I takt med att stadstempot så sakteliga sjunker undan - och novembermörkret lägger sig över trädtopparna på Berget - så märker jag hur det blir allt större utrymme för tankarna. Inte så att de tar över på ett ältande, eller automatiskt sätt - utan snarare att de hittar nya vägar och vinklar. Det känns allt mindre trångt i hjärnan liksom.
Och så drömmer jag alltmer. Jo, jag har förstås alltid drömt - men jag är en person som inte så ofta har kommit ihåg mina drömmar. Det beror förstås på att jag inte gett mig tillräckligt utrymme att vakna av egen kraft och låta nattens berättelser ta plats i sin egen takt. Men nu gör jag det.
Till viss del är det fortfarande en massa hets, jäkt och stress under natten. Men långsamt blir det lugnare och jag vaknar allt oftare med en känsla av frid (nåja).
Dryga två veckor har nu gått sedan jag kom hit från stan och jag börjar nästan förstå att jag faktiskt bor här. Att jag inte ska åka "hem" på söndag eftermiddag... Att hem är just precis här - där jag är just nu. Med mannen och katterna.
Det är faktiskt ganska mäktigt.