Men när det kommer till kritan så hade jag nog ändå tänkt att det nog bara var de första dagarna jag skulle vara trött. Har haft en bild av att jag skulle komma hit, landa lite, packa upp och sedan påbörja nästa steg på Den Stora Förändringen. Att jag ganska snart skulle vilja resa vidare...
Jag är världsbäst på att lura mig själv. Det spelar tydligen ingen roll hur länge jag har övat mig i ett tillåtande, öppet och accepterande sinne, med medveten närvaro och mindfulness. Hur mycket jag har mediterat, yogat och stannat upp i nuet etc. Det finns ändå alltid en inre pådrivare inom mig, som inte helt och hållet tillåter mig att helt släppa taget om görandet och ge efter för tröttheten. Det här vet jag är något av min största utmaning.
Sålunda har jag den här veckan varit hyfsat avslappnad dagtid, tagit långa promenader, lagat mat i långsamt tempo, packat upp en låda då och då, rensat ett skåp och haft långa samtal med mannen. Till synes ganska nedvarvad tillvaro. Till synes ganska tillfreds med tillvaron. Men i mitt inre har jag fört en ständig dialog med min inre kritiker som gapat om att jag minsann borde ta tag i saker och att det inte är ok att bara vara. Trots att jag SÄGER och BETER mig som att det är ok. Har förstås också umgåtts med ett dåligt samvete, som jag försöker le åt och stryka lite lätt över kinden och säga "det blir bra, ska du se". Men har varit långt ifrån nedvarvad.
Om nätterna har jag nästan varje natt drömt hetsiga, stressade och jagade drömmar. Allt jag rimligen skulle kunna vara stressad över - festplanering, uppackning, framtidsplaner, ekonomi - har passerat revy i mina drömmar. Varje morgon har jag vaknat av en känsla att det är något jag borde ha gjort, som jag missat. Därtill kommer - men endast i drömmen - små puffar av ångestkänslor som säkert kan beskrivas med orden "Vad har jag gjort?", illustrerat med uppspärrade ögon, hyperventilation och bultande hjärta.
Fysiskt har jag haft alla symptom på förkylning, öroninflammation, bröstont, öronsus mm - utan att jag egentligen alls känner mig sjuk.
Jag hade också tänkt att jag efter den här första veckan skulle göra min första rekognoceringsresa söderut.
Men nu vill jag inte röra mig ur fläcken. Det enda jag vill är att promenera i skogen och laga mat. Sitta i soffan med en katt i knät. Ha långa filosofiska samtal med mannen.
Jag börjar så sakteliga gå ned i varv, men inser att det tar betydligt längre tid än min tidigare föresats och att det kräver att jag lyckas göra mig till vän med mitt tjattrande inre. Övar således på kärleksfull vänlighet och medkänsla med mig själv och tar ett steg i taget, en dag i taget... En vecka i taget.
Jag kan dock inte tänka mig ett bättre ställe att öva på än här.
