God Juldag

Jag gillar julen, visst gör jag det. Även om jag ogillar väldigt mycket runt omkring.. Men mest gillar jag nog juldagen. Dagen efter "det stora sjöslaget" (med mat och klappar och trevligt umgänge) då man liksom går ner för landning, softar med en bok, tar en lång promenad, äter praliner och fortsätter med sitt stillsamma umgänge.. En dag utan några större förpliktelser.

På juldagen infinner sig den verkliga julfriden. Först nu är jag helt och hållet i fas med julen.

God Juldag kära bloggläsare!

Smått missnöjd

Får inte riktigt till det.. Inte helt nöjd.. Men det ger sig.

Återkommer.

Njae...

Haha, ska man lita på min blogg - så kan man ju tro att jag verkligen har blivit Bergtagen på riktigt. Och helt enkelt blev kvar på Berget.. Forever liksom. Men så blev det inte.

Inte ännu.

Bergtagen

Välsignade Berget. Så tacksam jag är för att vi har det här stället. Trots att vattnet har frusit, och jägarna skrämmer bort mig från dagens tänkta skogspromenad - så vill jag inte vara någon annanstans än just här. Just i den här stunden.

Bara vara här. Kura skymning i soffan, med det magiska blåa ljuset utanför fönstret. Och veta att jag får vakna här ännu en morgon.

Tacksam.

Besatthetens ansikte

Som jag skrev häromdagen - jag tenderar att bli besatt av bloggandet på Mindful Coaching, samt på annan allsköns affärsnätverkande på webben, jag har till och med startat ett twitterkonto.. Jösses amalia. Det liknar nästan mitt beteende när jag grävde upp en syrenhäck på Berget sommaren 2007. Jag slutade liksom aldrig..

Den gången resulterade grävandet i ett beslut om att lämna dåvarande yrkesroll - och i förlängningen dåvarande arbetsgivare.

Vad månde komma ur besattheten den här gången?

Sagt och gjort

Om än några veckor senare..

Men nu är företagsbloggen publicerad! Kolla in Mindful Coaching

Och jag har varit helt besatt.. vågar inte räkna efter hur många timmar jag suttit vid datorn idag, istället för att yoga, meditera, dammsuga eller städa efter katterna. Huja. Men skoj är det - kreativt liksom!

Puss säger den fyrkantsögda bloggerskan!

Sociala medier..

Igår var jag på ett seminarium, en heldag på temat Online Marknadsföring.. Första halvan av dagen var jag inspirerad och fick lite knuffar framåt att ta tag i sådant jag tänkt - men ännu inte gjort.

Andra halvan av dagen började min hjärna småkoka, ni vet.. på engelska kallas det för att man blir "overloaded". Precis så. Alla dessa sociala medier, och alla tips om vad man kan använda dem till gjorde mig otroligt matt. Och inte ett dugg inspirerad. Twitter, Flickr, Blogg, Facebook, YouTube, Gowalla, Foursquare och f-n och hans moster.

För några år sedan skapade ordet IP-telefoni samma fenomen i min hjärna..

Men jag har åtminstone börjat fundera på att fixa en blogg för min verksamhet. Så får den här fortsätta vara lite småputtrigt personlig och inte ett dugg "säljande". Vad tror ni om det?

Puss och kram!

Time passes..

Och ibland händer saker som får livet att stanna upp. Och man skiftar fokus än en gång och vänder sig inåt sitt hjärta - och ut mot de som står en nära och kära - och påminner sig om vad som är viktigt.

Störst av allt är kärleken. Så sa Daniel till sin Viktoria. Och så säger jag till alla de som misströstar. Kärlek till livet, till mina nära, till mig själv och till allt det som är vackert.

Kärlek!

En månad senare..

Oj, vad tiden går. Nu är mitt liv fyllt av diverse olika nivåer och inte vet jag i vilken ände jag ska börja..

Uppdatering kommer inom kort. Lovar.

en vecka senare..

Så gick en vecka, och nu är 50-årsfirandet över för den här gången. Har just vinkat av man och katter, tömt kattlådan, plockat bort kattmatskålarna och förbereder mig nu för att totalfokusera på en späckad vecka.

På återhörande.

Ny dag - och en jubilar!

