Jippie!

I min maillåda:

"Attn,

Jag kontaktar dig angеende $ 21,5 miljoner i min bank i Kina som jag kan цverfцra till dig som fцrmеnstagare. Projektet дr utan risk har noggrant planerat.

Fцr mer fцrklaring, kontakta mig pе e-post: sangchinn11@yahoo.com.hk.

hдlsningar,
S. Chinn"

Guds öga?

Jag kan inte sluta titta på den här bilden, som lär vara ett foto av Helix nebulosa. F-n tro't..

Läs mer om fotot/nebulosan här:
eso.org/public/news/eso0907/

Gör det allt mer officiellt..

Skrev nyss det här inlägget på min företagsblogg:

http://coachtree.se/jag-bryter-upp-och-blir-handelsresande-i-narvaro/

Grattis herr Skog

Idag firar vi den älskade makens födelsedag ❤

Han önskade sig en Napoleonbakelse och vem är jag att förneka någon en födelsedagsönskan..

Fokuserar, avslutar och väljer bort..

Nu när jag bestämt mig för att lägga Stockholm bakom mig, för att så småningom påbörja något nytt någon annanstans, så blir det uppenbart att jag behöver fokusera på det som är viktigast. Det innebär förstås att avsluta en hel del saker och inte påbörja nya processer som är kopplade till en stadigvarande Stockholms-tillvaro.

Det innebär också att jag inte ska knyta några nya kontakter här i stan. Inte för att jag inte vill, eller för att jag inte kommer att återvända hit (vilket jag kommer att göra - många gånger)- utan för att jag måste hushålla med min energi och därför behöver välja vilka jag träffar och umgås med. Jag värnar om de relationer jag har och vill se till att jag förvaltar (tråkigt ord, men det var det enda jag kom på i sammanhanget) de nätverk, sammanhang, släkt och vänner som redan finns och som har en särskild plats i mitt hjärta.

När man rör sig i nätverkssammanhang som jag gör, både irl och i sociala medier, så dyker det ständigt upp nya möjligheter att träffa nya människor. I nuläget väljer jag alltså att lägga fokus på de kontakter som redan är etablerade. 

Om någon nu skulle tycka att det är ett märkligt sätt att förhålla sig till omvärlden, så kan jag passa på att påminna om SvDs utmärkta serie "Inåtvänd" om introverta personer (som inleddes med den här artikeln http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/introverta-far-stimulans-av-tystnad_7451296.svd. 

Där kan man finna en del svar till varför jag behöver göra dessa val.

(sedan kan man förstås undra varför jag känner behov av att förklara mig.. hmm.. ) 

Att följa sitt hjärta

Mitt i allt så har jag tydligt hört mitt pockande hjärta. Ett hjärta som hela tiden försöker få mig att inse att det är fler saker som behöver förändras i mitt liv. Jag har lyssnat, tolkat, försökt förstå, förändrat saker och landat i den nya förändringen.

Tills hjärtat börjat picka igen. 

För varje förändring jag genomför, för varje ny insikt jag når så känner jag mig nästan som en lök... Skalar lager för lager. Och ju fler lager jag skalar bort, desto närmare kärnan kommer jag. Närmare hjärtats röst och mer sann mot mig själv. Jag vill gärna tro att ju mer sann mot mig själv jag är – desto mer kan jag ge av mig själv till andra, till världen, till universum..

Under den här sommaren har jag kommit till insikt i hur jag vill leva – inte bara som en önskan eller en drömbild om hur det kanske skulle kunna vara någon gång i framtiden – utan som en mycket kraftig drift i att helt enkelt förändra det jag kan förändra. Hur tankarna gått kan beskrivas ungefär så här:

• Leva nära naturen, med utrymme för mer närvaro med mig själv och mina kära. Med utrymme menar jag både mentalt, fysiskt och geografiskt.
• Leva mer efter buddistiska och yogiska värderingar (vad det innebär för just mig)
• Leva mer ekologiskt, mer medvetet och mindre konsumistiskt.
• Äga färre saker, ”resa med lättare packning”
• Leva mer i fas med dygnsrytm, årstider, ljus och mörker. Och lite oftare med en katt i knät.
• Bedriva min verksamhet på ett sätt som går hand i hand med mitt sätt att leva, samt i sammanhang som delar mina värderingar etc.
• Medvetenhet om att allt jag gör får konsekvenser – genom mitt sätt att leva och genom min verksamhet bidra till att rädda moder jord, bidra till hälsosammare och sundare näringsliv/samhälle

När jag väl kom fram till detta och förankrat mina vilda idéer hos maken, så blev två nödvändiga steg tydliga: 1. Jag behöver starta om. 2. Jag ska lämna Stockholm. När så beslutet att lämna stan väl var fattat, gick allt sedan väldigt fort. Lägenheten såldes oväntat lätt, flytthjälpsänglar har lovat ställa upp på både det ena och det andra stället och känslan av att befinna sig mitt i ett positivt livsflöde är så påtaglig att den kan tas på.

