Snart snart..

är jag åter. Håll ut, håll ut.

Puss!

Självkänslans dag 26 oktober

Så här skriver initativtagaren Erik Fors Andrée bla om självkänslans dag:Det är enkelt: Du förstärker din självkänsla genom att blogga om dig själv. Och samtidigt hjälper du andra genom att visa hur viktigt självkänsla är. Skriv ett blogginlägg 26 oktober. Enda regeln är att ditt inlägg måste börja med någon av dessa formuleringar:

• Jag är bra för…
• Jag är värdefull…

Gott initiativ tycker jag, så nu passar även jag på att reflektera en stund över vad som är bra med att vara jag. Självklart är jag just nu färgad av att nyss ha tagit avsked av en älskad far, men samtidigt så gör ett dödsfall - en sorg - att livet blir alldeles väldigt mycket tydligare. Och mina brasidor blir både klarare och mer framträdande.

Så här kommer det:

Jag är bra för att jag har förmåga att vara närvarande med vad som än sker. Möter såväl svårigheter som lättheter med närvaro. Jag flyr inte och kan därmed uppleva både glädje och sorg samtidigt. Detta förhållningssätt stärker mig och jag vet att det inspirerar andra människor.

Jag är bra för att jag tror alla människor om gott. Jag drivs av en ljus människosyn vilket jag alltid kommer tillbaka till. Jag försöker hela tiden att se det goda hos andra och dömer inte. Ibland gör jag det ändå, och då försöker jag ändå att se det från olika håll. Jag är bra för att jag är bra på att se olika sidor av ett mynt, jag är diplomatisk och kompromissar gärna.

Jag är bra för att jag är modig och vågar ge mig ut på okända vägar. Jag har intentionen att ständigt utvecklas, lära och växa. Jag är bra för att jag vet att jag hela tiden har nya saker att lära, och att jag alltid kan ändra mig om jag har fel.

Jag är bra för att jag är medveten om att mitt beteende får konsekvenser, och att jag därför bryr mig om miljön, naturen, vad jag äter och är omtänksam mot andra såväl människor i min närmaste omgivning som främmande. Jag vet att jag är värdefull för många människor, inte minst för mina närmaste. Ibland tar jag inte tillräckligt med plats, men dagen till ära så väljer jag att se fördelen med det - jag ger andra utrymme och plats.

Jag är värdefull för min familj, mina närmaste och för mig själv. Jag vet att jag var värdefull för min far när jag vakade vid hans dödsbädd och det är något jag alltid kommer att bära med mig.

Hur är det för dig?

Tar farväl

I dag begraver vi vår älskade far.
Farväl fina lilla far..
Tack för att jag fått ha just dig som pappa.
Tack för allt.
Jag älskar dig.

- Gå i kärlek - vila i frid.

Låt mig vara ledsen för fan!

Jag får ofta positiv respons på hur jag bemöter människor. Inte helt sällan har jag hört att det ”strålar” om mig, att jag förmedlar lugn, värme och ljus. Att jag ”lyser”.. Det förvånar mig fortfarande, då jag kan ha en helt annan bild av mig själv. Och självklart delar inte alla den uppfattningen. Men icke desto mindre gör det mig innerligt glad att veta att jag kan förmedla ljus och värme till min omgivning. Jag är djupt tacksam över den förmågan.

Och... lika glad jag är över att jag kan sprida någon form av positiv energi till andra, lika förvissad är jag att det inte hade varit möjligt utan min förmåga att också våga möta det mörka i mitt sinne. Och rätten att få uttrycka även detta, utan att lägga till ett ”men det är inte så farligt”.. Känner ni igen det? Hur vi gärna vill skydda vår omgivning för våra sorger och mörka tankar, när det enda vi egentligen behöver är att få berätta om dem? Jag vet också att mina nära och kära helst ser mig glad. Vem önskar inte att de vi älskar ska ha ett lyckligt och lättsamt liv? Eller önskar hjälpa en ledsen vän att bli glad igen? Självklart, vi är inte mer än människor. Ofta handlar det dock om vår egen rädsla för att möta vårt eget mörker.

Men, tänk om vi alla kunde vänta en kort stund innan vi kommer med våra tröstande ord, vår vilja till lösningar. Och istället låta ledsnaden få ta det utrymme den behöver för att kunna verka ut. Bara vara nära, lyssna och andas tillsammans?