Ja, vad säger man en dag som denna? Inte kunde jag drömma om att SD skulle ta sig in i riksdagen, men ibland drömmer man mardrömmar. Därtill tycks vi få en fortsatt borgerlig regering. Inte önskade jag detta, även om jag naturligtvis insåg att det var en reell risk. Håhåjaja.

Det är definitivt dags att kavla upp ärmarna och engagera sig.

Men först vill jag gratulera min älskade man som fyller jämnt denna dag! Må denna dag vara en dag fylld av kärlek och framtidstro - för i längden vinner kärleken över allt. Även tveksamma valresultat..

Grattis min T. Jag älskar dig!

Morgonfundering

Morgon på Berget. I morse satt jag på trappen en lång stund och bara tittade. Nere i slänten betade några hjortar, luften var fuktig och disig, regnet föll så stilla och jag var så helt och fullt bara här.

Klockan är nu inte mer än 10 men jag har redan varit uppe i fyra timmar. Det blir mycket dag kvar, när man vaknar tidigt. Jag har länge kämpat med att vrida om min dygnsrytm, så att jag kommer upp tidigt och kan möta morgontimmarna och öva det jag övar.
Det har dock varit en ständig utmaning. Kvällsmänniska som jag är, så har det varit mycket svårt att komma i säng på kvällarna, vilket naturligtvis har gjort det än mer motigt att kliva upp på morgonen.. Till detta kommer denna nedbrytande matthet och energilöshet, som jag känt i så många år. Det har inte heller underlättat. Kanske, kanske energin kommer till mig nu.. Långsamt.

Men till syvende och sist handlar det nog allra mest om vilka drivkrafter jag har.. Vad jag innerst inne drivs och motiveras av. Vad som gör att jag vill gå upp i arla morgonstund, trots att den mjuka sköna sängen lockar till att stanna kvar. Vad jag vill ge min dag till.

Har jag funnit nyckeln?

Den jag är..

Tacksam för en oerhört insiktsfull samtalspartner. Dagens tema är nämligen identitet. Och den ständigt behövda påminnelsen om att jag är ok som jag är.

Tänk att den insikten har så många olika ingångar.. Och att frånvaron av insikten dyker upp i de mest oväntade situationer.. Men jag är verkligen på rätt väg. Hittar min inre stabilitet, traskar vidare på den väg som är min. Tillbaka till min sanna identitet. Mitt sanna jag. Och jag är fullkomligt ok som jag är.

Kryptiskt? Inte till närmelsevis lika surrigt som det är i mitt inre.. Men jag ÄR ok.

Och det sprider sig en stilla lyckokänsla inombords..

Ny design

Vad tycks?

Glad och lätt om sinnet

Jodå jag är hemma igen.Det har bara tagit mig några dagar att sätta på datorn och komma i fas igen. Men nu är jag här.

Jag mår förträffligt bra och är SÅ glad och tacksam för dessa första tio dagar av min yogalärarutbildning!

Har fått massa nya fina yogavänner, haft förmånen att lära av fantastiska lärare och mött både mörker och ljus i mitt inre. Yogan har varit suverän för kropp och själ, om än rejält utmanande..

Nu är jag verkligen supermotiverad att sätta mina dagliga rutiner ännu mera stabilt än tidigare. Går upp tidigt varje morgon och rullar ut yogamattan; gör mitt personliga program och avslutar med en stunds meditation. Sedan möter jag dagen, pigg och fräsch.. Än så länge går det lätt som en dans, och självklart är jag mycket medveten om att det kommer trögare dagar och när vi närmar oss novembermörkret kan det nog bli en stor utmaning att ta mig upp ur sängen kl 5...

Men med glada tillrop och en ständig inre påminnelse om min intention - så går det säkert bra.

Och i januari bär det av till Bali för steg 2 i utbildningen. Vill försöka stanna några veckor även efter utbildningen, vet inte om det kommer att funka, men har det som målbild och drivkraft framåt.

Men innan dess händer det massor av bra saker. Min älskade man fyller tex år. Jämnt ju. Och det kommer att firas.. Notera 25/9 i era kalendrar..

Frid.

Sama Yoga

Befinner mig på yogalärarutbildning i Varberg..

Omtumlande. Roligt. Jobbigt. Intensivt. Spännande. Fantastiskt.

