När min dotter var riktigt liten och just börjat på dagis och jag just börjat jobba, så hade jag ungefär 15-20 minuters tunnelbanefärd från den söderförort jag då bodde till min dåvarande arbetsplats mitt i city. Minns att jag uppskattade den restiden för att ställa om från det ena livet till det andra.. Lämnade dottern på dagis och sprang till tunnelbanan med andan i halsen. På kvällarna lämnade jag jobbet och sprang till tunnelbanan..
Själva omställningen skedde ungefär när tåget passerade Skanstullsbron; På morgnarna ändrade jag skepnad från stressad småbarnsmamma med dåligt samvete till stressad yrkeskvinna med dåligt samvete.. På eftermiddagarna skedde förändringen åt motsatta hållet således.
Sedan dess har jag alltid kallat den typ av skarvar för mina "Skanstullbroar". Bodil Jönsson lärde oss småningom att det kallas för "ställtid" och att vi alla behöver det - men för mig har det fortsatt att heta Skanstullsbroar. Nuförtiden har jag lärt mig hantera vardagens förändringar genom att medvetet införa små broar här och där under dagen; mestadels tidsmässiga -men även fysiska. Att alltid promenera hem från kontoret är tex - förutom att ge hälsosam motion - inget annat än mitt sätt att skapa en skanstullsbro mellan de olika sammanhangen.
Att transformeras från en sommarledig skogsbo till en arbetande stadsbo innehåller alltid visst motstånd. Det här året är inget undantag - det känns som om Skanstullsbron är oändligt lång och det går väldigt väldigt trögt att ta sig över den...
Men igår så passerade jag och maken - på riktigt - Skanstullbron och upplevde en Leonard Cohen-konsert som var magisk... Helt och hållet kärlek!
Sådant underlättar.
Puss på er!