För egen del vet jag att jag behöver vara med alla olika sorters känslor. Möta dem, acceptera att de finns där och bara låta det vara så. Inte förtränga, inte försöka att forcera mig till att vara glad eller att tvinga mig till något annat. Förlita mig på att närvaron med vad som än är, i sig är tillräckligt kraftfull för att bära mig genom det svåra och ut på andra sidan.

Jag förbehåller mig rätten att få vara både ledsen, glad, arg, euforisk, frustrerad, lugn, upprörd, sorgsen. Och jag strävar alltid efter att möta andra på samma sätt.

Vid ett tillfälle, då jag upplevde stunder av djup sorg och ledsnad, förmedlade jag via sms mina känslor till min älskade make. Han svarade blixtsnabbt, nästan reflexmässigt: ”Var inte ledsen, jag älskar dig” Eftersom min man är utsänd till mig att öva på och för att jag älskar honom innerligt, så svarade jag naturligtvis:

”Låt mig vara ledsen för fan”.

Bara så kan jag fortsätta lysa.

En månad senare..

Och tiden går. Jag har just inte så mycket att säga just nu. Eller så är det just det jag har...

Återkommer!

10 år. Rätt upp och ned.

I dag är det tio år sedan Olyckan. Den som min man överlevde. Den som gjorde att livet stannade upp en stund. Den som gjorde att livet sedan tog en något annan riktning med oss än vad vi kanske trott. Såsom liv så ofta gör..

För två år sedan skrev jag om känslorna och tankarna på 8-årsdagen. Den texten andas tacksamhet, och det är den överskuggande känslan av minnet av de här åren som gått.

Tacksamhet för att mannen överlevde. Och för att vi fick fortsätta ett liv ihop. Och för alla lärdomar livet ger.

Men visst har det funnits andra känslor än tacksamhet. För två månader sedan blev jag plötsligt varse att jag aldrig sett på Olyckan – eller tiden efteråt – ur mitt eget perspektiv.

Jag insåg då att jag aldrig har berättat min historia, om hur det var för mig. Och hur skulle jag ha kunnat göra det? Allt kretsade kring att få ihop vardagen samtidigt som mannen kämpade med att överleva, rehabiliteras och så småningom komma tillbaka till en någorlunda fungerande vardag. Och även efteråt. Den vanligaste frågan från andra var – helt relevant – Hur är det med T? Hur går det för T? Fokus på T..

Att inte skriva hans historia är självklart. Det gör han själv, med den äran. Men att därtill ta steget och beskriva mina egna känslor av ilska, uppgivenhet, oro och tvivel? Går det för sig? Det känns en smula gnälligt. Som att vara en trotsig liten lillasyster som är missnöjd med att inte få ta egen plats: ”Men jag då? Vem såg mig?”

Jag valde inte att bli utsatt för olyckan. Jag blev aldrig tillfrågad om det var ok att åka alldeles för fort på motorcykeln. Jag blev aldrig involverad i någon konsekvensanalys inför att maken skulle ta mc-kort och börja köra mc. Det var inte MIN olycka. Men den blev ju det. Konsekvenserna blev även mina. Så är det ju i livet, vi vet aldrig vad som visar sig bakom nästa knut. Och inte kan vi göra konsekvensanalyser för varje steg vi tar. Det håller inte. Vi kan inte kontrollera livet. Men känslorna, de fanns där. En lång tid efteråt.

Efter några veckor av undantagstillstånd, då jag ägnade varje vaken tid åt att sitta på IVA på SÖS, lyssnandes på makens psykotiska dumheter och ständigt passande på att han inte skulle kliva ur sängen, så orkade jag inte med det längre. Och som så många gånger i mitt liv, så var det min – då 12-åriga- dotter som hjälpte mig ur förlamningen. Jag mötte henne efter träningen, vi gick hemåt och hon berättade att hon börjat gråta i skolan och sagt till sin fröken: ”Det känns inte som jag har någon mamma längre”. Det var förlösande, om än hjärtskärande.

Och livet gick vidare. Tiden gick. Den första tiden handlade om att överleva i kaos. Sedan att få till vardagen. Jag började jobba efter 6 veckor, så smått på deltid. Ökade långsamt, i takt med att mannen återhämtade sig. Efter 4 månader på rehabiliteringssjukhus kom han hem. Vårt hem blev handikappanpassat och vi levde med rullstolar, besök av arbetsterapeuter och i kontakt med försäkringskassa, sjukvård, kommun - i ett hem täckt av byggdamm.

