Ha! Ha! Ha!

Rätt åt mig.

Nu ser min smittorädsla ut att lösa sig av sig själv. Är nämligen genomförkyld och hostar (grishosta?) och stannar således hemma och kurerar mig. Alltså går jag inte ut och blir smittad, eller smittar någon annan. Det var ju bra.

Men det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig veckan. Dagens 6 inbokade möten avbokade, morgondagens 5 är förvarnade... Sen får vi se. Och jag som hade en del trevliga kvällsaktiviteter på gång också.. Äsch, liksom.

Nå, det viktigaste av allt är att vara hyfsat frisk om en vecka. Och nu får jag hoppas att jag iallafall orkar läsa lite. Bara ca 400 sidor kvar nu..

Jaja.

Murphy´s law?

Attans svininfluensa! Eller förlåt; "Den nya influensan"

Just som jag skrivit det förra inlägget drabbades jag av plötslig oro över att jag den här veckan som nu återstår innan min(sedan länge efterlängtade, dyrt betalade, och hårt förberedda) utbildningsretreat börjar - ska smittas av influensan. Hjälp!

Det finns liksom inte på kartan. Jag tänker INTE bli sjuk.

Veckan som följer tänker jag INTE stoppa min fot i tunnelbanan, det blir promenader både till och från jobbet. Ej heller tänker jag ta några människor i hand (sorry kunder, deltagare, kollegor) om det inte finns någon desinficerande handsprit i närheten.

Kanske det helt enkelt är säkrast att inte lämna hemmet?

Oh my good..

it´s really happening!

Om bara drygt en vecka åker jag till Tyskland för att delta i en 9-dagars intensiv utbildningsretreat i mindfulness, sk Practicum. Har inte riktigt förstått att det verkligen är sant. Samtidigt som jag sitter här och försöker hinna läsa in all kurslitteratur innan, så utformas de kurser jag och en kollega ska starta under hösten. Och så var det där med certifieringen till coach; har ju fått datum för examination i slutet av september. Även det ser alltså ut att falla på plats.

För 1,5 år sedan lämnade jag min dåvarande trygga tjänst som personalchef. Tjuvkikar i mina anteckningar och ser att jag då satte upp några mål, bland annat följande:

* Att leva på mitt företagande inom ett år
* Att bli certifierad ICF-coach
* Att utbilda mig till instruktör inom MBSR, dvs Mindfulness Based Stress Reduction.

Företagandet tog ju snurr i och med finanskrisen i höstas. Och nu är jag alltså snart i mål med de övriga också. Hisnande.

Och jag kan konstatera att jag aldrig tidigare i mitt liv varit så målfokuserad som under de senaste 1,5-2 åren.. Det är faktiskt ganska omtumlande att upptäcka att det har gett så tydligt resultat.

It´s really happening.

Om yoga

Har tränat Hathayoga sedan 2004. Dock väldigt sporadiskt och med längre uppehåll. När jag senare kom i kontakt med mindfulness och de mjukare yogarörelserna man utövar där, så kände jag igen alla övningar från Hathan och har sedan fortsatt göra egen mjuk yoga mer eller mindre regelbundet.

Jag mår mycket bra av det och rörelserna passar bra ihop med meditationen. Likväl har jag kännt att min kropp behöver mera... Testade därför i våras den mer fysiskt utmanande Ashtangayogan. Och blev helt såld. För att inte tala om slutkörd efter ett lärarlett pass.

Så nu sitter jag här hemma, fånigt leende efter höstterminens första pass.. Min kropp är härligt utmattad, riktigt lycklig. Och själen är fridfull och vänligt inställd..

Mycket bättre än så här behöver jag faktiskt inte må. Liksom.

Sommarminnen..

Och nu packar jag ihop den här - osedvanligt tröga - arbetsveckan och beger mig till Berget. Har hört ryktas om att kantarellerna har fått förnyad växtkraft.. Yeah!

Tveksam självdisciplin...

Ibland är det lite synd att man är idrottsintresserad.. När friidrotts-VM går samtidigt som man har massor att plugga, tex...

