Men det är mycket, mycket länge sen...

Så hallå; - Kul att se mig igen! Jag är efterlängtad, saknad och mycket välkommen!

(vilken egotripp!)

På Medis i rött

Jodå, vi var också där.. Trots kyla och snålblåst, så kändes det meningsfullt att stå där tillsammans med så många andra rödklädda människor och få vara en del av en världsomspännande protest.

Många bäckar små.. Jag tror stenhårt på det, tror att det man kan påverka i det lilla - ger ringar på vattnet så att alla de små bäckarna till slut kan bli till en hel å av protester som sedan svämmar över i en kraftfull flod som inte ens en brutal militärregim förmår att bortse från..

Åtminstone vill jag tro det.

Absolut Rött

Skrämmande rapporter inifrån Burma. Nu har militärjuntan tagit än större stryptag om informationsflödet inifrån landet. Internet fungerar inte, mobilnätet ligger nere och i övrigt så ska endast juntans egen version om protesterna få nå omvärlden.

Jag har en mycket obehaglig känsla i mig. - Måtte världens alla goda krafter stå det burmesiska folket bi!

Idag är det Absolut Rött som gäller, även om just den färgen inte direkt är välrepresenterad i min garderob. Jag fick dock en röd täckväst av min syster för några år sedan - för övrigt samma syster som väckte mitt intresse för Burma.

I eftermiddag tar jag min - likaledes rödklädda - dotter med mig, traskar till Medis kl 17.00 och skänker således även en tacksam kram och tanke till min älskade syster S! :-)

Go Red

Fick ett sms i morse

"In support of our incredibly brave friends in Burma: May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28. Please forward!"

Right. I morgon är det röda kläder som gäller! Låt oss tillsammans göra vad vi kan för att på fredliga sätt ge det burmesiska folket vårt fulla stöd. Militärjuntan ser rött - bokstavligt talat - och genom att på ett enkelt sätt visa vår solidaritet med de buddistiska munkarnas protester, så kanske, kanske, kan omvärldens röda protest nå till juntans nybyggda bunker-huvudstad långt in i djungeln..

Dagens rapporter från Burma ter sig alltmer skrämmande. Ett blodbad hotar om inget drastiskt sker. Mer info och protestlistor mm finns hos Burmakommitteén. Ge ett bidrag, skriv på eller gå åtminstone ut i morgon på gator och torg med röda tröjan på!

På något sätt är det som att när depressionen har gett vika, så hittar jag nygamla sidor hos mig. Sedan länge inslumrade, men ack så välkomna sidor... Tror gårdagens och dagens blogginlägg är tecken på ett nyvaknande.

Är solidaritet ett omodernt ord? I såfall är jag hopplöst och omodernt ute..

Go Pink

Idag hade jag tänkt blogga om något helt annat, men så dök den här uppmaningen upp från min blogginspiratör "Mamman", och jag fick mig en tankeställare.

Det är bara att konstatera att jag är lyckligt lottad, då ingen i min direkta närhet ännu har drabbats av bröstcancer. Med tanke på hur många kvinnor som drabbas varje år, så känns det nästan - statistiskt - som det bara är en tidsfråga. Nu är ju livet, tack och lov, något annat än statistik. Men jag tänker iallafall göra en liten insats här och nu för att stötta cancerforskningen och kampanjen Rosa Bandet. Många bäckar små... Så om ni också känner er manade, klicka här.

Sen är det bara att traska ut och köpa en rosa rosett.

En annan sak som berör mig den här dagen (inte heller det här hade jag tänkt blogga om), är utvecklingen i Burma (Myanmar enligt juntan). Av någon anledning har Burmas öde alltid fascinerat mig, ända sedan min syster var där för en väldig massa år sedan. Har nu med stigande spänning (och fasa) följt de buddistiska munkarnas och nunnornas demonstrationer för ett demokratiskt samhälle. Deras fredliga protester bemöts inte helt oväntat av hårda tag av en allt mer pressad militärjunta som svara med tårgas, skottlossning och misshandel med batonger. Åtminstone 7 personer har redan dött, fler lär det tyvärr bli...

