Häromdagen slog det mig att jag nog i hela mitt liv har sökt enskildhet, stillhet och tystnad. Kanske en naturlig följd av att vara yngst i en stor - hyfsat bullrig - familj, men ändå.. Minnena från otaliga skogspromenader som barn och tidiga sommarmorgnar i hästhagen, kom över mig som kristallklara pusselbitar.. Att lufsa runt i skogen har alltid givit mig sinnesfrid och återhämtning. Och jag har faktiskt alltid kunnat sitta stilla - och bara vara - med fokus inåt.. speciellt i kontakt med naturen. Idag vet jag att jag tidigt utvecklade en form av meditation, inte alls olik den jag idag utövar.
En helt annan story är att jag inte alltid har gillat den här sidan hos mig, utan har likställt denna längtan efter stillhet med en - icke accepterad - handlingsförlamning.. Jag tyckte att jag borde vara på nåt annat sätt. På samma tema som att jag länge försökte leva upp till bilden av en social, utåtriktad - extrovert - person. Det var förresten inte alls längesedan som jag hörde en kurskamrat beskriva mig som introvert, och jag minns hur förbluffad jag blev över att det var så hon såg mig.. Jag? Men sedan: vilken lättnad. Hon hade sett mig precis som den jag är.. Jo, jag är ganska inåtvänd, reflekterande och - stundtals - tyst. När jag kunde acceptera att det är den jag är, så blev allt så mycket lättare. Och att se hur jag alltid sökt sociala yrken för att få utlopp för den sidan hos mig, och samtidigt förstå att just därför blev mitt behov av enskildhet utanför jobbet än större. Så viktigt att tillåta sig att vara just precis den man är; Jag är tillräckligt bra som jag är.. Och att ingenting är hugget i sten. Ibland är jag supersocial, och ibland inte. Det får vara så.
Så nu tillbringar jag de sista veckorna av ledigheten åt att samla kraft, fylla på mina reserver för att sedan möta höstens många utmaningar förberedd på bästa möjliga sätt. Morgnarna inleds med långa, långsamma yogapass med efterföljande "sittande". Sedan följer långsamma frukostar, långa skogspromenader, långsamma joggingpass (jo, faktiskt - nystart efter över 2 års "inte-springa"), långa och djupa samtal med maken.. Och försöker vara helt närvarande på vårt älskade Berget. Här och nu, just den här stunden..
Det kan inte vara så mycket bättre än så här.