Idag har jag fått mitt personliga program som jag ska träna på 5 dagar/vecka i 3 månader framåt. 1,5 timme om dagen.. Stärker framför allt mage, rygg och stöttar energinivåerna. Jojo.

Dagen innan jag åkte fick jag bekräftat att min sköldkörtel inte är fullt fungerande. Tröttheten fick sitt svar och jag fick Levaxin utskrivet. Men inte vill jag äta kemiska preparat någon längre tid. Nu satsar jag således på att yogan ska göra mig pigg som en lärka.

Håll tummarna.

Energi.. eller nåja.

Den här veckan tar jag mig i kragen.. Efter att ha tillbringat första stadsveckan i - nästintill - mental och fysisk koma, så har jag nu storstilat startat med mina gamla vanliga morgonrutiner (meditation, yoga) och därtill plussat med en snabb morgonpromenad. Känns lite duktigt och ger energi in i arbetsdagen.

Som den "deadline-personlighet" jag har tendens att vara, så har sannolikt min ökade energi även att göra med att jag i morgon har två uppdrag att genomföra. Först ska jag till en gymnasieskola och hålla en workshop om mindfulness för lärarna - skoj skoj! Jag jobbar gärna mot skolor.. Senare under dagen ska jag presentera mitt upplägg för några kollegor.. Och på måndag infomöte, innan jag försvinner från stan i 10 dagar igen. Börjar således bli lite knappt om tid för allt som behöver göras.

Alltså MÅSTE jag sätta igång. Nu. Nu. Nu. Snart...

Men jag har faktiskt också bokat en läkartid för att ta prover och gå igenom alla mina värden, för att kanske hitta en orsak till denna - i grunden - onormala trötthet. Men mer om tröttheten en annan gång. Här kör vi på vilja - så nu måste jag jobba lite. NU.

Kärlek och energi till er alla!

Nåja

Såååå seeeegt att starta någon form av arbetsenergi. Jösses amalia, liksom. Nu är det torsdag och jag har iallafall - tack och lov - haft ett klientsamtal på morgonen. Äntligen kände jag mig lite inspirerad och energisk. Påminner mig om att det är det här det handlar om.. Mötena med människor. Ju. Men att det ska vara så evinnerligt trögt att komma igång..

Nåja. Jag övar ständigt på att acceptera alla mina olika egenheter... Och inväntar således energikicken.

Under tiden så nostalgifrossar jag i Simhopps-EM från Budapest..

Skanstullsbroar..

När min dotter var riktigt liten och just börjat på dagis och jag just börjat jobba, så hade jag ungefär 15-20 minuters tunnelbanefärd från den söderförort jag då bodde till min dåvarande arbetsplats mitt i city. Minns att jag uppskattade den restiden för att ställa om från det ena livet till det andra.. Lämnade dottern på dagis och sprang till tunnelbanan med andan i halsen. På kvällarna lämnade jag jobbet och sprang till tunnelbanan..

Själva omställningen skedde ungefär när tåget passerade Skanstullsbron; På morgnarna ändrade jag skepnad från stressad småbarnsmamma med dåligt samvete till stressad yrkeskvinna med dåligt samvete.. På eftermiddagarna skedde förändringen åt motsatta hållet således.

Sedan dess har jag alltid kallat den typ av skarvar för mina "Skanstullbroar". Bodil Jönsson lärde oss småningom att det kallas för "ställtid" och att vi alla behöver det - men för mig har det fortsatt att heta Skanstullsbroar. Nuförtiden har jag lärt mig hantera vardagens förändringar genom att medvetet införa små broar här och där under dagen; mestadels tidsmässiga -men även fysiska. Att alltid promenera hem från kontoret är tex - förutom att ge hälsosam motion - inget annat än mitt sätt att skapa en skanstullsbro mellan de olika sammanhangen.

Att transformeras från en sommarledig skogsbo till en arbetande stadsbo innehåller alltid visst motstånd. Det här året är inget undantag - det känns som om Skanstullsbron är oändligt lång och det går väldigt väldigt trögt att ta sig över den...

Men igår så passerade jag och maken - på riktigt - Skanstullbron och upplevde en Leonard Cohen-konsert som var magisk... Helt och hållet kärlek!

Sådant underlättar.

Puss på er!

Nobelpristagare

Har förresten gottat mig i två fantastiska romaner de senaste dagarna. Och båda skrivna av kvinnliga nobelpristagarinnor..

