Tack

Så är det dags att låta Majs Bryderier vila lite.. Jag kommer i fortsättningen att blogga här:

MindfulMaj - MindfulMaj

Om det finns några där ute som fortfarande läser mina bryderier, så hoppas jag att ni vill följa mig på mina nya stigar.

Tack för mig.

Två veckor och två dagar

I takt med att stadstempot så sakteliga sjunker undan - och novembermörkret lägger sig över trädtopparna på Berget - så märker jag hur det blir allt större utrymme för tankarna. Inte så att de tar över på ett ältande, eller automatiskt sätt - utan snarare att de hittar nya vägar och vinklar. Det känns allt mindre trångt i hjärnan liksom.

Och så drömmer jag alltmer. Jo, jag har förstås alltid drömt - men jag är en person som inte så ofta har kommit ihåg mina drömmar. Det beror förstås på att jag inte gett mig tillräckligt utrymme att vakna av egen kraft och låta nattens berättelser ta plats i sin egen takt. Men nu gör jag det.

Till viss del är det fortfarande en massa hets, jäkt och stress under natten. Men långsamt blir det lugnare och jag vaknar allt oftare med en känsla av frid (nåja).

Dryga två veckor har nu gått sedan jag kom hit från stan och jag börjar nästan förstå att jag faktiskt bor här. Att jag inte ska åka "hem" på söndag eftermiddag... Att hem är just precis här - där jag är just nu. Med mannen och katterna.

Det är faktiskt ganska mäktigt.

Tråkdag

Idag blev det en mellandag här på Berget, en sådan grå och halvengagerande novemberdag - som vi har sett så många av... Jag gick upp tidigt och körde ett långt och långsamt yogapass  - mycket välbehövligt. Men sedan dess har det varit skymning.

Vad göra man då? Jo, man registrerar några nya domännamn tex. Jag är riktigt nöjd med de namnen jag hittade ledigt, förvånad över att de faktiskt var lediga. Ni får veta så småningom.

Och så kan man passa på att pyssla med sin blogg. En ny layout i väntan på att jag sjösätter en helt ny blogg, med namnet Mindful Maj...

Så vad tycks?

Höst

Och min lilla familj tittar längtansfull ut...

Frid på Berget

Att varva ned

Idag är det en vecka sedan jag lämnade stan; trött, jagad och lätt förvirrad efter en hektisk höst med allt som varit kring flytten och stadsavslutandet. Att jag skulle vara ganska utmattad var ingen överraskning och jag har också hört mig säga flera gånger att jag den första veckan efter flytten sannolikt bara kommer sova. Så nog har jag varit medveten om att det jag mest av allt skulle behöva var just vila.

Men när det kommer till kritan så hade jag nog ändå tänkt att det nog bara var de första dagarna jag skulle vara trött. Har haft en bild av att jag skulle komma hit, landa lite, packa upp och sedan påbörja nästa steg på Den Stora Förändringen. Att jag ganska snart skulle vilja resa vidare...

Jag är världsbäst på att lura mig själv. Det spelar tydligen ingen roll hur länge jag har övat mig i ett tillåtande, öppet och accepterande sinne, med medveten närvaro och mindfulness. Hur mycket jag har mediterat, yogat och stannat upp i nuet etc. Det finns ändå alltid en inre pådrivare inom mig, som inte helt och hållet tillåter mig att helt släppa taget om görandet och ge efter för tröttheten. Det här vet jag är något av min största utmaning.

Sålunda har jag den här veckan varit hyfsat avslappnad dagtid, tagit långa promenader, lagat mat i långsamt tempo, packat upp en låda då och då, rensat ett skåp och haft långa samtal med mannen. Till synes ganska nedvarvad tillvaro. Till synes ganska tillfreds med tillvaron. Men i mitt inre har jag fört en ständig dialog med min inre kritiker som gapat om att jag minsann borde ta tag i saker och att det inte är ok att bara vara. Trots att jag SÄGER och BETER mig som att det är ok. Har förstås också umgåtts med ett dåligt samvete, som jag försöker le åt och stryka lite lätt över kinden och säga "det blir bra, ska du se". Men har varit långt ifrån nedvarvad.

