I morgon är det 1a december

Åh..

Nu längtar jag efter en riktig vinter. Behöver inte vara så länge, eller så kallt. Men lite snö.. som ligger kvar, tack!

Och knappast någonting slår en vinterdag på Berget! (det ska vara en solig dag på fjället då´rå.. )

Konsten att vara precis som alla andra...

Steg upp i morse, efter en nästintill sömnlös natt, och ringde vårdcentralen. När den vänliga rösten hört om mina besvär, så sa han: "-ja, du låter lite rosslig - det är många som är nu..." Och så gav han mig en läkartid en dryg timme senare.

Gick till läkaren, som hälsade på mig och sa: "- Ja, du låter väldigt tjock i luftvägarna. Det är du ju inte direkt ensam om nu..." Nå, hon var väldigt vänlig och undersökte allt som gick att undersöka, men trodde inte att det var något värre än en rejäl virusinfektion.. Hem och vila, men först hämta ut den nässpray hon skrev ut på recept åt mig.

På apoteket träffade jag ytterligare en vänlig själ som snabbt expedierade mig den ordinerade sprayen med orden: "- Ja, den här är det hårt tryck på just nu!"

Kom sedan på att jag skulle köpa halstabletter också, och letade upp nån form av sugtablett som ska vara bra för halsont. Receptfrittskassörskan sa glatt, när hon såg tabletterna: "- Ja, de där är väldigt populära just nu!"

Sedan gick jag hem.

Bättre förr?

I mitt förra liv, så blev jag aldrig så här totalt utslagen av en förkylning. Å andra sidan lät jag sällan kroppen få som den ville...

Vaknade jag en morgon med förkylning, så tog jag en alvedon och en dos nässpray, klädde mig i varma kläder och gick till jobbet. Kanske inte lika alert som vanligt, men ändå på plats och utförde mitt arbete med hyfsat resultat. Fyllde jag på med febernedsättande piller under dagen, så brukade det ändå gå ganska bra. Ibland kunde jag sträcka mig till att gå hem tidigare för att vila innan middagen och kvällens aktiviteter - men oftast gick dagarna som vanligt. I absolut nödläge, och då pratar vi feber och någon värre infektion, så kunde jag stanna hemma några dagar. Kanske.

Idag är jag helt sänkt. Av en vanlig sketen bonnförkylning! Jag förstår inte.. Men jag lyder, och det är väl viktigare. Men det finns inte en chans att jag skulle klara av att gå till jobbet i det här skicket. I morse testade jag att gå ut, jag följde dottern ner till badet med packningen. En promenad på typ 5-8 minuter. Väl hemma igen så var jag tvungen att gå och lägga mig. Helt slut.

Och ändå är jag säker på att det jag är drabbad av inte är värre än en vanlig förkylning.
Är det jag som har blivit lat?

Eller är det faktiskt på det viset, att när man väl börjar lyssna på kroppen så blir den så lycklig att den tar igen för alla förlorade år? Det finns liksom ingen återvändo.

Jag tror att det är bra. Men helt säker är jag faktiskt inte.. Inte en sån här dag, när jag hade hoppats på att må bättre...

Som ett brev på posten...

Hela förra veckan hade jag "på-väg-att-bli-sjuk-känningar" i kroppen, och jag försökte vara noggrann med sömn, mat och frisk luft o dagsljus. Inget speciellt hände och jag hade nästan börjat tro att den eventuella infektionen packat ihop för den här gången.

Men inte. När allt blev klart i fredags, med påskrivna papper o allt - så släppte kroppen efter och gav mig en riktigt rejäl dunderförkylning.

Inte alls förvånande. Efter de sista veckornas förhöjda anspänning och myckna framtids-
planerande, så borde jag vara förvissad om att nån form av motreaktion skulle komma. Nuförtiden gör det alltid det.. Men iallafall, det ÄR väldigt trist att ligga här hemma sjuk, när det var så mycket annat jag skulle ägna mig åt... Jo jag vet, min kropp är en mycket klok sådan. Och jag blir en allt bättre lyssnare, så det är helt enkelt bara att acceptera.

Men ändå. Trist.

Att acceptera innebär inte nödvändigtvis att tycka om...