Månne är jag lite sen, men har alltså nyss läst ut 1993 års pristagare Toni Morrisons "Älskade".. Och - är jag den enda svensk som inte läste den här som ung? - så sträckläste jag 1909 års pristagare Selma Lagerlöfs "Kejsaren av Portugallien" .

Båda romaner var underbara, och helt olika. Jag njöt varenda stund av läsningen. Vore jag vore lite piggare, så skulle jag skrivit två längre recensioner. Nöjer mig med att ge dem varsina topphöga betyg.. Och har ni ännu inte - mot förmodan - läst dem.. Gör det!

Jojo.

Snörvel-Maja

Har de senaste dagarna mest snörvlat och sovit.. Inte går det att begripa varför jag blev förkyld just nu, mitt i sommaren - efter mer än en månads ledighet och avkoppling. Men vad jag noterade var att luften plötsligt gick ur mig, och det i samband med att jag definitivt bestämde mig för när jag ska åka hem och alla planer inför hösten ska tas tag i.. Då kom förkylningen. Haha, liksom.

Men inte gör det speciellt mycket. Bättre nu, när det ändå är grått och regnigt ute, istället för tidigare - när det var högsommarvärme och badväder. Jag föredrar att vara förkyld när vädret stöttar innetillvaro.

Och jag läser och läser och läser.. Det var liksom bara det som återstod för att beteckna den här ledigheten som totallyckad. Så då är ju allt gott.

Aahtjoo.

Mindfulness på Berget

Häromdagen slog det mig att jag nog i hela mitt liv har sökt enskildhet, stillhet och tystnad. Kanske en naturlig följd av att vara yngst i en stor - hyfsat bullrig - familj, men ändå.. Minnena från otaliga skogspromenader som barn och tidiga sommarmorgnar i hästhagen, kom över mig som kristallklara pusselbitar.. Att lufsa runt i skogen har alltid givit mig sinnesfrid och återhämtning. Och jag har faktiskt alltid kunnat sitta stilla - och bara vara - med fokus inåt.. speciellt i kontakt med naturen. Idag vet jag att jag tidigt utvecklade en form av meditation, inte alls olik den jag idag utövar.

En helt annan story är att jag inte alltid har gillat den här sidan hos mig, utan har likställt denna längtan efter stillhet med en - icke accepterad - handlingsförlamning.. Jag tyckte att jag borde vara på nåt annat sätt. På samma tema som att jag länge försökte leva upp till bilden av en social, utåtriktad - extrovert - person. Det var förresten inte alls längesedan som jag hörde en kurskamrat beskriva mig som introvert, och jag minns hur förbluffad jag blev över att det var så hon såg mig.. Jag? Men sedan: vilken lättnad. Hon hade sett mig precis som den jag är.. Jo, jag är ganska inåtvänd, reflekterande och - stundtals - tyst. När jag kunde acceptera att det är den jag är, så blev allt så mycket lättare. Och att se hur jag alltid sökt sociala yrken för att få utlopp för den sidan hos mig, och samtidigt förstå att just därför blev mitt behov av enskildhet utanför jobbet än större. Så viktigt att tillåta sig att vara just precis den man är; Jag är tillräckligt bra som jag är.. Och att ingenting är hugget i sten. Ibland är jag supersocial, och ibland inte. Det får vara så.

Så nu tillbringar jag de sista veckorna av ledigheten åt att samla kraft, fylla på mina reserver för att sedan möta höstens många utmaningar förberedd på bästa möjliga sätt. Morgnarna inleds med långa, långsamma yogapass med efterföljande "sittande". Sedan följer långsamma frukostar, långa skogspromenader, långsamma joggingpass (jo, faktiskt - nystart efter över 2 års "inte-springa"), långa och djupa samtal med maken.. Och försöker vara helt närvarande på vårt älskade Berget. Här och nu, just den här stunden..

Det kan inte vara så mycket bättre än så här.

Mera kattliv

Äsch. Vad gör man? Enligt min mor - som hade hört det av sin egen mor - så lär min gammelmormor ha haft sån pli på sin katt att den lät bli småfåglar. Sant eller osant, men visst vore det skönt att slippa döda - eller ännu värre; halvdöda - fåglar på trappen. Eller på köksgolvet..

R.I.P lilla fågel.