Tidigt bestämde jag mig för att inte bli makens vårdare utan att ha fokus på att vara kärleks- och livspartner. Men ack så svårt det var att stå emot, det var som om hela samhället förväntade sig att jag – hans kvinna – skulle vara den som hjälpte honom med alla vardagsproblem. Minns tex sjukgymnasten som kom hem till oss och ville visa mig hur jag skulle sträcka hans arm, 3 ggr om dagen. – Jag jobbar, sa jag. Och kände mig som en dålig människa. Eller Svenska bostäders bovärd, som tyckte att ”kan inte din sambo diska då”, när maken ringde och klagade på att den beställda diskmaskinen inte levererades i tid. Well, exemplen är många. Jag fick stå emot, det fick jag. Och om inte mannen också hade varit lika bestämd i att han inte ville ha mig som vårdare, så hade jag nog inte klarat av att vara så beslutsam. Men nog har vår relation vunnit på att jag inte blev hans personliga vårdare. Och jag tror faktiskt att hans rehabilitering vann på att jag INTE hela tiden fanns där och hjälpte honom med saker. Eller försöker jag nu bara rättfärdiga mig själv för att jag inte lever upp till bilden av den omhändertagande hustrun?

Vardagsproblem och praktiska detaljer. Mycket blir annorlunda när ens partner blir handikappad. Men inget av det är ens värt att notera här.

Minns istället en av våra utlandsresor. En av de första efter olyckan (?). Resan gick till den grekiska ön Karpathos. Övriga svenskar på det lilla hotellet vände bort blicken och ropade upp sina barn från poolen när maken badade. Jag minns att det vände sig i magen på mig av ilska och uppgivenhet och hur jag demonstrativt överröste mannen med kärleksbevis mitt framför ögonen på de osäkra turisterna. Tack och lov fanns det andra gäster på hotellet, som var lika sociala med maken som med andra, och som vågade fråga om det amputerade benet.

I takt med att åren gick så utkristalliserade sig andra effekter av olyckan. Min extrema oro tex. Om jag inte fått ett sms eller telefonsamtal när maken kommit fram efter en bilresa, så har jag blivit halvt hysterisk. Mitt undermedvetna har haft full koll på hur lång bilresan ska ta och jag har kunnat märka när min uppmärksamhet plötsligt börjat dras mot klockan och telefonen.. Oron har blivit nästintill panikångest, och jag har ibland varit fullständigt övertygad om att det hänt något. Den här oron har även läckt över på dottern, som ibland har fått stå ut med ett överdrivet kontrollerande. För – i min värld – så kan faktiskt olyckor ske. Och någonstans innerst inne så tror jag inte att det går så bra nästa gång. Men även detta har blivit bättre, min oro har bleknat. 10 år är en lång tid att bearbeta sina skador på.

Mycket mer än så behöver inte sägas. The rest is history, liksom. Inget behov eller önskan om ytterligare bearbetning. Lärdomarna fortsätter att pocka på uppmärksamhet och livet går vidare.

Tar ändå tillfället i akt att varmast och från hjärtat tacka för ovärderlig hjälp från min syster som de där första veckorna efter olyckan, såg till att dottern blev sedd, matad, klädd och omhuldad.

Och det jag säkert vet, är att min väg till ett helare liv definitivt började den där augustidagen 2001. Utan att det blev direkt uttalat så bestämde jag mig för att leva livet så närvarande och fullt ut som möjligt. Utan tvivel började jag min mindfulnessväg där och då. Sedan har det varit snårigt, krångligt och fullt av hinder på vägen – men så ser livet ut. Och jag vill leva det, med allt vad det innebär.

Så. Jo. Tacksamhet – det må vara ordet även för den här dagen.

Grävterapi

Sommaren för 4 år sedan var jag besatt av att gräva och flyttade bland annat på en stor syrenhäck. Resultatet blev öppnare landskap på Berget och ett beslut om att inte vara kvar i dåvarande tjänst.

Nu gräver jag igen..

Den bästa tid är nu

Augusti. Solen skiner från fullständigt klarblå himmer. Kantarellerna strålar i skogen, rosorna prunkar borta vid ladan och katterna lever riktigt kattliv. Vetskapen om att jag har en vecka kvar av skogsnärvaro och avkopplingen är total.

Det blir inte så mycket bättre.

