Gott slut och dito nytt!

Snart är jag på väg till Berget...

Maken är på plats sedan några dagar, huset är uppvärmt och hans förkylning har förhoppningsvis nått sin kulmen. Det gamla året ska röjas ut och det nya hälsas välkommen. Och trots 3g-bredband, så tänker jag vara ouppkopplad några dagar framöver.

Således önskar jag mig, oss och er alla ett riktigt gott slut på det här året. Och naturligtvis ett riktigt Gott Nytt År!

Det största efter lägenhet och bil...

Senaste dagarnas bloggande har måhända varit lite dystert.. Men mitt liv innehåller betydligt mer av glädjeämnen!

Jag har tex äntligen köpt mig ett par skidor. Nu har jag en komplett utrustning för vinterns backnötande (bortsett från stavar, som jag så när hade glömt om inte vännen Å påminnt mig).

Det är något speciellt med egen skidutrustning. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det handlar om, men det hör nog delvis ihop med att lägga så mycket pengar på något som endast är till nöje. Och bara för min egen skull.

Förra året köpte jag pjäxor. Helt euforisk försökte jag få min familj att dela glädjen över detta stora, men varken dottern eller maken höjde mer än ett ögonbryn för mina nya fina pjäxor... Sökte då stöd utanför familjen och fick följande sms av en annan skidfantast:

"Egna pjäxor, d största eft lgh o bil!"

Jojo. Stort är det! :-)

Nu saknas bara snö i Stockholm. Men jag glädjer mig åt att ha två fjällresor inplanerade i vinter. Längtar!

I samma anda..

Jag spånar vidare på ämnet alkohol...

Sofia skrev tex i en kommentar om att det i studentstäder är skrämmande många unga som blir alkoholister. Skrämmande tidigt i livet..

Jag tror att det hör ungdomen till att någon gång ha gått över gränsen; att någon gång ha druckit så mycket att man inte vill se sig själv i spegeln dagen efter.. Men att göra det till regel, som det lätt blir i studentikosa sammanhang, kan vara förödande.

Om det hör ungdomen till att någon gång dricka för mycket, så borde det höra vuxenlivet till - att märka när det går över gränsen. Någon gång går man över gränsen, när man har "lekt" färdigt.. Har inte den gränsen passerats vid 30, 40, 50 - eller 80 års-åldern, så är det nog på sin plats att seriöst se över sina alkoholvanor och söka hjälp för ett ev missbruksbeteende..

Det jag har noterat, är att det finns en gränslöshet även bland människor i min ålder och äldre; att en kultur att "festa loss" också innebär bråk, gråt, minnesluckor och skamsna kommentarer efteråt.

Jag menar varken att moralisera eller döma enskilda personer. Jag tycker själv om att ta ett (eller två) glas till maten, en öl efter långpromenaden - eller champagne vid festliga tillfällen.. Det jag värjer mig emot är att det verkar som hela samhället håller på att tappa greppet om vad som är ok och vad som är ett missbruksbeteende. Det kanske alltid har varit så, utan att jag har noterat det förut?

Tänk efter, visst har ni alla någon i er närhet som har "dåligt ölsinne" eller hur man nu väljer att beskriva det.

Enligt mitt sätt att se, så är epitetet "dåligt ölsinne" nog för att omgivningen (dvs vi andra) ska reagera. Alltför många trevliga sammankomster blir delvis förstörda pga av att någon i sällskapet tar för stor plats med sina fylleharanger, eller blir överdrivet ledsen så att någon måste trösta, eller pga av att någon känner sitt ansvar och ser till att eskortera den överförfriskade hem.

Alkoholmissbruk är ett missbruk, och klassad som en sjukdom. En tydlig effekt av en beroendesjukdom, är att även de som står den sjuke nära blir "smittade", genom att de deltar i en dans av parerande, dämpande, döljande... Den sjuke blir en mästare på att manipulera sin omgivning och titt som tätt finner sig anhöriga eller vänner satta i situationer de inte själva har valt.

Jag säger inte att det är lätt. Jag påstår inte att jag är bättre än andra på att sätta gränser, men jag vill inte längre blunda för att det är ett problem runt omkring mig.

Julefrid?

Så börjar julen gå mot sitt slut. I år är jag glad att den är över.

Som skarpa ögon nog kunde ana av gårdagens inlägg, så blev vårt firande delvis förstört. Ett av mina exempel på hur omvärlden hanterar alkoholpåverkade medmänniskor var direkt hämtat från vår julafton. Tyvärr. Det lämnade en obehaglig känsla av att ha blivit kränkt i mitt eget hem; att vår gästfrihet missbrukats och att vi blivit lurade på vår avslappnade julstämning. Och en besvikelse över att vi lät det ske. Samtidigt som jag - i efterhand - tycker det är obegripligt att jag inte kunde förutse händelseförloppet, trots att jag har haft kunskap i över 25 år om sakernas tillstånd.