(det här är egentligen en gammal nyhet.. Idag har det bara regnat och då behagar inte mördarkatterna sig ut)

Kattliv

Jo, jag vet att jag borde ha tagit kort på den mus som Tilde så varligt lade framför mina fötter när jag just skulle inleda en längre yogasession... Men just då ville jag bara bli av med liket. Det gav liksom inte så positiva energier.

Dripp dropp

Det regnar på Berget. Det går liksom att ta på hur glad naturen blir av fukttillskottet, och jag har gärna en dag i fåtöljen med bok.. Har haft ett trevligt dygn med besök av mor, som egentligen kom hit för att påbörja arbetet med att skrapa fönster, men vi bestämde oss för att åka och bada istället.. Jag gillar sådana omprioriteringar.

Mor åkte hem för någon timme sedan, och nu har jag några dygns egentid med katterna. Maken är på norrländsk roadtripp och är just nu hos kompisen P utanför Skellefteå.

Här är tyst, fridfullt.. I balans helt enkelt.

Nystart och ny design

Sitter under björkarna med min lilla laptop i knät och tänker att om jag nu ska starta om bloggandet, så behövs en uppfräschning.. En nystart på bloggen och bloggandet.
Kommer att pröva lite olika designer, så det är inte alls säkert att den kommer att se ut just så här nästa gång man kikar in.

För övrigt måste jag ju tillstå att sommaren hittills har varit helt superb! Och då pratar jag inte bara om vädret, som naturligtvis gjort sitt till - utan framför allt om det jag hittills har upplevt: Veckan före midsommar var jag så äntligen i Ludvika och fick vara med om Jon Kabat Zinn och Saki Santorelli (grundaren respektive nuvarande "director" av Center for Mindfulness). Deltog alltså i en 7-dagars utbildningsretreat och det var precis så fantastiskt bra som jag hade hoppats. Vilka otroligt genuina personligheter; så mycket värme och närvaro att varenda en av de 130 deltagarna måste ha känt sig omhuldade och sedda.. Jag är så imponerad över vad de har åstadkommit och blir bara än mer övertygad om att jag valt rätt väg in i mindfulness.. Känslan sitter kvar..

Tog veckan efter en kort stadstur med lite fix och trix, for sedan till Jönköping där jag umgicks med Fina Far och därtill bodde hos en kompis på hennes härliga lantställe. Mycket trevlig helg!

Och så.. Ytterligare några dagar senare for jag till Varberg och var med på en yogakurs med - jag gissar (har inte så många att jämföra med förstås) en av världens bästa yogalärare! Det var helt fantastiskt och omtumlande. Såpass att jag nu anmält mig till en yogalärarutbildning för honom med start i augusti.. oops, liksom. Så det kan gå..

Pussar och kramar från det vackra lilla huset på Berget!

I´m alive!

Men det är nog så.. Att det här med att blogga för närvarande känns trögt. Det jag skulle kunna blogga om, som upptar stor del av mitt sinne just nu - är sådant som ännu inte hittat de rätta orden. Åtminstone inte de publika orden.

Men jag vill ha kvar den här möjligheten till personligt babbel. Ägnar ju en smula tid åt Facebook nuförtiden, men där är det en salig blandning av nära vänner, anhöriga och mer perifera kontakter.. Och en hel del som kan vara bra att ha som affärskontakter. Där vill jag inte skriva allt som jag skulle kunna läcka ut här. Och facebook är ju ganska begränsat överhuvudtaget. Faktiskt ganska trist, när jag tänker efter. Men ändå inte. Hm.

Nu vet jag att min bloggtorka sannolikt har skrämt bort mina läsare, men om ni är kvar: Håll ut - håll ut. Jag kommer igen.

Puss och kram på er!

Bloggtorka..

Återkommer.

Vårtrött..

... men glad ändå!

Just det!

En sak kan jag faktiskt bestämma mig för att blogga om..

Igårkväll hade jag informationsmöte om Mindfulness. Föreläsning typ. Jätteroligt, inspirerande och lite egotrippande. Förstås.

Men.. I vanliga fall gör jag detta ihop med min kollega, men hon var - dessvärre- sjuk igår. Och då märkte jag hur många småsaker jag var tvungen att hålla i huvudet, förutom själva föreläsningsämnet liksom. Bland alla saker jag gjorde, vara att tända små värmeljus lite här och var i lokalen. Inte vet jag om någon av deltagarna märkte det, men jag tyckte det kändes lite mysigt liksom.