Skogstrygg

Idag, när jag mest strövade omkring på måfå, så slog det mig hur trygg jag känner mig i skogen. Jag har nog alltid gjort det, även när jag var barn. I den här skogen har jag nu vandrat runt i 7 år och känner mig alltigenom hemma. Ibland snurrar jag runt och går nästan vilse, men hittills har jag alltid kommit ut igen. Inte alltid på samma ställe som jag trott, men ändå..

Trygg alltså. Inga troll, inga ormar, inga andra vilda djur.. Min egen skog.

Maj goes raw

Just det, jag har ju utlovat en "matblogg".

Så var ska jag börja? - Med medvetenheten förstås. Allting börjar där.. Medvetenhet om vad kroppen behöver för att må bra och för att jag ska få kraft och energi att göra det jag gör.
När jag för 3 år sedan lade om min kost så radikalt, så var det just sprunget ur en allt mera påtaglig medvetenhet om att min kropp inte mådde bra av det jag erbjöd den. För mig började alltså förändringen med utövandet av mindfulness. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Så.. Planen för den här veckan på Berget, är att landa djupt i mig själv - ta tillfälllet i akt att ta hjälp av min mindfulnessträning, meditera, yoga och verkligen vara närvarande med allt som är just nu - och utifrån nuet göra medvetna val om kostintaget. Mindful eating från scratch, liksom.

När jag de här senaste dagarna har frågat mig själv vad jag vill ha för typ av mat, så blev svaret - lite förvånande - Raw food. Alltså har jag experimenterat en hel del med de råvaror jag hade med mig hit till Berget. Rotsakerna blev inte ugnsrostade, som jag nog innan hade trott, utan rivna, hyvlade och körda i matberedaren. Har ätit massor av spenat, hampafrön, nötter etc.. Har testat olika röror, och fått stor användning av både olivoljan och tamarin. Det jag kan bli lite osäker på, är om jag får i mig tillräckligt med protein - så jag har piffat till allt detta goda råa med några skivor fetaost, eller ett kokt ägg. Känns som en god kompromiss, och min kropp är glad och nöjd med det jag stoppar i den. En fördel med att äta råa grönsaker, är att de måste ätas långsamt och tuggas ordentligt. Och är det något jag behöver lära mig, så är det att äta långsammare..

Men det bästa med Raw, är att man kan äta en massa gott - helt utan socker, gluten eller mjölk. Jag lyxade tex till det på påskafton och bjöd mig själv på en mycket smarrig hallon/blåbärspaj med cashewnötsgrädde.

Mums!

Majs goderier

Så här lagom till påsk, när de flesta frossar i mat och godis - så planerar jag att göra ett litet experiment... Så håll ögonen öppna, det finns stor chans (eller risk) att Majs Bryderier antar skepnaden av en matblogg nästa vecka.

Hehe.

Hm?

Man kan ju fundera på vad man ska ha en blogg till, om den nästan aldrig uppdateras.. Hm. Det tål att tänka på.

Ställer en fråga. Om du tillhör dem som ibland ändå kikar in här - varför gör du det? Hur kommer det sig att du ändå har kvar min blogg i din bevakning? Är det av gammal vana, eller är det faktiskt så att jag ändå ibland skriver något som du vill läsa?

Låt mig veta. Jag behöver nog både inspiration och feedback.

Meanwhile så har jag en stackars företagsblogg, som inte heller är så kärleksfullt behandlad för närvarande. Är det så att jag ska baka ihop dem?

Hm. Hm?

Tandläkeritankar..

Nej, jag vill inte vara kompis med min tandläkare. Jag vill inte att min tandläkare ska studsa ut i väntrummet och utbrista när hon ser mig: "Åh, men där är du ju Maj! Vad länge sedan och det där långa håret och jag kände nästan inte igen dig, och och och..." Och nästan vara på väg att kasta sig om halsen på mig och ge mig en kram.

Jag vill att min tandläkare ska vara just det; tandläkare. Duktig på det hon gör, kunnig, vänlig och trygg. Men hon behöver inte - jag upprepar - hon behöver inte övertyga mig om att hon blir jätteglad att se mig.

Jag tror henne nämligen inte.

En noterbar dag minsann

Visst är det förunderligt hur snabbt 12 år liksom dansar förbi? Och ändå kan de kännas som en lång tid, en livstid liksom?

Den här dagen för 12 år sedan låg hela Stockholms tunnelbanenät nere och var ersatt av bussar. Var det månne strejk? Jag minns inte varför det var så... Men jag minns att jag tog bussen från Bagarmossen, där jag då bodde, för att träffa den där intressanta människan som jag så smått lärt känna på jobbet. Nu skulle vi äta middag ihop, och jag var nog både en smula spänd och förväntansfull...