Om 6 veckor lämnar vi således stan. Ni som känner familjen Andrén Skog vet att min man redan tagit det steget för många år sedan, åtminstone delvis. Nu skriver vi oss alltså båda på Berget, som också kommer att vara min fasta bas då jag under ett tag framöver kommer att vara lite här och där i mitt sökande efter nya stigar att traska vidare på.

Modigt? Jo kanske.. För mig känns det framför allt som en helt logisk fortsättning på den resan som startade för flera år sedan. Spännande absolut, men jag känner inga rädslor utan är helt och fullt övertygad om att allt blir precis så bra som det ska bli.

Så vi har lite att pyssla med för närvarande.. 

I stormens öga

Jag har varit i konstant förändring de senaste 5-6 åren. Jag har gått från sjuk till frisk, från anställd till egen företagare, från kavajprydd strukturerad personalchef till yogiklädd fri coach & mindfulnessinstruktör som under hela den här tiden försökt lyssna till sitt hjärta. Jag har gjort stora livsstilsförändringar, inte minst genom att lägga om kosten och lyssna till vad jag mår bra av och inte. Jag har haft modet att säga nej till saker och personer som inte har varit bra för mig, likväl har jag vågat öppna upp för nya insikter, lärdomar och kunskaper. Jag har gått från skeptisk akademikerateist till att anta en - nåja – allt mer öppnare andlig nyfikenhet.

Jag har övat mig i medvetenhet på alla nivåer och har idag en klar bild av vad jag behöver i mitt liv– och vad som inte får plats där.

Processen har ständigt varit i rörelse men också stabil. Stundtals har mitt liv varit turbulent, men någonstans har jag ändå alltid lyckats finna ett lugn och en tillit till att allt blir bra. När det har snurrat som mest, så har jag ofta kunnat känna att jag rent fysiskt varit i mitten av”stormens öga” - där jag har haft förmågan att landa i stillhet i mitt inre samtidigt som det blåst orkan runt omkring mig. Långt ifrån alla gånger, jag är ju inte mer än människa och visst har det funnits stunder av djup förtvivlan, sorg, uppgivenhet, nedstämdhet, frustration och ilska. Men likväl, för varje gång jag hittar tillbaka till mitt inre lugn så byggs tilliten upp till att allt är som det ska vara. Och att allt är – på ett eller annat sätt – omhändertaget. Det ligger något mycket vackert och livsbejakande i att acceptera att det som sker det sker – att överlämna mig åt krafterna, att veta att jag inte kan påverka det yttre skeendet eller kontrollera stormen. Och mitt i den värsta orkanen finner jag oftast den allra mest lysande glädjen, lyckan,kärleken och tacksamheten.

Man kan aldrig kontrollera vindarna, även om jag ofta har trott mig om att kunna det. Däremot kan jag ta hand om det som är inom mig, mina tankar, känslor och min kropp. Då – men först då kan jag landa i tillit och kanske till och med surfa på de vågor som vinden skapar. Först då kan jag ber ut vingarna såsom en glada och glida på vindarna..

Ett sätt att hitta stabilitet som varit till stor hjälp för mig är att använda Bergsmeditationen. Det är en meditation där man visualiserar att man blir ett med ett berg. Som ett berg sitter man där, stabilt, grundat, orubbligt - genom årstider, väderväxlingar och händelser. Det spelar ingen roll vilket typ av väder det är; sol, hetta, regn, blåst, kyla – berget står kvar där det står, utan att rubba sig en millimeter. Jag gillar att plocka fram den bilden, speciellt när det är mycket runt mig. I bergsmeditationen blir alla känslor och tankar som vädret som kommer och går, de passerar i olika grad av styrka och intensitet – men de påverkar inte bergets stabilitet. Likaså kan idéer om vad andra människor tycker och tänker om mig bli som turister som packat picknickkorgen, besöker berget, tittar, beundrar, pekar och pratar om det.. Oavsett vad de säger eller gör, så sitter jag där lika fast och orubblig som berget. I stormens mitt.

Att vara i förändring är inte samma sak som att lida. Lika lite som att jobbiga känslor, såsom ledsenhet, ilska, frustration, rädsla, sorg eller vad det kan vara som upplevs jobbigt, behöver innefatta lidande. Lidandet sitter ofta (och nu säger jag "ofta" inte "alltid", för att ingen ska tro att jag förminskar människors lidande) i våra tankar om det som sker. I upplevelsen – inte i själva situationen.