En av de första sakerna jag gjorde efter föreläsningen, var att gå runt och blåsa ut ljusen. Jag hade det liksom i ryggmärgen, ljusen ska blåsas ut.. Ju.

Plockade ihop disk, attiraljer och bar in bord och stolar i konferensrummet och såg till att kontoret såg representabelt ut igen. Sedan gick jag hem. Och landade. Och sov..

Och vaknade kl 03.39! Med en enda tanke i huvudet: - Jag släckte aldrig ljusen på toaletten!

Tänk er: en lastgammal fastighet i Gamla stan.. Hur j-a brandfarligt som helst. Och jag släckte aldrig ljusen på toaletten!!

Sannolikt hade de redan brunnit ut. Jag var inne på toan två gånger i gårkväll, och tänkte aldrig på om de små värmeljusen brann eller ej.. Men sannolikt var det redan utbrunna.

Jaha. Vad gör man? Plockade upp telefonen och wappade in på senaste nyheterna, men ingenstans stod det om en brand i Gamla stan (hajar ni vad stört?) och försökte sedan idka mindfulnessandning och komma till ro.. Gick sådär. Klockan 7 bestämde jag mig för att jag nog skulle blivit kontaktad om kontoret brunnit ned..

Och när jag klev in genom dörrarna kvart i nio, så såg allt ut som vanligt..

Så kan det gå.

Crowdy

Har just nu så många bloggämnen i huvudet att jag nog får avvakta en stund.. Behöver sortera och prioritera. Och se om jag kan fixa mitt tangentbord.. Mellanslagstangenten är liksom stum och vill bli hårdhänt behandlad för att lyda. Det är inte riktigt min melodi..

I morgon är det åter dags för Berget. Oh, så skönt!

Jubileum

- I dagarna är det 2 år sedan jag slutade äta smågodis! 2 hela år.. utan att jag en endaste gång fallit för frestelsen att proppa munnen full med salta fiskar, gelehallon, bilar, söta/salta/sura bomber mm mm.. Visst är det imponerande!?
Well, det är naturligtvis en sanning med modifikation. Visst har jag smakat en enstaka smågodisbit vid några tillfällen under de här åren. Och sötsugen är jag ju fortfarande, till och från.. Men istället för att hetsäta Karamellkungens färglada frestelser, nöjer jag mig numera med att långsamt njuta av en chokladpralin, eller något annat - gärna lite exklusivare chokladigt.

Det var under påsken 2008, som beslutet mognade. Ni vet; påskägg fyllda med diverse påskgodis som jag - nästintill maniskt - proppade i mig, utan att ens tänka mig för. Det där hetsiga godisätandet nådde sin absoluta kulmen då, och sedan bestämde jag mig för att det fick vara nog.

Igår kunde jag konstatera, att jag numera kan passera affärens lösgodis utan att ens reflektera över om jag ska köpa eller inte.. Jag är faktiskt stolt.

Så, hur ska jag fira detta jubileum?

Att säga nej..

Tittar på Skavlan där bla Isabella Scorupco är gäst och ska svara på varför hon filmar så sällan, och hör då kändiskocken Marcus Någonting säga: "De är de som säger nej oftare än de säger ja, som lyckas."

Det var precis vad jag behövde höra! Jag har haft en riktig skitvecka, med - bland annat - en del ångest över alla de "nej" jag sagt de sista månaderna; alla de samarbeten jag tackat nej till för att det inte riktigt stämt av olika anledningar. Och så sitter jag här med undran om det var rätt eller fel..

Nu strävar jag kanske inte direkt efter att bli stor och känd i Hollywood, men ändå.. Isabella Scorupco verkar ju ha fixat sin försörjning ganska bra. Och hon säger alltså oftast nej.

Mera svängningar..

Så var man åter i stan..

Gårdagen var helt fantastisk på Berget. Från en morgontemperatur på - 17 till en dagstemp kring noll, strålande sol och långpromenader x 2.. Fåglarna höll låda hela dagen och vårkänslorna fick t.o.m de försiktiga innekatterna att vilja ta sig ut i solskenet... Jo, jag tycker nog att det räcker med vinter nu.