And the rest is history.

Må nu nästa 12-årsperiod med min älskade man bli lika händelserik som den första, om än kanske en aningens mindre dramatisk. Om man nu får önska, alltså.. Men jag är naturligtvis tacksam och glad för alla år, hur de än må utveckla sig.

Pussar och kärlek!

En annan dag

Dagar är olika, humör och förhållningssätt likaså.. Idag är jag lika fattig, men har hämtat tillbaka min tilltro och känner mig återigen förvissad om att just den här veckan kommer det att vända! Nu, nu, nu...

Håll tummarna.

One of these days..

Känner du igen det? Att som egen företagare har du dagar då den ekonomiska ångesten är starkare än annars.. Sådär att den nafsar i hasorna och du känner dig uppgiven. När du tycker att du lyft på precis alla stenar, tagit precis rätt kontakter, varit i precis rätt sammanhang, nätverkat, annonserat och gud vet vad..

Sådan där dagar när det känns som helt j-a förgjort. När du tar nya kontakter, och söker upp gamla kontakter - och upptäcker att det finns SÅ många konkurrenter där ute. När - trots att du älskar ditt jobbval - du börjar misströsta..

Idag är en sådan dag.

Jodå

jag är hemma igen.. Sedan tre veckor faktiskt.

Bali gav mig så otroligt mycket, men allt svårt att beskriva. Och i takt med att dagarna hemma i Stockholm går, så känns det allt mer overkligt att jag faktiskt var där.. och var med om så mycket. Och upplevde allt jag gjorde. Men känslan består..

Puss på alla Fina!

Next stop Bali

Färdigpackad.

Har diskat, aktiverat frånvarosvar i mailen, pratat in nytt svarsmeddelande på telefonsvararen, vattnat blommorna, mailat uppdateringar till hemsidan, förbeställt taxi, betalat räkningar, lämnat kontaktuppgifter och flightnr till maken..

Nu återstår det bara att försöka få några timmars sömn innan taxin hämtar kl 03.30.

Återkommer!

Yoga is da shit!

Knappt hade jag skrivit det förra inlägget när det slog mig att jag ju tagit lite väl mycket ledigt från mitt yogautövande över jul- och nyårsledigheten. Har en hel del rörelser i mitt program som ska stötta sköldkörtelproduktionen stärka energinivåerna..

Så. Två dagar senare, med ett fokuserat yogautövande - så är problemen faktiskt - i princip - borta.

Jo, faktiskt. Be mig inte redogöra för det medicinskt vetenskapliga i detta, men faktum är att obehagskänslan och upplevelsen av en svullen sköldkörtel är som bortblåst.

Vad säger man? - Yoga is da shit, förstås!

Så var det nytt år..

Åh.. Gott nytt år för all del!

Jag har ju tidigare haft för vana att skriva en liten krönika över året som gått, men det här årsskiftet kommer inte de rätta orden till mig.

Egentligen finns det mycket att säga om året som just passerat. Det har på sätt och vis varit rätt omtumlande, lärorikt och förvirrande.. För ett år sedan lämnade jag Gaia House efter en veckas tyst retreat där. Och därefter har egentligen inget varit sig helt och hållet likt. Men - nåja - varje år har sin charm..

Om några dagar lämnar jag Sverige och beger mig till Bali. Först en veckas skönt varande i Ubud tillsammans med dottern, sedan 10 dagars yogalärarutbildning (steg2) vid havet. Totalt tre veckor med sol och värme! Ser fram emot detta och allt vore alldeles perfekt och underbart..

Om det inte vore för att min sköldkörtel bråkar med mig. Vilket den sannolikt har gjort hela förra året och vilket i sin tur delvis kan ha bidragit till ett år i obalans.

Har förstått att det tar tid att ställa in rätt dos Levaxin, men just nu har jag symptom (biverkningar?) som jag inte förstår mig på och jag skulle gärna vilja ha tag på min läkare innan jag åker. Inte vet jag hur stor chansen är - så här i mellandagstider - att få tag på honom. Men jag vill veta om den här svullnadskänslan i svalget, och klumpen i halsen - kommer att ge sig.. Den är oerhört störande, för att inte säga rent obehaglig..

Livet innehåller alltid saker att öva på.

Må år 2011 innehålla många ljusa, glada och kärleksfulla träningstillfällen.