På julaftons kväll, när vi blev själva hemma igen, så gick luften ur... Och det gick upp för mig hur mycket vi alla tre hade ansträngt oss för att upprätthålla en god stämning, trots att det var så uppenbart vad som drog ned den.. Till vilken nytta? När jag insåg att det inte var jag som överreagerade, utan att dottern var lika ledsen som jag och att maken hade fått vända ut och in på sig för att parera alla dumheter som kom ur den drucknes mun - då bestämde jag mig för att aldrig mer utsätta mig eller min familj för något liknande. Aldrig någonsin.

Bortsett från detta, så har helgen ändå varit precis så tindrande som den ska. Vi har mest bara vilat, ätit godis och njutit av lugnet och samvaron. Så allt vore toppen, om inte själva julaftonen drar ner betyget så rejält..

Nå. Vi har nu slickat såren och talat ut åt alla möjliga håll. Men nästa jul firar sannolikt familjen för sig själva...

"Skål"

I kväll skrev jag först ett långt inlägg om gårdagens julfirande. Det publiceras inte nu.

Istället bloggar jag om alkohol. Ett tema som - tyvärr - är alltför aktuellt under juletider. Det sista i ämnet fick jag nyss veta av dottern, som har en vän vars föräldrar tydligen ägnat julen åt att supa sig fulla. Det är långt ifrån unikt; BRIS larmar inför varje jul, om alla barn och ungdomar som är extra utsatta under den här typen av familjehögtider. Ungar som är hänvisade till sin dysfunktionella familj har inga som helst skyddsnät under julen och far naturligtvis fruktansvärt illa.

När jag landar i temat, så dyker det upp en hel del situationer som under åren har fått mig att höja på ögonbrynen vad gäller alkoholintag... Det kan gälla alltifrån vänner som blir överdrivet påverkade på fester till närstående som verkar ha släppt alla hämningar inför sitt drickande. Eller ytliga bekanta, som tog med sig egen 6pack till middagsbjudningen vi båda var bjudna på.. Eller mannen i korridoren på jobbet, som sitter kvar sent på fredagskvällen och gör sig regelbundna besök på toaletten och lämnar en doft av sprit efter sig.

Men framför allt hur anhöriga, vänner och arbetskamrater hanterar detta..

Alkohol är en socialt accepterad drog och skillnaden mellan att dricka ett glas i goda vänners lag och att tappa greppet om sitt eget alkoholintag, verkar vara hårfin. Men att det är socialt accepterat gör också att det är få som vågar sätta gränser inför sin omvärld.

Om man tex har en vän som man vet alltid blir för påverkad, så säger man inte till denne att dricka mindre - utan lägger istället ner energi på att bevaka och bädda.. Och se till att vederbörande kommer hem ordentligt.

Om en släkting förstör en familjesammankomst genom att dricka för mycket, därtill ha medhavd sprit med sig, så ber vi inte vederbörande att lämna vårt hem... Utan försöker parera samtalsämnen, dämpa och undvika...

Om en arbetskamrat vid upprepade tillfällen är måndagssjuk och luktar sprit, så talar vi inte om det för denne - utan pratar istället om det med andra arbetskamrater.. Förhoppningsvis för någon det vidare till chefen, som i allra bästa fall gör något. Men långt ifrån alltid.

Undrar om inte hela vårt samhälle lider av en enda stor medberoendeproblematik? Vår gemensamma passivitet och undfallenhet, leder till ett gigantiskt alkoholproblem.

Jag tänker inte delta i det här längre. Det rimmar illa med min ambition att vara mer medvetet närvarande i livet. Och kostar alldeles för mycket ansträngning...

Nästa gång säger jag ifrån.

God Jul!

En lugn stund innan de sista förberedelserna för eftermiddagens julfirande.. Lagom till Kalle Anka, kommer min mor och hennes man för att fira aftonen med oss. Lugnt och opretentiöst, precis som vi vill ha det..

Vi har dragit ner på så många "måsten" som möjligt den här julen, men det vi inte lyckas låta bli - är julklappar! Alla 3 är lika förtjusta i att ge bort klappar, att även den här julens gran har ett helt osannolikt antal klappar under sina grenar... jaja, vi vill väl ha det så..

Granen är osedvanligt snygg, och en fördel med att katterna inte längre är kattungar (när slutade de vara det?), är att de faktiskt inte bryr sig nämnvärt mycket om alla leksaker som hänger frestande på de nedre grenarna. Mer intressant verkar själva julklapparna vara. Trixie har en uppenbar dragning åt lacket, som hon frenetiskt försöker slicka bort. Är kanske något kattnarkotiskt.