Det intressanta är att ett av världens mest slutna länder, med en supereffektiv censur, inte har lyckats hålla omvärlden ovetandes om händelserna den sista tiden. Bilder och beskrivningar inifrån Rangoon sprids av modiga bloggande studenter. Måtte utvecklingen leda till något som i slutändan visar sig vara värt denna alltmer blodiga kamp.

Mina tankar den här kvällen går således till det burmesiska folket. Samt till alla bröstcancerdrabbade kvinnor.

Arbetsplatskonflikt

T tog sitt pick och pack, dvs sin vita Mac och sina gråa katter, till Berget för att - framför allt - komma igång med sitt skrivande.

Det tycks råda viss oenighet om prioriteringsordningen...

Trötthetens blodiga afton

Jag ger mig själv väl godkänd i hanterandet av social interaktion under gårdagens/dagens Kick Off.

Inte en enda gång hamnade jag i dränerande samtal. Mitt sorterande enligt söndagens lista, funkade bra som påminnelse om vad jag bör undvika. Vid något enstaka tillfälle märkte jag att samtalet tenderade gå åt "fel håll", men kunde parera det utan att det drog nämnvärt mycket energi. I lättsammare sammanhang är det lätt att bara helt enkelt gå därifrån, och mingla vidare ..

När jag slapp lägga ner energi på att skydda mig, så kunde jag - varm om hjärtat - konstatera att det finns ett gäng himla goa människor på min arbetsplats! Bra Kick Off, lättsamma övningar, intressanta föredragningar och en lång, sen kväll igår.. Jo, jag är nöjd. Både med tillställningen och med min egen insats.

Men nu är jag så trött, så trött, så trött..

Släpade mig ut i köket, påbörjade matlagningen, började duka fram och... snubblade ett halvt steg, tappade greppet om ett glas som slant delvis ur handen! Skärvor överallt förstås och på sin slintande väg genom handen lämnade glaset ett hyfsat djupt sår i pekfingret. Attans trist. Mycket blod och många svordomar. Ibland är mitt språk inget att hyvas över..

Well. Slutet gott. Maten äten och fingret omplåstrat.

Men det blir nog en tidig kväll i kväll.

Ansträngande samtal

Har förstått att det är populärt i bloggvärlden att presentera listor av olika slag.

Själv funderar jag över hur det kommer sig att jag - som i grunden är en äkta humanist, som alltid drivits av möten med andra människor, som anser mig vara en duktig kommunikatör och en god lyssnare och som oftast kännt mig lyft av samtal med människor - nuförtiden kan bli så in i benmärgen trött efter vissa möten eller samtal? Totalt dränerad liksom.

Det är ju något sjukdomen har gjort med mig och perioden innan jag blev sjuk hade jag många och delvis svåra ärenden på jobbet som dränerade mig på en del social energi. Och jag är medveten om att det är en sund reaktion som syftar till att skydda mig. Men nu när jag är på bättringsvägen igen, så vill jag få syn på fallgroparna innan jag ramlar i dem..

För att inte snöa in på vilka människor som tar eller ger energi, så har jag börjat fokusera på samtalets art. Känns mer konstruktivt att se vad i samtalet som stör mig, inte så mycket personen. De flesta människor har goda avsikter och jag tror säkert att eventuella plumpheter är sagda i all välmening. Men icke desto mindre gör det mig trött och ibland avståndstagande. Och allt behöver jag faktiskt inte ursäkta, även om jag vill förstå..

Det här är alltså en lista över vad i samtalet som jag upplever är ansträngande. Den andra parten har säkert en helt annan bild. Därtill är det här en dagsfärsk lista. Förhoppningsvis avtar det ansträngande med tiden. Eller inte.

