Jag har övat mig i medvetenhet på alla nivåer och har idag en klar bild av vad jag behöver i mitt liv– och vad som inte får plats där.
Processen har ständigt varit i rörelse men också stabil. Stundtals har mitt liv varit turbulent, men någonstans har jag ändå alltid lyckats finna ett lugn och en tillit till att allt blir bra. När det har snurrat som mest, så har jag ofta kunnat känna att jag rent fysiskt varit i mitten av”stormens öga” - där jag har haft förmågan att landa i stillhet i mitt inre samtidigt som det blåst orkan runt omkring mig. Långt ifrån alla gånger, jag är ju inte mer än människa och visst har det funnits stunder av djup förtvivlan, sorg, uppgivenhet, nedstämdhet, frustration och ilska. Men likväl, för varje gång jag hittar tillbaka till mitt inre lugn så byggs tilliten upp till att allt är som det ska vara. Och att allt är – på ett eller annat sätt – omhändertaget. Det ligger något mycket vackert och livsbejakande i att acceptera att det som sker det sker – att överlämna mig åt krafterna, att veta att jag inte kan påverka det yttre skeendet eller kontrollera stormen. Och mitt i den värsta orkanen finner jag oftast den allra mest lysande glädjen, lyckan,kärleken och tacksamheten.
Man kan aldrig kontrollera vindarna, även om jag ofta har trott mig om att kunna det. Däremot kan jag ta hand om det som är inom mig, mina tankar, känslor och min kropp. Då – men först då kan jag landa i tillit och kanske till och med surfa på de vågor som vinden skapar. Först då kan jag ber ut vingarna såsom en glada och glida på vindarna..
Ett sätt att hitta stabilitet som varit till stor hjälp för mig är att använda Bergsmeditationen. Det är en meditation där man visualiserar att man blir ett med ett berg. Som ett berg sitter man där, stabilt, grundat, orubbligt - genom årstider, väderväxlingar och händelser. Det spelar ingen roll vilket typ av väder det är; sol, hetta, regn, blåst, kyla – berget står kvar där det står, utan att rubba sig en millimeter. Jag gillar att plocka fram den bilden, speciellt när det är mycket runt mig. I bergsmeditationen blir alla känslor och tankar som vädret som kommer och går, de passerar i olika grad av styrka och intensitet – men de påverkar inte bergets stabilitet. Likaså kan idéer om vad andra människor tycker och tänker om mig bli som turister som packat picknickkorgen, besöker berget, tittar, beundrar, pekar och pratar om det.. Oavsett vad de säger eller gör, så sitter jag där lika fast och orubblig som berget. I stormens mitt.
Att vara i förändring är inte samma sak som att lida. Lika lite som att jobbiga känslor, såsom ledsenhet, ilska, frustration, rädsla, sorg eller vad det kan vara som upplevs jobbigt, behöver innefatta lidande. Lidandet sitter ofta (och nu säger jag "ofta" inte "alltid", för att ingen ska tro att jag förminskar människors lidande) i våra tankar om det som sker. I upplevelsen – inte i själva situationen.
Om jag nämner för andra att det är”lite turbulent” just nu, händer det att jag får en medkännande blick och en kommentar om ”vad jobbigt” eller liknande. När jag då säger att jag mår bra, så säger blicken att vederbörande inte riktigt tror på mig. Jag uppskattar omtanken, det gör jag sannerligen. Samtidigt så är turbulens för mig inte samma sak som lidande. Inte alls. Mitt i alla känslotornado och tankestormar så har jag stundtals mått mycket bra. Det är som att när alla känslor blir tydliga, så öppnas också möjligheten till att känna ren och skär livsbejakande lycka. Och när jag stannar upp och lyckas vara helt och hållet närvarande med mitt NU så upplever jag ofta djup glädje. Det är nog detta som i bla buddistiska och yogiskatraditioner kallas för ”Happiness without any reason” - glädjeutan någon särskild anledning.
Det senaste året har just detta blivit än mer kristallklart för mig - detta att jag till stor del skapar mitt eget lidande och därmed kan ta mig ur det av egen kraft också. Det är en av anledningarna till att jag för några månader sedan också bestämde mig för att inte längre berätta om vad/varför jag haft ett tungt år. För varje gång jag berättat det, så har jag kletat in hjärnan med det som tillhör historien – och därmed ökat risken för lidande. Tro för den skull inte att jag nu agerar struts eller går in i förnekelse. Året är väl hanterat, processat och genomtuggat såväl genom professionellt samtalsstöd som med stöd av älskade nära och kära. Det är – för stunden (för vi vet ju aldrig hur framtiden ser ut..) lagt bakom mig som ännu ett tryggt fundament för mina nästa steg i livet. Punkt.
Och vindarna för mig vidare.