Om nätterna har jag nästan varje natt drömt hetsiga, stressade och jagade drömmar. Allt jag rimligen skulle kunna vara stressad över - festplanering, uppackning, framtidsplaner, ekonomi - har passerat revy i mina drömmar. Varje morgon har jag vaknat av en känsla att det är något jag borde ha gjort, som jag missat. Därtill kommer - men endast i drömmen - små puffar av ångestkänslor som säkert kan beskrivas med orden "Vad har jag gjort?", illustrerat med uppspärrade ögon, hyperventilation och bultande hjärta.

Fysiskt har jag haft alla symptom på förkylning, öroninflammation, bröstont, öronsus mm - utan att jag egentligen alls känner mig sjuk.

Jag hade också tänkt att jag efter den här första veckan skulle göra min första rekognoceringsresa söderut.

Men nu vill jag inte röra mig ur fläcken. Det enda jag vill är att promenera i skogen och laga mat. Sitta i soffan med en katt i knät. Ha långa filosofiska samtal med mannen.

Jag börjar så sakteliga gå ned i varv, men inser att det tar betydligt längre tid än min tidigare föresats och att det kräver att jag lyckas göra mig till vän med mitt tjattrande inre. Övar således på kärleksfull vänlighet och medkänsla med mig själv och tar ett steg i taget, en dag i taget... En vecka i taget.

Jag kan dock inte tänka mig ett bättre ställe att öva på än här.

Utskriven

Emedan jag numera är mantalsskriven på Berget så innebär det väl att jag är utskriven från Stockholm.

Tack för de här 31 åren, du kära stad. Jag älskar dig djupt, men nu är det dags att gå skilda vägar. Vi har vuxit ifrån varandra..

Så satte jag mig i min trygga lilla bil och for iväg. Till lugnet, tystnaden, mannen och katterna.

Nu återstår att förstå vad det här steget innebär.

Flyttfokus

Man kan ju undra hur vi ska få plats med allt på Berget men den lilla detaljen överlåter jag åt min kära äkta hälft att lösa.

Själv är jag fullt upptagen med att hinna packa klart innan flytthjälpen kommer i morgon fm.

Det bör gå.

The Milkman

För snart 2,5 år sedan mötte jag min yogalärare Sky första gången. Han vände då helt upp och ned på min föreställning om yoga - och mina idéer om vad jag klarar av och inte. Och jag visste att jag på något sätt alltid skulle återkomma till hans undervisning. Sky har sedan dess bringat så mycket tillit, klarhet och lärdomar in i mitt liv att jag inte kan sätta ord på det.

Yogan har fått en helt annan innebörd, såväl fysiskt som mentalt - och framför allt har den tagit allt större plats i mitt liv till att nu vara en självklar del av mig.

När man tackar Sky för en fin klass - är det inte ovanligt att han svarar:

"Someone has to deliver the milk" Med det menar han att han bara ser sig som en kanal, en öppen dörr, för floden av den yogiska visdomen att rinna igenom. En mjölkman som leverera visdomen.

Jag är djupt och innerligt tacksam för att vara en del av SamaYoga-familjen och för att ha Sky som lärare, vän och inspiratör.

I den nya tidningen Yoga för dig kan du läsa en fin intervju med honom, gjord av en annan av Skys elever, och en kär vän, Klas Landahl.

Jag bugar mig djupt.

Namaste.


Läs mer om Sky, kurser och workshops: www.samayoga.org

Glad 50-åring

Överväldigad, överraskad och väldigt väldigt glad.

Tack.

Apropå grodor

Några år efter min mans olycka, då vi funnit balans och ett sätt att leva som passade oss, då sade en person så här till mig:

"Jag är avundsjuk på T. Önskar att jag också levde ett liv där jag hade möjlighet att sitta på landet och skapa"

Den önskan delar vi nog många - men jag undrar om personen i fråga verkligen menade att vara avundsjuk på makens liv?

