I dag tillåter jag mig att känna mig en smula melankolisk.
Gårkvällens krogbesök med mina fina - numera - fd arbetskamrater var såklart jättetrevlig och timmarna rusade iväg. Plötsligt var det över; vi sa hejdå och vi hörs och allt det där man säger...
Vet att flera kommer att finnas kvar i mitt liv även i fortsättningen. Några räknar jag dessutom som mycket nära vänner (epitetet "fd arbetskamrater" är liksom inte relevant..). Men vet också att några andra kommer att försvinna ut i periferin. Och allt eftersom tiden går, i samma takt som minnena av den gemensamma vardagen bleknar, så sinar samtalsämnena och kontakterna rinner ut i sanden... Jag har varit med om det förr.
Det ska finnas tid för allt och eftersom julen blev som den blev, så har jag inte gett mig själv utrymme att känna efter hur det egentligen är att säga hejdå till en fas i livet.
Men samtidigt knackar framtiden på dörren och väntar på att alla avslut ska bli avklarade, så att jag kan lägga allt fokus på det nya. Det som återstår är någon slags formell avtackning på kontoret om en dryg vecka och därefter något med ledningsgruppen. Först därefter är mitt jobb helt och hållet avslutat, men jag tänker inte vänta med att sörja till dess.
Så. Idag får bli en vemodig dag. Eller åtminstone en dag för eftertanke och reflexion.