Morgon på Berget. I morse satt jag på trappen en lång stund och bara tittade. Nere i slänten betade några hjortar, luften var fuktig och disig, regnet föll så stilla och jag var så helt och fullt bara här.
Klockan är nu inte mer än 10 men jag har redan varit uppe i fyra timmar. Det blir mycket dag kvar, när man vaknar tidigt. Jag har länge kämpat med att vrida om min dygnsrytm, så att jag kommer upp tidigt och kan möta morgontimmarna och öva det jag övar.
Det har dock varit en ständig utmaning. Kvällsmänniska som jag är, så har det varit mycket svårt att komma i säng på kvällarna, vilket naturligtvis har gjort det än mer motigt att kliva upp på morgonen.. Till detta kommer denna nedbrytande matthet och energilöshet, som jag känt i så många år. Det har inte heller underlättat. Kanske, kanske energin kommer till mig nu.. Långsamt.
Men till syvende och sist handlar det nog allra mest om vilka drivkrafter jag har.. Vad jag innerst inne drivs och motiveras av. Vad som gör att jag vill gå upp i arla morgonstund, trots att den mjuka sköna sängen lockar till att stanna kvar. Vad jag vill ge min dag till.
Har jag funnit nyckeln?