Ikväll åt vi middag på närmaste grekhaket i kvarteret bredvid. Lammracksen var helt okey, men jag fortsätter nog att vara "nästan-vegetarian".. Efter drygt 2 månader utan kött, så vill min kropp helt enkelt inte ha så mycket av den varan. Inte ens när det är lamm.

Hmm...

Svängningar vs 2

- 10 i morse och isande vackert ute. Under dagen nästan nollgradigt, värmande sol och kvittrande småfåglar. Man kan nästan ana en annalkande vår..

Svängningar..

Visst är det märkligt hur ens känsloläge kan skifta, på bara ett kort litet ögonblick?!

Ena stunden njöt jag av det fina vädret, promenaden i solskenet med kära maken.. Glad och nöjd liksom. Ett telefonsamtal senare befann jag mig vara grinig och ilsk.. Inget allvarligt, men jag tillåter mig vara i det utan att försöka analysera eller styra upp. Så kan det ju också vara.

Nå, mat ska lagas med kärlek - det vet ju alla. Ikväll blev därtill linsgrytan kryddad med en dos ilska också. Det var nog därför den blev så stark.

Och humöret är åter på väg upp. Där ser man vad lite god mat kan ställa till med..

Åter på Berget

Jag förflyttade min snuviga lekamen till Berget i söndags. Lika bra att vara snuvig här som i stan, liksom. För övrigt tror jag att miljön här läker..

Och Berget visar sig - som vanligt - från sin allra vackraste sida. Idag strålande sol och några få minusgrader. Igår fick vi därtill uppleva hur det är att vara insnöade.. Riktigt mysigt. Men sent igår kväll kom grannen med traktor och plogade vår lilla väg. Vi tog oss därför till Vingåker idag, i myrfart - på glashala vägar - och storhandlade. Därtill köpte jag en flaska whisky till grannen (vanligt betalningsmedel på landet.. ;-) ), undrar när jag köpte något dylikt på systemet sist? Om jag nu någonsin gjort det..?

Nu är vi åter i stillheten..

Med fulla matförråd kan vi vara insnöade igen.

Däbbt i däsan..

och skrällhostar så det river i bröstet..
Inte speciellt kul. Men heller inte särskilt humörnedsättande.

Det är liksom bara som det är.

Såg ni annonsen i DN igår?

Nej, nu får det bli andra bullar!

Bloggen är ju alldeles bortglömd. Stackars lilla blogg..

Och jag behöver starta om - - liksom reboota hela systemet. Förra veckan gick jag på tå i förväntan på annonseringen och det blev liksom en urladdning.

Nu har jag massor av aktiviteter och trådar att dra i. Bäst att göra det då. I kväll nytt infomöte - håll tummarna för att det blir bra och genererar flera anmälningar!

Puss på er!

Spännande!

Så har jag nu petat klart i det som ska bli en annons på tisdag.. Ih, så spännande det ska bli att se om det ger någon respons.

Mindfulness fortsätter att vara i ropet onekligen. I dagens DN var det återigen en artikel. Känns ju som jag befinner mig i rätt tid, liksom. - Så håll utkik i DN, under vinjetten Vård och Hälsa på tisdag 9 februari! :-)

För övrigt så går årets skidresa av stapeln idag, men jag är ju inte med på den bussen. Valde att kliva av av flera olika skäl, och har ingen anledning att ångra mig - men just nu känns det ändå lite halvsurt. Bara en aning, alltså.. Nåväl, må de ha en härlig weekend. Det lär de ha, om jag känner gänget rätt..

I kväll samlas ett större gäng av kollegor från min allra senaste uppdragsgivare hos mig på kontoret. Det vankas mat från Kajsa Varg och gott vin (från systembolaget..) och alldeles helt säkert mycket trevlig samvaro. Och jag behöver sätta lite fart för att hinna fixa lite innan dess.

Chao!

Äsch

Man får nog acceptera att den här bloggens uppdatering för närvarande sker synnerligen oregelbundet och i lite väl långa intervaller..

Enligt ursprungsplanen skulle jag just nu sitta på en buss till Jönköping. Men eftersom jag vaknade med en mycket tydlig förkylningskänsla i hela kroppen, så blir jag kvar i stan den här helgen. Vill inte på något sätt riskera att di gamle blir smittade. De tycks ha nog som det är nu..