1. Om samtalet är uppenbart envägsinriktat, dvs när samtalspartens avsikt är att berätta något för mig, utan att ta reda på om jag är intresserad eller inte. Överhuvudtaget har jag svårt för att bli undervisad, eller "pekpinnad". Jag är sjuk, inte korkad. Inte mer än vanligt åtminstone.

2. Om samtalet rör krångliga, tekniska resonemang. Då börjar min hjärna att knastra. Prata aldrig med mig om IP-telefoni!

3. Om jag upplever att samtalet innebär en förväntan eller nån form av krav på mig, att jag ska bidra med något utöver normal social hyfs (vilket inte är så svårt för mig). Det kan tex vara en förväntan om något socialt åtagande, som jag inte har hunnit ta ställning till.

4. Samtal som förs i en bullrig miljö. Jag anstränger mig alltid för att vara närvarande och lyssnande med andra människor, men när det är för mycket annat runt omkring som stör, så blir jag väldigt trött av ansträngningen. 2 veckor innan jag fick min depressionsdiagnos, så var jag hos en öronläkare som konstaterade nedsatt hörsel. Inte tillräckligt ännu för att få hjälpmedel, men ändå tillräckligt för att det är störande i vissa miljöer. Sjukdomen har definitivt gjort mig mer bullerkänslig.

5. När personer som inte känner mig så väl, och inte har någon aning om min diagnos eller vilken behandling och rehabilitering jag har - vill ge mig tips om hur jag ska hantera min sjukdom. Och det skulle väl aldrig inträffa om jag hade brutit benet.. eller kan ni tänka er att någon säger: "jag tror det är bra om läkaren sätter skruvarna åt det ena hållet". Eller till någon som har diabetes: "Jag har hört att det är bra att lägga om kosten" Eh.. Suck. Jag upplever det ganska kränkande att få höra från medmänniskor att man tex bör motionera. Jaså, liksom. Varför kan inte andra människor lita på att jag får bra behandling? Är det sjukdomens art som gör att de flesta känner sig manade att ha en åsikt, synpunkt eller kunskap? (Åh, här känner jag att jag blir upprörd, skulle kunna presentera en lång lista bara på dumma kommentarer jag hört sedan jag blev sjukskriven för depression).

Sen är det förstås så, att med rätt personer, så står jag ut med ungefär vad som helst. Och med personer som står mig nära, så dyker ovan problem väldigt sällan upp. Av naturliga skäl.

Ovanstående lista är också ett sätt för mig att förbereda mig för den ansträngning jag kommer att utsättas för i morgon, då jag ska iväg på kickoff med bolagets samtliga 160 medarbetare. Sist jag var med på en stor tillställning med jobbet, var sommarfesten 31 maj. Därav dippen 1 juni.

Nu vill jag skydda mig från återfall.

Dåligt samvete

Jag får alltid lika dåligt samvete, när jag hjälper T att fånga in katterna. Eller rättare sagt, att fånga in Trixie. Tilde är inga problem för hon är mest orolig för att T ska glömma henne när han åker. Så hon ser till att hålla sig nära honom under lång tid innan det är dags för avfärd.

Trixie, däremot, fullständigt hatar att åka bil och tycker inte alls det är nödvändigt att åka nånstans överhuvudtaget (gäller även när hon ska lämna Berget) När hon känner på sig att det är dags att bli inlåst i buren, så ser hon till att lägga sig platt under soffan, så att man måste dra fram henne och det känns alltid lika traumatiskt. För att undvika det, så försöker vi ta henne när/om hon sover. Så får hon sitta o vänta i buren och då blänger hon alltid lika nyvaket anklagande på mig; "- jag som sov så gott, hrmpf..."

Nu har mannen med katterna åkt till Berget.

Och för T väntar dryga 2 timmar i bil ackompanjerad av ett ständigt: " - MJAU, STANNA BILEN! JAG VILL INTE VARA HÄR! HÖR DU INTE, MJAU! JAG VILL INTE, SÄGER JAG! MJAU! MJAU!!"

Visst finns det fördelar med att inte behöva åka med.