Ett oansenligt steg för mänskligheten, men ack så stort för mig!

- Hur beskriva då detta, som upptagit hela mitt system sista veckan och som nådde sin kulmen igår med min påskrift på ett papper; och champagne med älskade vänner (tack A&Å, ni är bäst!) ; och som sedan landade i en god middag och fortsatt trevlig kväll med fina människor? Hur?

Jo.
Nu är det alltså klart: - Jag lämnar min nuvarande arbetsgivare vid årskiftet för att så småningom gå vidare med egna uppdrag. Men först utbildning. Och sedan långsam etablering... Om allt går som jag tänkt, så är jag i full gång till nästa höst. Och hela tiden med respekt för mitt tillfrisknande.

Lättnaden är enorm. Inte för att lämna - sådant är alltid sorgligt, speciellt som detta jobb varit ett fantastiskt roligt sådant - men för att jag får möjlighet att gå vidare i livet. Och för att jag nu tar chansen att leva min dröm. Jag har väl aldrig någonsin varit så förvissad om åt vilket håll jag ska. Oavsett risker, så är jag i grunden övertygad om att det här är rätt. Yeah.

Jag är så glad! (och förkyld.. som om jag är förvånad?)

Med full respekt för min något bräckliga hälsa, så kommer jag nu - då en snitslad bana till mitt framtida yrkesliv är lagd - att fortsätta lägga allt fokus på Här och Nu. Framtiden kommer ju ändå - oavsett om jag tänker på den eller inte. Därför blir det inte mer information än så här just nu..

Pussar!

Social trötthet del 2

Maken har varit några dagar på Berget och lämnade för ovanlighetens skull kvar katterna i stan. Trixie bryr sig inte nämnvärt, så länge hon får sina kelorgier i soffan. Men Tilde har haft det jobbigt och är tydligt understimulerad eftersom vi andra knappt varit hemma. Som andra uttråkade varelser, så tröstäter hon - eller sover. Eller markerar sitt missnöje med att kissa på badrumsgolvet eller jama höggljutt utanför sovrumsdörren...

Nu är maken åter i stan. Och det har varit fullt kattös några timmar. Mellan varven sätter sig Tilde vid dörren och vakar misstänksamt så att ingen ger sig iväg utan henne igen, eller lägger sig på hatthyllan där hon har full uppsikt över hela familjens åtaganden. Det är ansträngande att vara en social katt...

Social trötthet

Dagens tema är sprunget ur gårdagens Mindfulness-retreat. Det är så ljuvligt att vara tillsammans med andra människor i tystnad. Med avstängda mobiltelefoner, inget mingelprat vid fikapausen eller andra samtal. Det är befriande med denna gemensamma upplevelse av tystnad, där ingen behöver känna ansvar för samtal eller ställa krav varken på verbal eller ickeverbal kontakt. Den tystnaden är omtänksam, kärleksfull och varm. Jag rekommenderar starkt alla stressade, informationsdränkta och uppbokade moderna människor att någon gång ge sig själv i present en tyst retreat.

Och återigen blir jag påmind om hur mycket daglig kraft och energi jag lägger på att interagera med andra människor. Och hur obeskrivligt skönt det är att få vila från det ibland.

För några dagar sedan åt jag lunch med en mycket klok kvinna. Vi pratade bla om att inte orka vara den sociala varelse man är; att inte orka prata och träffa andra människor även om man skulle vilja.. Eller att göra det ändå, trots att man egentligen borde säga nej.. Lunchsamtalet var ett ypperligt exempel på när jag känner mig energipåfylld. Att prata med en nära vän som både ger och tar är oerhört värdefullt och sådant jag absolut vill värna om. Alltid.

Andra möten, människor, samtal kan tvärtom göra mig helt dränerad på energi.. Och den typen av interaktion bör nog minimeras så långt det går.

Jag har känt en viss typ av social trötthet i många år - egentligen ända sedan jag påbörjade mitt yrkesliv som alltid har inneburit en väldig massa mänskliga kontakter... Med åren har jag märkt att det inte blivit mycket kraft kvar till annat än jobb, familj och det ideella engagemang som kom genom dotterns idrottande. Varje dag gick jag hem från jobbet och önskade inget annat än en tyst kväll utan pratande, vilket naturligtvis ständigt kolliderade med en mycket kontaktbar och samtalsvillig familj. För att inte stänga ute familjen skalade jag tills slut av allt annat förutom jobb och familj. Och det är inte bra. Inte bra alls.