Eftersom jag ibland har en elak f-n i mig, så kontrade jag blixtsnabbt: "Köp en motorcykel, så kan du nog också fixa dig ett sådant liv"

Personen blev arg. Det förstår jag, mitt svar var en medveten elakhet.

Men jag tycker fortfarande att det var en groda och skulle sannolikt svara likadant idag. Dock skulle jag idag säga det med ett leende.

Lite irritation..

Det händer ibland att jag hör mer eller mindre nedvärderande kommentarer kring de val jag gjort. Kommentarer i ordalag som jag med ett förstående sinne skulle kunna tolka som avundsjuka. Och det är väl ok. Folk må tycka vad de vill och avund är mänskligt.

Men jag tar mig rätten att reagera.

Så, till dig som anser att du inte har samma förutsättningar som jag - oavsett det handlar om ekonomi, livsfas, karriär, stöd eller vad det nu är som sticker dig i ögonen:

För det första: Är du säker på att det är sant? Är du verkligen säker på att inte du också kan följa ditt hjärtas väg, utifrån din verklighet?

För det andra: Jag har följt min sanning, min passion, min drivkraft.. Har sagt nej och valt bort självklara vägar (även inkomstmöjligheter) traskat nya stigar och har valt ett nedskalat liv på flera plan.

Ja, jag går mina egna vägar och är oerhört tacksam över de dörrar som öppnats för mig. Jag önskar innerligt att alla människor får möjlighet att leva sin sanning. Men jag köper inte nedvärderande kommentarer som "att du har haft det lätt" eller att "det är lätt för dig att säga" och liknande.

Vadå lätt?

Ja, jag ångrar inte en sekund mina val - men vad vet du om vilka offer jag gjort? Eller vilka ansträngningar och strider jag tagit för att nå dit jag är idag? Vad vet du överhuvudtaget om bakgrunden till mina val?

Jag dömer inte dig för de val du gör. Varför dömer du mig?

Eller är det helt enkelt så att kommentarerna är obetänksamma, sådana där grodor som bara hoppar ur munnen utan medvetet mål?

På G

Man kan kanske tycka att jag far och flänger lite onödigt mycket, så här veckorna före flytt. Att det är lite tvära kast, tex från ayurvedakurs i Gränna till affärsnätverkande i Gamla stan på lite drygt ett halvt dygn..

Men jag gillar't!

Jippie!

I min maillåda:

"Attn,

Jag kontaktar dig angеende $ 21,5 miljoner i min bank i Kina som jag kan цverfцra till dig som fцrmеnstagare. Projektet дr utan risk har noggrant planerat.

Fцr mer fцrklaring, kontakta mig pе e-post: sangchinn11@yahoo.com.hk.

hдlsningar,
S. Chinn"

Guds öga?

Jag kan inte sluta titta på den här bilden, som lär vara ett foto av Helix nebulosa. F-n tro't..

Läs mer om fotot/nebulosan här:
eso.org/public/news/eso0907/

Gör det allt mer officiellt..

Skrev nyss det här inlägget på min företagsblogg:

http://coachtree.se/jag-bryter-upp-och-blir-handelsresande-i-narvaro/

Grattis herr Skog

Idag firar vi den älskade makens födelsedag ❤

Han önskade sig en Napoleonbakelse och vem är jag att förneka någon en födelsedagsönskan..

Fokuserar, avslutar och väljer bort..

Nu när jag bestämt mig för att lägga Stockholm bakom mig, för att så småningom påbörja något nytt någon annanstans, så blir det uppenbart att jag behöver fokusera på det som är viktigast. Det innebär förstås att avsluta en hel del saker och inte påbörja nya processer som är kopplade till en stadigvarande Stockholms-tillvaro.

Det innebär också att jag inte ska knyta några nya kontakter här i stan. Inte för att jag inte vill, eller för att jag inte kommer att återvända hit (vilket jag kommer att göra - många gånger)- utan för att jag måste hushålla med min energi och därför behöver välja vilka jag träffar och umgås med. Jag värnar om de relationer jag har och vill se till att jag förvaltar (tråkigt ord, men det var det enda jag kom på i sammanhanget) de nätverk, sammanhang, släkt och vänner som redan finns och som har en särskild plats i mitt hjärta.