För mig väntar bortstädning av kattrester och tvätt och lite pyssel. Ett bra sätt att hantera skarven..

Tror jag.

En mellandag.

Har nån j-a infektion i kroppen, sover dåligt och svettas kopiösa mängder i sömnen. Det borde rimligtvis vara för tidigt för klimakteriet, så nåt annat f-nskap är det. Ursäkta svordomarna, men jag har mått så här i över en vecka nu, och det börjar bli lite långtråkigt. Jag menar; om det är en infektion: Bryt ut! Om det inte är det: Sluta störa mig!

Men jag är klart nöjd med att vi äntligen fått upp hyllan över soffan. Det är verkligen tacknämligt att ha sin man i huset titt som tätt. :-) speciellt när han har energi, en dag när jag inte alls är pigg.

T har också packat upp, och kopplat in, luftrenaren, som jag släpade hem från Ica/posten igår. Nu står den här i hörnet och renar vår luft från kattallergener. Den här familjen reagerar nämligen i olika grad på katter... Trots det har vi 2 älskade innekatter, som gör sitt bästa för att förorena vår inneluft. Nå, sanningen är att vår allergi är av det svagare slaget. Jag antar att vi tycker att fördelarna med kattinnehav är så mycket större än nackdelarna.

Luftrenaren gör ett häftigt jobb. Redan efter några timmar vill jag påstå att luften är bättre i vardagsrummet. Inte en nysning på flera timmar!

I morgon blir lägenheten kattfri igen, efter ett kortare besök av de två grå. För övrigt bara det andra kattbesöket sedan april.. Tilde och Trixie har alltmer blivit Berget-katter. De gånger T har varit i stan sedan april har det varit med hjälp av kattvakt, eller över nåt dygn. Tänk vad tiden går.

Tilde signalerar tydligt att hon tycker att det räcker med lägenhetsvistelse nu. Hon har markerat sitt missnöje bla genom att kissa i yuccapalmen och inne i duschen. Därtill skrek hon genom hela vår frukost; och talade om att hon var UUUUUTTTTTråkad! Vi tror att det hon är mest missnöjd med, är att vi har stängda dörrar till sovrummen. På Berget får hon vara överallt, och sover ALLTID i Ts säng.. Det är svårt att kompensera.

Trixie är frimodigare. Hon tycker om att vara i stan, för att det innebär att det nästan alltid är någon i soffan som kan kela med henne och då är hon nöjd... Hon är i allra högsta grad en njutningslysten katt och soffan är Trixieland.

Det innebär alltså att T är på väg till på Berget återigen. Jag förbereder mig för morgondagens skarv och vet att dagen kommer att medföra en stark tomhetskänsla. Så är det, oavsett hur väl vårt sätt att leva är förankrat i oss.

En skarv blir det alltid.

Skidsäsongen närmar sig

Jag har blivit helfrälst på utförsåkning i vuxen ålder.

Första - och under väldigt lång tid enda - gången jag åkte utför var som 16-åring, när jag följde med ett gäng äldre kompisar till Isaberg, i Hestra. Det blev ett högst traumatiskt minne. Tror jag lyckades med att ramla i liften flera gånger, åka rakt in i en gran, samt tappa skidorna högst upp i backen så jag fick kana mig på rumpan ner.. Jag minns att jag upplevde det fruktansvärt jobbigt och grymt pinsamt. Jag hade gråten i halsen hela dagen och lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för detta hemska vansinne.

Men någonstans i bakhuvudet har jag nog alltid vetat, att jag skulle älska att åka utför, om jag väl gav det en rejäl chans... Det är någonting med kombinationen fjälltrakter (som jag har spenderat många somrar i), vind, snö, fart och naturens storhet som är nästintill förförisk. Och för några år sedan provade jag så återigen och föll pladask! Både bildligt och bokstavligt... Sedan dess har jag längtat varje vinter, men inte lyckats komma iväg så mycket som jag har velat.