Jag har funderat mycket på det där och vad som tar energi och inte. Ibland undrar jag om jag tar social interaktion på för stort allvar eller om jag tar för stort ansvar för att det ska bli bra. Både privat och i min profession, så strävar jag alltid efter att vara totalt i närvaro med den/de människor jag möter - och det är kanske inte så konstigt att det kostar på energi. I lite större grupper (större än 3) så kan jag ha svårt att bara koppla av och "bara-vara", utan lägger ofta mycket energi på att kolla in att alla är med; samtalsämnen som passar alla etc.. Och jag är helt outstanding på att vara lyhörd för hur gruppklimatet är.. I de fallen missar jag helt att lyssna inåt på mig själv. Lite självutplånande... Med rätt människor (som jag känner mig trygg med) går det bra ändå, och ju tryggare jag är desto mer släpper jag på ansvaret. Men i andra sammanhang, så kan jag bli så obeskrivligt trött efteråt. Dränerad.

För att inte tala om vilket dåligt samvete jag kan få om jag inte lyckats vara närvarande i mötet med någon annan...

Nu håller jag på att lära mig att vara helt i närvaro med mig själv. Jag tror att det gynnar mina sociala kontakter också. Jag vill prioritera den typen av kontakter som är bra för mig; som ger mig energi och värme.

Pussar till alla er som ger mig så mycket energi att jag också orkar se inåt.. Ni är guld värda - utan er vore jag intet.

Sann idrottsglädje

Jo. Jag var ju där. Och blev så rörd, glad och lättad i sinnet. Det är något speciellt att se äkta glädje i idrottssammanhang, oavsett hur liten tävlingen är.. Idag var en sån dag. Och jag sänder idag mina varmaste välgångsönskningar till en imponerande idrottskvinna, och hennes minst lika imponerande partner!

Känslostökigt

Nu har det gått 3 veckor sedan sista pillret...

Öronsusningarna har så smått övergått till fjäderlätta bomullsvingar, och desorienteringen verkar ha stabiliserat sig till någon slags normalnivå. Har inte gått åt fel håll på flera dagar och förra veckans felkörning på E18 må skyllas på allmän förvirring.

Joja, jag vågar nog säga att jag nu är medicinfri.

Och då kommer allt på en gång! Känner mig smått lättrörd nästan hela tiden; reagerar på vänliga ord, mindre vänliga, vackra ting, sol (inte idag dock), saker jag läser, ser på film, familj, vänner, katter, meditationer osv... Bli således inte förvånad om jag läcker lite ibland, det är snarare ett mycket gott tecken!

Jag lever helt enkelt. Här och nu.

Yeah!

En ung make

Har min familj omkring mig här och nu. I soffan trängs jag med katter och dotter. I fåtöljen sitter maken. Känner mig lugn, omhuldad och trygg.

Det är inte så ofta vi är tillsammans alla tre (fem). För att vara en så liten familj så är vi osedvanligt utspridda. Men när vi väl är samlade, så är det en härlig känsla att konstatera att vi alla (jodå, katterna också) prioriterar tiden tillsammans. Och just när jag skriver detta, så springer Tilde ut till matskålen i köket och hämtar in mat till vardagsrumsgolvet. Hon vill uppenbarligen inte äta ensam...

Känner för att börja spinna.

Och visst är han söt, min unga make?!

Mörker, troll och hundhändelse

Har varit på landet över helgen. Trots att jag kom iväg hyfsat tidigt i torsdags eftermiddag, så föll mörkret snabbt efter Eskilstuna. Och de sista milen var det riktigt, riktigt nattsvart ute.

Inget mörker är som skogsmörker och man vet att när som helst kan det hoppa fram en hjort ur mörkret, eller en älg - eller ett troll... Så långsamt, långsamt puttrade jag till Berget.

Trollskt och magiskt.