När man rör sig i nätverkssammanhang som jag gör, både irl och i sociala medier, så dyker det ständigt upp nya möjligheter att träffa nya människor. I nuläget väljer jag alltså att lägga fokus på de kontakter som redan är etablerade. 

Om någon nu skulle tycka att det är ett märkligt sätt att förhålla sig till omvärlden, så kan jag passa på att påminna om SvDs utmärkta serie "Inåtvänd" om introverta personer (som inleddes med den här artikeln http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/introverta-far-stimulans-av-tystnad_7451296.svd. 

Där kan man finna en del svar till varför jag behöver göra dessa val.

(sedan kan man förstås undra varför jag känner behov av att förklara mig.. hmm.. ) 

Att följa sitt hjärta

Mitt i allt så har jag tydligt hört mitt pockande hjärta. Ett hjärta som hela tiden försöker få mig att inse att det är fler saker som behöver förändras i mitt liv. Jag har lyssnat, tolkat, försökt förstå, förändrat saker och landat i den nya förändringen.

Tills hjärtat börjat picka igen. 

För varje förändring jag genomför, för varje ny insikt jag når så känner jag mig nästan som en lök... Skalar lager för lager. Och ju fler lager jag skalar bort, desto närmare kärnan kommer jag. Närmare hjärtats röst och mer sann mot mig själv. Jag vill gärna tro att ju mer sann mot mig själv jag är – desto mer kan jag ge av mig själv till andra, till världen, till universum..

Under den här sommaren har jag kommit till insikt i hur jag vill leva – inte bara som en önskan eller en drömbild om hur det kanske skulle kunna vara någon gång i framtiden – utan som en mycket kraftig drift i att helt enkelt förändra det jag kan förändra. Hur tankarna gått kan beskrivas ungefär så här:

• Leva nära naturen, med utrymme för mer närvaro med mig själv och mina kära. Med utrymme menar jag både mentalt, fysiskt och geografiskt.
• Leva mer efter buddistiska och yogiska värderingar (vad det innebär för just mig)
• Leva mer ekologiskt, mer medvetet och mindre konsumistiskt.
• Äga färre saker, ”resa med lättare packning”
• Leva mer i fas med dygnsrytm, årstider, ljus och mörker. Och lite oftare med en katt i knät.
• Bedriva min verksamhet på ett sätt som går hand i hand med mitt sätt att leva, samt i sammanhang som delar mina värderingar etc.
• Medvetenhet om att allt jag gör får konsekvenser – genom mitt sätt att leva och genom min verksamhet bidra till att rädda moder jord, bidra till hälsosammare och sundare näringsliv/samhälle

När jag väl kom fram till detta och förankrat mina vilda idéer hos maken, så blev två nödvändiga steg tydliga: 1. Jag behöver starta om. 2. Jag ska lämna Stockholm. När så beslutet att lämna stan väl var fattat, gick allt sedan väldigt fort. Lägenheten såldes oväntat lätt, flytthjälpsänglar har lovat ställa upp på både det ena och det andra stället och känslan av att befinna sig mitt i ett positivt livsflöde är så påtaglig att den kan tas på.

Om 6 veckor lämnar vi således stan. Ni som känner familjen Andrén Skog vet att min man redan tagit det steget för många år sedan, åtminstone delvis. Nu skriver vi oss alltså båda på Berget, som också kommer att vara min fasta bas då jag under ett tag framöver kommer att vara lite här och där i mitt sökande efter nya stigar att traska vidare på.

Modigt? Jo kanske.. För mig känns det framför allt som en helt logisk fortsättning på den resan som startade för flera år sedan. Spännande absolut, men jag känner inga rädslor utan är helt och fullt övertygad om att allt blir precis så bra som det ska bli.

Så vi har lite att pyssla med för närvarande.. 