Det är ju häftigt att lära sig nåt nytt, så här mitt i livet. Och eftersom jag inte strävar efter att bli proffs, så gör det ju inte så mycket att jag saknar ungefär 30 års förkunskaper.

Förra vintern fick jag möjlighet att åka på 2 skidresor, sammanlagt nästan 2 veckor. Det var mycket välgörande och av depressionen märktes intet under den tiden. En bra rehabiliteringsaktivitet, även om jag misstänker att det skulle vara svårt att få den betald från FK..

Nu börjar det dra ihop sig till skidsäsong igen. Mitt dilemma är att jag är den enda i familjen som åker skidor. Känns inte helt ok att övertala maken att än en gång (även om han är en väldigt fin man) tillbringa en vecka i en fjällstuga, med knappt promenadbara vägar. Till saken hör att han ännu inte är kompenserad för förra vinterns julfirande i Idre. Överenskommelsen var nämligen att jag skulle följa med på någon bilträff under sommaren. Men det har liksom inte passat. Och nu är nog den säsongen över.. (synd!)

Dottern bör den här säsongen undvika att utsätta sig för minsta lilla skaderisk, inför eventuella framtida tävlingsutmaningar.. Så henne är det ingen idé att ens försöka övertala.

Men JAG VILL ÅKA SKIDOR! Och det mer än den redan inplanerade weekenden i januari.

Erbjuder härmed ett stycke skidsällskap. Så..

• Om ni är ett gäng som behöver en betalande vuxen till, för att fylla en stuga eller lägenhet - hör av er!


• Om du själv funderar på att åka nånstans, men inte har nån att åka med - här finns jag!

Jag lovar att inte göra så mycket väsen av mig, är hyfsat bra på att laga mat och diskar så klart efter mig. Kan också tänka mig att vara ett sällskap på After Ski om så önskas.

Förslag mottages tacksamt i kommentarsfunktionen :-)

Kommentarer

Håhåjaja.

Det har kommit till min kännedom att det tydligen är svårt att lämna kommentarer...

Nu har jag återigen gått igenom inställningarna för kommentarsfunktionen. Allt ska var helt korrekt; "vem som helst" ska kunna kommentera i min blogg. Så om det inte går - försök igen! Och går det ändå inte, klaga hos Blogger. Eller nåt.

En ny dag. Sol ju!

En födelsedag

Dottern och jag var uppe tidigt i morse och sjöng för T, som idag fyller 47 år. Vi lyckades hålla katterna utanför dörren (de får inte vara i sovrummen i stan, det är nog därför de trivs bättre på landet..), genom att muta dem med dyr skinka. De höll sig nöjda ungefär så lång tid det tog för oss att sjunga, att väcka T, att vältra paket över honom och låta honom smaka på te och tårta...

Sedan började serenaden. Katterna tycker INTE om att vi umgås utan dem bakom stängda dörrar. Och de ville väl också sjunga för T. När de gör gemensam sak, genom att i kör ropa KOM UT; KOM UT; KOM UT; KOM UT, så är det svårt att förhålla sig kallsinnig. Så det var ju bara att förflytta firandet till frukostbordet.. M hade sovmorgon och för mig är torsdagar än så länge en "sjukdag", så vi fick en lugn och lång start på dagen.

Kvällens middag blev grekiskt på Kamarina. Lammfilé med dragonsås, tsatsiki o potatis. Till det Retsina.. Mums! Längtan till Grekland gjorde sig lite påmind igen. Nåja, förr eller senare är vi nog där igen.

Förra gången vi åt tillsammans på samma restaurang var på Ms 18årsdag, då hon sprintade hem efter legitimationen. I kväll hade hon den med sig. Man blir kanske klokare med åldern.. :-)

Det känns så skönt att vara tillsammans alla tre, det är inte alltför ofta det sker nuförtiden. Avslutar nu i soffan med varsin dator (nördig familj?). En mycket bra dag i familjens liv. Och T är glad och nöjd med allt omhuldande, så allt är precis som det ska vara en sån här dag.