Så tacksam jag är för att grannhunden inte sprang lös just den kvällen! Det gjorde den nämligen dagen efter, då maken och jag så sakteliga körde hem från trevlig tillställning i Läppe. Just som vi passerade Ulan så ser vi hur en hund plötsligt löper upp bredvid bilen och gör aggressiva utfall mot bildörren.

Hunden attackerade alltså bilen!

Hur rar och fin en hund än är("jamen han är så snäll") så kan det näppeligen vara normalt att attackera en bil. På ett ögonblick förändrades en av våra promenadvägar till absolut förbudet område, och jag som aldrig någonsin varit hundrädd fann mig - med hjärtat i halsgropen - sitta och spana i backspegeln de resterande 3 km hemåt för att se om vi var förföljda.

Tills vi med säkerhet vet att hundägaren inser sitt ansvar, så avråder jag å det bestämdaste att passera till fots förbi Ulan i norraste Östergötland. Och kör ni bil, se till att ha rutorna stängda.

Och jo; tyvärr konstaterar vi att hunden är av obestämbar "kamphundsort"..

Och jo ja; det jag vet om ägaren gör mig inte lugnare. Tyvärr.

Framtida teman

Ibland är det osedvanligt bråkigt i huvudet. Idag är en sådan dag (månne febern gör sitt till?). Det är så många ord som vill uttryckas, så många tankar som vill ha uppmärksamhet. I mitt huvud ryms mängder av stoff till blogginlägg, artiklar, berättelser, debattinlägg och föreläsningar. Känner mig sprängfylld av intressanta teman...

Men alla ämnen är ännu inte redo för offentlighetens ljus. Det är inga kontroversiella saker, men jag litar inte riktigt på min förmåga att skydda mig. Hälsan är bräcklig och min sårbarhet känns ibland som den sitter utanpå kläderna. För att fortsätta på den inslagna tillfrisknandevägen så är det livsviktigt för mig att värna om mitt innersta, att hålla mig på rätt sida.. Att inte kränka min egen integritet.

Jag vet att det finns de som uppfattar min integritet som överdriven. Ibland gör jag själv det, men för min del handlar det om en balansgång mellan att skydda mig och att komma nära... Tro mig, det är oerhört spännande att testa gränserna. Motsatsen brukar kallas gränslös. Detta ämne ligger nära till hands att blogga om... Nångång.

Ovan antyder ett tema som kanske så småningom blir ett blogginlägg här. Följande ämnen är redan påbörjade som "utkast" men bidar sin tid:

• Integritet
• Utanförskap
• Att möta människor i kris
  
• Positiv förstärkning
• Mindfulness meditation
• Depression

Om jag vore en driven bloggare, så skulle jag naturligtvis nu lägga in en omröstning i höger spalt: Vilket ämne vill ni läsa mer om? Men jag är ju inte det.. Och tänker fortsätta att råda över min egen blogg helt självsvåldigt.

Ett litet smakprov ändå.. Jag övar mig i att hantera alla dessa ord och tankar som bråkar i huvudet och ibland tenderar att överhetta hjärnan, genom att intensivt träna medveten närvaro; mindfulness. Att utöva mindfulness meditation är - för mig - ett kraftfullt verktyg.

Mer än så får ni inte veta av mig. Sorry. Ni får pröva själva istället. Eller för att citera Jon Kabat Zinn (grundaren av CFM),
ur boken "Vart du än går är du där. Medveten närvaro i vardagen":

"Om du verkligen bestämmer dig för att börja meditera finns det ingen anledning att berätta det för andra och lägga ut texten om varför du gör det och vad det gör för dig. I själva verket finns det inget bättre sätt att ödsla med sin gryende energi och entusiasm för övningarna och sätta käppar i hjulet för sig själv så att man inte kommer igång. Bäst är att meditera utan att göra reklam för det.

Varje gång du får en stark impuls att tala om meditation, hur underbart respektive hur svårt det är att meditera ------ eller får för dig att övertyga någon annan om hur fantastiskt bra det skulle vara för honom eller henne, betrakta det då som en lösryckt tanke och gå och meditera lite till. Impulsen kommer att försvinna igen vilket är lika bra för alla berörda - och allra bäst för dig själv. "

Puss!

(Pst. Det finns några nya länkar för de som är intresserade... säg inget bara...)