I stormens öga

Jag har varit i konstant förändring de senaste 5-6 åren. Jag har gått från sjuk till frisk, från anställd till egen företagare, från kavajprydd strukturerad personalchef till yogiklädd fri coach & mindfulnessinstruktör som under hela den här tiden försökt lyssna till sitt hjärta. Jag har gjort stora livsstilsförändringar, inte minst genom att lägga om kosten och lyssna till vad jag mår bra av och inte. Jag har haft modet att säga nej till saker och personer som inte har varit bra för mig, likväl har jag vågat öppna upp för nya insikter, lärdomar och kunskaper. Jag har gått från skeptisk akademikerateist till att anta en - nåja – allt mer öppnare andlig nyfikenhet.

Jag har övat mig i medvetenhet på alla nivåer och har idag en klar bild av vad jag behöver i mitt liv– och vad som inte får plats där.

Processen har ständigt varit i rörelse men också stabil. Stundtals har mitt liv varit turbulent, men någonstans har jag ändå alltid lyckats finna ett lugn och en tillit till att allt blir bra. När det har snurrat som mest, så har jag ofta kunnat känna att jag rent fysiskt varit i mitten av”stormens öga” - där jag har haft förmågan att landa i stillhet i mitt inre samtidigt som det blåst orkan runt omkring mig. Långt ifrån alla gånger, jag är ju inte mer än människa och visst har det funnits stunder av djup förtvivlan, sorg, uppgivenhet, nedstämdhet, frustration och ilska. Men likväl, för varje gång jag hittar tillbaka till mitt inre lugn så byggs tilliten upp till att allt är som det ska vara. Och att allt är – på ett eller annat sätt – omhändertaget. Det ligger något mycket vackert och livsbejakande i att acceptera att det som sker det sker – att överlämna mig åt krafterna, att veta att jag inte kan påverka det yttre skeendet eller kontrollera stormen. Och mitt i den värsta orkanen finner jag oftast den allra mest lysande glädjen, lyckan,kärleken och tacksamheten.

Man kan aldrig kontrollera vindarna, även om jag ofta har trott mig om att kunna det. Däremot kan jag ta hand om det som är inom mig, mina tankar, känslor och min kropp. Då – men först då kan jag landa i tillit och kanske till och med surfa på de vågor som vinden skapar. Först då kan jag ber ut vingarna såsom en glada och glida på vindarna..

Ett sätt att hitta stabilitet som varit till stor hjälp för mig är att använda Bergsmeditationen. Det är en meditation där man visualiserar att man blir ett med ett berg. Som ett berg sitter man där, stabilt, grundat, orubbligt - genom årstider, väderväxlingar och händelser. Det spelar ingen roll vilket typ av väder det är; sol, hetta, regn, blåst, kyla – berget står kvar där det står, utan att rubba sig en millimeter. Jag gillar att plocka fram den bilden, speciellt när det är mycket runt mig. I bergsmeditationen blir alla känslor och tankar som vädret som kommer och går, de passerar i olika grad av styrka och intensitet – men de påverkar inte bergets stabilitet. Likaså kan idéer om vad andra människor tycker och tänker om mig bli som turister som packat picknickkorgen, besöker berget, tittar, beundrar, pekar och pratar om det.. Oavsett vad de säger eller gör, så sitter jag där lika fast och orubblig som berget. I stormens mitt.

Att vara i förändring är inte samma sak som att lida. Lika lite som att jobbiga känslor, såsom ledsenhet, ilska, frustration, rädsla, sorg eller vad det kan vara som upplevs jobbigt, behöver innefatta lidande. Lidandet sitter ofta (och nu säger jag "ofta" inte "alltid", för att ingen ska tro att jag förminskar människors lidande) i våra tankar om det som sker. I upplevelsen – inte i själva situationen.