Nu återstår endast en kort promenad, några resterande klapprim - och sedan är det full fart på julen!

Mina allra varmaste julhälsningar till er alla! Må ni få en God och Fridfull Jul, med samvaro, närvaro och kärlek!

Julpussar och dito kramar!

Nu är det slut

Sådär.

Tut slut. Så var snart 7 års anställning till ända...

Klart det känns märkligt. Tomt, sorgligt och underligt.
Och jag letar efter lättnadskänslan, som jag vet finns där under allt annat...

Jo.

Det får räcka för idag. Tror det här är en stor dag. På alla möjliga sätt!

Liten Maj Gungar

Den dåliga upplösningen till trots, men nog kan man föreställa sig att jag snart hoppar av gungan? Så känner jag mig nu... På språng liksom. Och det hisnar i magen!

Idag hade jag en ledig dag för att samla de sista krafterna som krävs för att avsluta. Det är så många tankar och känslor som snurrar i mig just nu och stresspåslaget börjar bli osunt högt. Gick nästan i baklås i dag, när jag egentligen skulle köpa julklappar. Satte mig istället på ett fik och började skriva ner, sortera och prioritera.. Puh. Sedan gick jag hem och mediterade.

Och är nu hyfsat lugn igen.

För övrigt så är ordningen återställd här hemma. Dottern har kommit hem efter tio dagars träningsläger på Gran Canaria, solbränd och nöjd. Och lägenheten lever upp med full bemanning! :-)

Och jag är så nöjd med att ha hela familjen samlad igen... (har ni hört det förut?)

Jodå, den här veckan går nog bra den också.

Snart snart...

Min stackars lilla blogg... Alldeles bortglömd och övergiven...

Nå. Det är bara några dagar kvar nu, tills jag helt har avslutat och lämnat mitt jobb. Sista arbetsdag fredag. Fram till dess så har jag alldeles för mycket snurr och sus i huvudet, för att få till några blogginlägg.

Håll ut. Jag återkommer inom kort!

Småtrångt

Att avsluta är lika viktigt som att påbörja.. Och därtill ganska ansträngande.

Således är det lite känslostökigt i- och runt - mig för närvarande. Har nu 1,5 vecka kvar att jobba och det känns som väldigt kort tid. Förutom allt jag skulle behöva rensa och städa undan, så är det en massa människor som vill prata med mig. Jättetrevligt. Men samtidigt energikrävande...

Att därtill den stundande julen tar sin plats i planeringen och gör anspråk på visst hjärnutrymme, gör livet lite extra trångt just nu. Min strävan att visa mer omsorg om mig själv och vara i nuet, sätts på prov. Jag hanterar det så gott jag kan.

Men jag märker att jag triggas av saker som egentligen inte borde störa mig mer än nämnvärt.

Tar några djupa andetag, ger mig själv en stunds meditation och yoga, så ska det nog funka det här..

några dagar till bara.. Sedan jullov och välgörande andningspaus.

Småtjatar...

Jag vet att det är flera som läser min blogg, utan att lämna spår efter sig... Har kommit på att om jag planterar någon liten adressering till en viss person, så borde jag förr eller senare få veta om vederbörande läser..

Så nu ska jag försöka tänka ut olika koder för att avslöja var och en av er som tassar förbi här ibland.. He He.

Eller inte. Men kommentarsfunktionen ÄR öppen för alla! Och oftast är kommentarerna roligare att läsa än själva ursprungsinlägget.

Bara så ni vet.

För övrigt har jag hört ryktas om att min man är på väg till stan med Volvo, katter och alla sina mobiltelefoner.. Han hinner precis umgås lite med dottern, som reser till Gran Canaria på söndag. Vilken rör(l)ig familj jag har...

Men jag älskar min lilla familj!

(trots att det nästan krävs vallhund för att hålla ihop den..)

Berget i mitt hjärta

Plötsligt ramlar jag på följande text:

"Berg är heliga platser. I alla tider är det där människan har sökt andlig vägledning och förnyelse. Berget är symbolen för den axel kring vilken jorden vänder sig (Meru), för gudarnas boning (Olympos), för den plats där en andlig ledare (manlig eller kvinnlig) möter Gud, tar emot sina bud och sluter sitt förbund (Sinai).
----
Bergen är visionernas hemvist där man kan se ut över naturens hela vidsträckta rikedom och ana skärningspunkten mellan den och människolivets bräckliga men sega rötter. Bergen har ända sedan urtiden spelat en avgörande roll i vår historia." *

Tänk. Och vi som köpte stället bara för att vi blev förälskade...

(* ur Vart du än går är du där. Medveten närvaro i vardagen, Jon Kabat Zinn)