Försöker förstå

Det är nog lätt att bli besatt av bloggandet. Inte nog med att man ska ha något vettigt att skriva om - man måste ju pyssla med bloggen. Underhålla den liksom; fixa bilder, rubriker, textstorlek mm... Och så när man just har lagt upp ett nytt inlägg, så ser man ett stavfel, eller ett mellanrum för mycket, eller nåt annat som stör en språklig typ som jag... Ett heltidsjobb. Puh.

Nu försöker jag komma underfund med varför gårdagens inlägg publicerades med datumet 18:e, trots att det lades in den 19:e (jo, jag har ställt in rätt tidszon). Har fixat det nu, men undrar ändå varför det blev fel.. Hm.
Nån som vet?

Således är det idag som T fyller år. - Grattis, finaste maken!

Vardagsless

Humdidum..

Bloggen pockar på att få en riktning. Tror jag fortsätter med ambitionen att ge en glimt av mitt liv. Och mitt liv, som alla andras, innehåller både smått och stort, högt och lågt, djupt och ytligt. Således bryter jag av gårdagens "grattis" med dagens.. Nedan:

Jag hade nog inte tänkt att skriva om min ohälsa. Åtminstone inte redan. Är kanske lite rädd för att det ska upplevas självömkande och beklämmande... Men depressionen har varit så påtagligt närvarande i mitt liv, att jag märker att det blir konstigt om jag låter bli. Den vill göra sig hörd. Månne är det först nu, när den börjar ge vika, som den tål att beskrivas. Och den är en del av mig även om den kommer som en icke välkommen, objuden gäst.

När jag blev sjuk förra hösten så upptäckte jag att jag kände igen tillståndet från tidigare i livet. Jag har nu förstått att jag varit på väg in i depressioner några gånger tidigare, men att jag då med hjälp av ren och skär viljestyrka lyckats hålla den ifrån mig. Under förra året räckte inte viljan till och jag tappade långsamt fotfästet. Orsakerna är naturligtvis flera, men en starkt bidragande orsak var som för så många andra en orimlig arbetsbörda. Visst kan man i efterhand lasta både mig själv och min arbetsgivare för att inte ha sett utvecklingen. Men det finns ingen enkel förklaring, lite av "hönan eller ägget"..

I början av min sjukdomsperiod så samlade jag på bra stunder och bra dagar. När jag hade flera bra dagar i rad så började jag hoppas på en friskare framtid. Men så fort jag började tro att det vände till det bättre, så kom alltid ett bakslag. Som att ramla ner i ett mörkt hål. Under en lång period visste jag inte om jag vågade tro på bättring överhuvudtaget, men hade inget bättre alternativ än att ändå försöka fortsätta framåt. Och smygande kom så en stadigare grundstämning. Idag räknade jag ut att jag inte haft någon djupare dipp sedan 1 juni. Och faktiskt tror jag nu att själva grundsjukdomen har gett vika och att det som nu återstår att hantera, är att läka från sviterna från den.

En sak som är svår att hantera nu, är att tillåta mig att vara låg. Alltså så där lagom-låg; normal-less liksom. Märker att jag inte riktigt vågar ta in nedstämdheten när jag har en sämre dag, är så himla rädd för att det är depressionen som kommer tillbaka. Samtidigt så kan jag inte längre förlita mig på viljan, så nu tränar jag på att våga möta de sämre dagarna utan att slå på viljekraften. En utmaning kan jag lova.

Så, jag har haft några låga dagar sista veckan. Och det har väl folk i allmänhet? Även utan att ha fått diagnos på ohälsa...?

I morgon fyller min älskade make år. Det blir säkert en bra dag :-)

En bemärkelsedag minsann!

För tretton år sedan inföll den här dagen på en söndag. Därtill var det val till riksdagen. Men inte minns jag någonting av det, för det hände något mycket större den dagen. Min brors förstfödde son såg nämligen dagens ljus!

Grattis på 13 årsdagen, A!!