Om jag nämner för andra att det är”lite turbulent” just nu, händer det att jag får en medkännande blick och en kommentar om ”vad jobbigt” eller liknande. När jag då säger att jag mår bra, så säger blicken att vederbörande inte riktigt tror på mig. Jag uppskattar omtanken, det gör jag sannerligen. Samtidigt så är turbulens för mig inte samma sak som lidande. Inte alls. Mitt i alla känslotornado och tankestormar så har jag stundtals mått mycket bra. Det är som att när alla känslor blir tydliga, så öppnas också möjligheten till att känna ren och skär livsbejakande lycka. Och när jag stannar upp och lyckas vara helt och hållet närvarande med mitt NU så upplever jag ofta djup glädje. Det är nog detta som i bla buddistiska och yogiskatraditioner kallas för ”Happiness without any reason” - glädjeutan någon särskild anledning.

Det senaste året har just detta blivit än mer kristallklart för mig - detta att jag till stor del skapar mitt eget lidande och därmed kan ta mig ur det av egen kraft också. Det är en av anledningarna till att jag för några månader sedan också bestämde mig för att inte längre berätta om vad/varför jag haft ett tungt år. För varje gång jag berättat det, så har jag kletat in hjärnan med det som tillhör historien – och därmed ökat risken för lidande. Tro för den skull inte att jag nu agerar struts eller går in i förnekelse. Året är väl hanterat, processat och genomtuggat såväl genom professionellt samtalsstöd som med stöd av älskade nära och kära. Det är – för stunden (för vi vet ju aldrig hur framtiden ser ut..) lagt bakom mig som ännu ett tryggt fundament för mina nästa steg i livet. Punkt. 

Och vindarna för mig vidare. 

Tomelilla

Så har min turné nått sitt slutmål. Jag sitter på dotterns balkong och beundrar gladans glidflygningar ovanför mitt huvud. Här finns gott om utrymme att reflektera över de senaste 12 dagarna som jag spenderat på resande fot. Och behovet av utrymme är stort.

Jag gillar att resa. Det händer så mycket gott med kreativiteten, tankarna och själen när jag är i rörelse. Hela mitt väsen trivs av att vara på väg.. Det förutsätter dock att jag tar mig mycket egen tid i stillhet, jordar mig, landar och ser till att ta allt i lagom takt.

Att därtill landa hos goda vänner och få bada i allt det goda som yogan fört in i mitt liv (vänner för livet, visdomskällor, nya intresseområden, kraft & energi) är ren kärlek.

Så har jag alltså rest i 12 dagar: Sthlm-Berget-Gränna-Älmhult-Malmö-Lund-Simrishamn-Tomelilla. Jag har varit på en intensiv grundkurs i Ayurveda, har lyssnat på Janesh Vaidya, yogat hos finaste vänner, smitt framtidsplaner, gått i skog, kört karavan, fått två underbara yogaklasser med bästa läraren Sky, ätit middag, skrattat, skvallrat ihop med kära vänner, njutit av omtanke, spelat högt på bilstereon, blivit påmind om att jag inte ska äta gluten, promenerat i Simrishamn, lassat ur delar av ett bohag i Tomelilla.

Nu återstår bara att få krama om allra finaste dottern innan jag ställer kosan norrut igen.

Men snart lämnar jag Stockholm igen.

Gränna

Från Grännaberget är det en makalös utsikt. Men jag minns inte om jag uppskattade den - då när jag sommarjobbade i den lilla (nu säsongsstängda) kaffestugan. Däremot har jag en klar bild av att jag spillde ut en hel flaska fanta i en gästs knä.

Nu vandrar jag omkring i Gränna och försöker minnas hur det var att gå i högstadiet här.

De tre högstadieåren är en period i livet som jag som vuxen ägnat förvånansvärt lite tid åt att utforska. Ändå hände det åtskilligt i livet just då när jag var 13-15 år. Och det var här - i denna lilla stad - som väldigt mycket av 'första gången' hände; första fyllan, första handbollsmatchen, första servisjobbet etc etc..

Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket, men när jag vandrar här poppar det ändå upp en del minnen som nästan alla är av samma kaliber som den spillda fantan; jobbiga, dramatiska erfarenheter av olika slag som har något sorgligt över sig..

Men bra minnesbilder finns också: Om jag och mina kompisar någon gång skolkade så kunde det hända att vi gick till Haglunds. Där fanns de ljuvligaste vaniljbullar jag någonsin ätit.

Sådant jag fortfarande gör..

.. trots min snart ganska aktningsvärda ålder: Färgar den gråa utväxten.

Det kommer väl en dag när jag slutar med det och accepterar det naturliga åldrandets gång. Det kommer likväl en annan dag när jag slutar med kaffe.

Men inte än. Inte.