Lite trist är det - jag hade sett fram emot helgen och umgänget med min far, men skjuter upp resan två veckor istället.

Nu får jag ställa in mig på en helg i soffan. Med en och annan katt på benen och en skogsman hemma i stan så blir det nog helt ok, det också!

Mittimellanläge

Tiden flyger och jag har stora problem med att hitta en fungerande struktur i denna tillvaro - mellan uppdrag.. Har varit "igång" i två veckor, men alla goda föresatser om tidiga meditationsmorgnar, träningspass, långa promenader och i övrigt goda vanor, har än så länge mest resulterat i fina planer..

Jaja. Det blir en del småsaker gjorda ändå, och tillförsikten är god. Och kanske det helt enkelt just nu är en sådan period i livet. En period som jag liksom bara ska vara i.. Och tillåta mig att vara i.

Och när jag är i ett sådant här "mellanläge" så händer det märkliga saker. Igår, när jag tog mig en dusch mitt på dagen - så började katastrof och orostankar fördunkla mitt sinne. Ungefär "hur ska det gå? Kommer jag att klara mitt konsultande? Tänk om jag inte lyckas sälja in mig på fler ställen?" Vojne, vojne, vojne - typ. Sådana där tankar som jag gissar att de flesta egenföretagare hamnar i med jämna mellanrum.

Så var jag nyduschad, ren på kroppen men mörk i sinnet. Och kollade mailen.. Och telefonen.. Och vips, så var där plötsligt två nya förfrågningar om uppdrag! Helt rätt i tid för mig, kan man ju säga..

Men nu tar jag ledigt på riktigt. Ska om ett par timmar sätta mig på Vingåkerståget och ägna helgen åt min make och friden på Berget.

Må ni alla ha en god helg. Puss på näsan!

Årskrönika och nystart

Sådärja, nu åkte datorn på. För första gången på två veckor.. (jo, det är sant. De av er som sett mig passera lite på Facebook kan veta att där är jag mestadels via mobilen.. men datorn har varit av. Jojomensan! )

Tror nog inte att det blir så mycket till årskrönika den här gången. 2009 passerade förbi som ett riktigt bra år för mig, men slutade med några riktigt trötta och låga månader - och jag har inte så mycket att tillägga. Men visst, året innehöll bla några trevliga resor: En riktigt mysig aprilweekend i Barcelona med maken (för övrigt ett tioårsfirande!) och en härligt varm och rolig julivecka i Rom med dottern. Därtill några avkopplande veckor på Berget i somras med planterandet av en syrenhäck som extra minnesvärt.
Yrkesmässigt ett mycket bra år, förstås. Företaget har gått runt och jag har under året blivit certifierad ICF-coach, samt utbildat mig till lärare i Mindfulness Based Stress Reduction (mindfulnesslärare, om ni hellre föredrar det..).

Avslutade året med en tyst retreat på Gaia House, i underbart vackra Devon, i England. Mycket nyttigt och välgörande. Om än kallt, obekvämt och en hemlängtande.. Kan dock inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta året på och det gav verkligen mersmak.

Sammanfattningsvis har 2009 gett mig inkomster, insikter och ytterligare bekräftelser på att jag är på rätt väg. Och det är ju inte så illa.

Det här nya året mjukstartade jag med en nästanvecka på Berget i rekordkyla och obeskrivligt vackra dagar.. Att promenera i en tyst vinterskog, fullt påpälsad i strålande sol och arton minusgrader - är att på något sätt leva fullständigt, totalt närvarande. Dagarna med maken på Berget innebar också en stilla samvaro, med långa samtal och gemensamhet som är värt sin vikt i guld. Så oerhört välgörande och privilegierat att tex kura skymning i soffan och titta ut på det blå ljuset och samtala i takt med tankebanorna.. Att liksom få prata klart samtidigt som en gnistrande klar stjärnhimmel breder ut sig över skogen.. Sannerligen både kvantitets- och kvalitetstid på samma gång.

Nu har vi återvänt till stan. För en gång skull känner jag mig färdig med ledigheten och ser - med stor tillförsikt och spänning - fram emot att starta det här året, både yrkesmässigt och privat. Har så mycket ny energi och nya tankebanor som nu ska kanaliseras och testas. Känns oerhört spännande och inspirerande...

2010 - här kommer jag!