Och ett grattis till min käre bror och dito svägerska, som nu inleder sina karriärer som tonårsföräldrar! :-)

Att börja blogga

Jag har länge funderat på att börja blogga.

Har alltid haft en stark längtan att uttrycka mig i skrift och på ett sätt som når utanför mig själv - alltså utanför dagboksnormen. Alla gånger i livet jag börjat skriva dagbok, har jag ganska snart upptäckt att jag skriver utifrån möjligheten/risken att någon annan ska läsa. Trodde en gång i livet att jag skulle bli journalist, men det var innan jag upptäckte att de gör så mycket annat än bara skriver.

Då jag är gift med en författare, så är inspirationen för skrivandet aldrig långt borta...

Efter att ha ägnat mycket dödtid åt att surfa runt bland andras bloggar, så blev jag dock ganska avskräckt. Det finns något väldigt självgott i själva bloggandet som fenomen. Vilket i och för sig inte är så konstigt, då man ger sig själv såpass mycket utrymme man själv vill. Det finns också ett otal bloggare som har sett som sin största mission här i livet att kritisera, misstänkliggöra och förlöjliga andra bloggare..

När jag förra hösten blev sjukskriven för depression, så var självbevarelsedriften alltför stor för att publicera mina innersta tankar. Mitt - stundtals smått överdrivna - integritetsbehov rekommenderade mig starkt att låta bli då.. Risken var överhängande för inlägg som jag kanske kännt mig tvungen att radera senare. Eller inte.

Men nu när jag mår mycket bättre och har börjat hitta tillbaka till mig själv, så dök lusten upp igen. Och eftersom jag upptäckte att det enda som hindrade mig, var min egen prestationsångest - så var det ju bara att utmana mig själv. Vem vet,det kan kanske t.o.m. bli riktigt bra (!)?

Jag har i dagsläget en enda ambition med den här bloggen; att kunna ge en liten glimt av min syn på livet och världen. Och det med stor respekt och kärleksfull insikt om att jag inte besitter de enda sanningarna.

Nå, nu har jag bjudit in personer jag känner och litar på, hit till min nystartade plats i cybervärlden.

Må jag så hålla mig på rätt sida om självgodhetens gräns och minnas de ord Jonas Gardell någon gång sa:

"Självgodhet är också en godhet"!

Indiska funderingar

Min systerdotter, med pojkvän, befinner sig i Calcutta de närmaste 9 månaderna. Tack och lov har hon har skaffat en blogg. Till glädje för alla oss som saknar henne. Och alla andra förstås.

Att läsa om deras indiska vardag väcker både saknad och längtan till liv.
Innerst inne har jag den där ständigt pockande reslusten och en längtan efter att stanna en längre tid på ett nytt ställe och ge mig själv möjlighet att känna in livet, dofter, vardag och människor.

Någon gång..

http://www.nordlundskafunderingar.blogspot.com/

Hennes storasyster är ju redan en driven bloggare; läs gärna henne också - även om hon inte befinner sig i Indien. Inte just nu iallafall. Men hon och jag ska någon gång i framtiden resa till - och i - Tanzania tillsammans...

http://elsajohanna.blogspot.com/

Stresshantering

Tydligen har jag skaffat ett bloggkonto som har vissa egenheter för sig... Min älskade make har fått pröva sitt tålamod genom att försöka få kommentarerna publicerade. Jag tror dock att min blogg bla har som syfte att få syn på det moderna samhällets stressorer. Således SKA vissa saker ta lång tid.

(eller så är det nån inställning som jag inte har kläm på än?)

Godmorgon!

Debuten!

Så faller även jag för lusten att uttrycka mig på nätet.

Här är så min alldeles egna blogg, som förhoppningsvis kommer att presentera en hel del både meningsfullt och meningslöst; tankar, funderingar, reflexioner och i övrigt olika bryderier om stort och smått.

Försöker förhålla mig öppen och förutsättningslös. Framtiden får utvisa vad denna lilla blogg för med sig.

På återseende!