Om jag nämner för andra att det är”lite turbulent” just nu, händer det att jag får en medkännande blick och en kommentar om ”vad jobbigt” eller liknande. När jag då säger att jag mår bra, så säger blicken att vederbörande inte riktigt tror på mig. Jag uppskattar omtanken, det gör jag sannerligen. Samtidigt så är turbulens för mig inte samma sak som lidande. Inte alls. Mitt i alla känslotornado och tankestormar så har jag stundtals mått mycket bra. Det är som att när alla känslor blir tydliga, så öppnas också möjligheten till att känna ren och skär livsbejakande lycka. Och när jag stannar upp och lyckas vara helt och hållet närvarande med mitt NU så upplever jag ofta djup glädje. Det är nog detta som i bla buddistiska och yogiskatraditioner kallas för ”Happiness without any reason” - glädjeutan någon särskild anledning.

Det senaste året har just detta blivit än mer kristallklart för mig - detta att jag till stor del skapar mitt eget lidande och därmed kan ta mig ur det av egen kraft också. Det är en av anledningarna till att jag för några månader sedan också bestämde mig för att inte längre berätta om vad/varför jag haft ett tungt år. För varje gång jag berättat det, så har jag kletat in hjärnan med det som tillhör historien – och därmed ökat risken för lidande. Tro för den skull inte att jag nu agerar struts eller går in i förnekelse. Året är väl hanterat, processat och genomtuggat såväl genom professionellt samtalsstöd som med stöd av älskade nära och kära. Det är – för stunden (för vi vet ju aldrig hur framtiden ser ut..) lagt bakom mig som ännu ett tryggt fundament för mina nästa steg i livet. Punkt. 

Och vindarna för mig vidare. 

Tomelilla

Så har min turné nått sitt slutmål. Jag sitter på dotterns balkong och beundrar gladans glidflygningar ovanför mitt huvud. Här finns gott om utrymme att reflektera över de senaste 12 dagarna som jag spenderat på resande fot. Och behovet av utrymme är stort.

Jag gillar att resa. Det händer så mycket gott med kreativiteten, tankarna och själen när jag är i rörelse. Hela mitt väsen trivs av att vara på väg.. Det förutsätter dock att jag tar mig mycket egen tid i stillhet, jordar mig, landar och ser till att ta allt i lagom takt.

Att därtill landa hos goda vänner och få bada i allt det goda som yogan fört in i mitt liv (vänner för livet, visdomskällor, nya intresseområden, kraft & energi) är ren kärlek.

Så har jag alltså rest i 12 dagar: Sthlm-Berget-Gränna-Älmhult-Malmö-Lund-Simrishamn-Tomelilla. Jag har varit på en intensiv grundkurs i Ayurveda, har lyssnat på Janesh Vaidya, yogat hos finaste vänner, smitt framtidsplaner, gått i skog, kört karavan, fått två underbara yogaklasser med bästa läraren Sky, ätit middag, skrattat, skvallrat ihop med kära vänner, njutit av omtanke, spelat högt på bilstereon, blivit påmind om att jag inte ska äta gluten, promenerat i Simrishamn, lassat ur delar av ett bohag i Tomelilla.

Nu återstår bara att få krama om allra finaste dottern innan jag ställer kosan norrut igen.

Men snart lämnar jag Stockholm igen.

Gränna

Från Grännaberget är det en makalös utsikt. Men jag minns inte om jag uppskattade den - då när jag sommarjobbade i den lilla (nu säsongsstängda) kaffestugan. Däremot har jag en klar bild av att jag spillde ut en hel flaska fanta i en gästs knä.

Nu vandrar jag omkring i Gränna och försöker minnas hur det var att gå i högstadiet här.

De tre högstadieåren är en period i livet som jag som vuxen ägnat förvånansvärt lite tid åt att utforska. Ändå hände det åtskilligt i livet just då när jag var 13-15 år. Och det var här - i denna lilla stad - som väldigt mycket av 'första gången' hände; första fyllan, första handbollsmatchen, första servisjobbet etc etc..

Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket, men när jag vandrar här poppar det ändå upp en del minnen som nästan alla är av samma kaliber som den spillda fantan; jobbiga, dramatiska erfarenheter av olika slag som har något sorgligt över sig..

Men bra minnesbilder finns också: Om jag och mina kompisar någon gång skolkade så kunde det hända att vi gick till Haglunds. Där fanns de ljuvligaste vaniljbullar jag någonsin ätit.

Sådant jag fortfarande gör..

.. trots min snart ganska aktningsvärda ålder: Färgar den gråa utväxten.

Det kommer väl en dag när jag slutar med det och accepterar det naturliga åldrandets gång. Det kommer likväl en annan dag när jag slutar med kaffe.

Men inte än. Inte.

Att resa med lätt packning

Vill äga färre saker och resa vidare med lätt packning för att kunna gå in genom de dörrar som öppnas..

Majs lilla rosa

Någon gång ska jag berätta om den här lilla bokens enorma symbolvärde.

Före - Efter

Har städat skrivbordet minsann.
Mvh/stolt

Så går ännu ett år..

Och när vi väl minns att det idag är 11 år sedan Olyckan så ägnar vi den endast en kort stunds reflexion.

Sedan fortsätter vi detta överdrivna konsumerande av sport.

Finbesök på Berget

Vackrast där de står

Ändå fick de följa med hem!

Yes!

Har tvivlat, gråtit, besegrat berg, mött djupa rädslor, dansat, skrattat och badat i kärlek, omtanke och fullkomlig tillit. Resan har varit lång men nu är jag äntligen framme..

Så himla stolt, glad och tacksam!

(ja, jag ska rotera bilden rättvänd vid tillfälle..)

I all enkelhet..

Midsommarfirande på Berget.

Ovanlig utsikt

Bjuder min dotter på hotellfrukost. Och njuter av utsikten.

Trassel

Men igår lyckades jag med konststycket att inte trassla in "mygga" i hår eller hörapparat. Det brukar annars vara varje storföreläsnings utmaning..

För övrigt är jag stolt över mig själv, för att jag igår visade fingret åt den - vanligtvis högljudda - inre kritikern och tillät mig själv att vara i en känsla av att jag är bra precis som jag är. Trots att det säkert går att fila på en hel del saker till framtiden så är nöjd med gårdagens föreläsning, som var den första jag genomförde på det ämnet (Tankens kraft bla).

Bara jag vet vilka berg jag bestigit på vägen, så det var helt enkelt en riktigt beundransvärd bedrift.

Heja mig!

I sista stund..

hade jag vägarna förbi Kungsträdgården.

Körsbärsblommorna står i full blom, precis på gränsen till att bli överblommade. Men jag hann alltså. Det här året också.. Puh.

Min plats på jorden

Filterlös

Efter en lång period av olika påfrestningar märker jag hur mina filter mot omvärlden sakta pulveriseras och försvinner.. Tar in allt; känslor, tankar, tyckanden, hemskheter, glädjeämnen.. ja allt. Och vet till slut inte vad som är mitt och vad som är andras.

Det är då jag behöver en tyst retreat. Och eftersom det ibland faktiskt tycks som om någon hör bön, så har jag - mot förmodan - fått plats på den sedan länge fullbokade retreaten med Catherine Mc Gee och Janai Postelnik från Gaia House om några veckor.

Till dess tänker jag vara restriktiv mot alltför många ytliga kontakter, vara försiktig och värna om min integritet, hålla låg profil i sociala medier etc.. Istället vill jag fylla tillvaron med djup, värme, vänskap och kärlek. Det som verkligen betyder något.

Självpepp

Läser gamla blogginlägg och tycker att det är synd att jag inte skriver längre. En del inlägg är ju riktigt bra. Peppar mig härmed att komma igång med skrivandet igen.

Bara så ni vet.

Vårkänslor

Still alive

Min man hotar att ta bort bokmärket för den här bloggen.

Och jag tänker; - nej än är jag inte redo att begrava mina bryderier.

Passbryderier..

Råkade kasta ett öga i mitt pass, väl förvissad om att det gäller ytterligare några år.. Och upptäckte att det går ut om en månad. - En månad?! Herregud, ibland tycker jag att jag gör livet lite onödigt spännande.

Och nej, jag vill INTE höra era skräckhistorier om 6 veckors handläggningstid eller liknande. Låt mig få fortsätta vara optimist - mitt plan till Bali lyfter om 2,5 vecka..