Äsch.

Den är nu ett faktum..

Förkylningen alltså.

Konstaterar därmed det jag redan anade.. att det var lite för ansträngande att komma från total avkoppling förra helgen (men kanske inte tillräckligt utvilad?) till måndagens kickoff. Det var ganska trevligt att börja arbetsveckan - och hösten - med att festa och dansa en halv natt.

Men resten av veckan har kännts trög och jag har tagit det så lugnt det bara går när man jobbar samtidigt. Jaja - förkylningen verkar inte vara av den allvarligare sorten, så jag får väl helt enkelt bara vänta ut den.

ca tusen sidor..

- engelsk facklitteratur ska läsas inför mindfulnessutbildningen i september..

Och jag har faktiskt kommit igång. Nu kan man väl önska att litteraturlistan hade förmedlats lite tidigare.. Nåja, det finns ju kvällar och helger..

Himmel och pannkaka..

Så har jag till slut upptäckt Facebook.. och klockan går..

Just ett j-a sätt att spendera fredagkvällen på.

Fredag

Oj, så trött man blir av att jobba. Tack och lov att det är fredag.

För övrigt har jag fortsatt känna mig tacksam den här veckan.. tacksam för både det ena och det andra. Att jag har den stora förmånen att ha en fantastiskt fin dotter, en lika fin make, att jag tjänar pengar på sådant som jag tycker om att göra, att jag är på väg att nå några delmål i min yrkesmässiga- och personliga utveckling, att jag har fina vänner och sist men inte minst:

- Att jag alltmer tydligt lär mig att prioritera...

Liksom.

En årsdag

Idag fyller min man 8 år.

Det är en födelsedag vi inte direkt brukar gratulera. Ändå är det en dag som varje år gör sig påmind. En dag att uppmärksamma.. Hur maken uppmärksammar dagen låter sig bättre berättas av honom själv.

Mina minnen är konstigt nog kristallklara.

Vid det här klockslaget för åtta år sedan, befann jag mig i ett anhörigrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag ringde några telefonsamtal, till dottern som var på träningsläger utanför Göteborg och till makens (dåvarande fästmannens) mamma.. Tror också att jag pratade med mina syskon, eller iallafall med någon av dem. Personalen hade kommit med te och smörgås, men jag klarade inte av att äta. Åt jag alls den dagen? Jag minns inte.

Men jag minns att jag tidigare den eftermiddagen, närmare bestämt strax efter fikarasten (som på min dåvarande arbetsplats alltid var kl 14.30), hade börjat titta på mobilen och undra om maken inte kommit fram till Uppsala ännu.. Någon timme tidigare hade han skickat ett sms och berättat att han skulle ta motorcykeln från Sollentuna till Uppsala, med löftet att höra av sig när han kom fram. Jag ringde några gånger och sökte honom, fast alla vet att det inte går att svara i telefon när man kör mc.. Timmarna gick utan kontakt, och jag intalade mig att han bara glömt att ringa eller att mobilen laddat ur.

Jag minns också cykelfärden hem från jobbet. Det var en oerhört ångestladdad hemfärd och ju närmare jag kom hemmet desto långsammare cyklade jag. Det var som att jag ville skjuta upp insikten av det jag innerst inne förstod.. Väl hemma kunde jag konstatera att motorcykeln inte stod parkerad där den brukade och strax därefter ringde min svåger..

Några telefonsamtal, arrangemang av kattvakt och ett extremt tunnelseende senare satt jag på tåget till Uppsala och kom fram till sjukhuset någonstans mellan 20-21 på kvällen.

Det skulle dröja ytterligare 7 timmar av ångest och korridortravande, tills jag såg honom rullas upp från operation. Gul och svullen efter alla blodtransfusioner, med dräneringslangar och dropp, och kopplad till respirator... Min man. Jag bad till högre makter.

Minns att jag fick ett första samtal med en läkare som förklarade ingående och pedagogiskt vilka skador han hade och vilka ingrepp som krävts. Och att jag under samtalet knappt tog in någonting vad han sa för att jag var så upptagen med den enda viktiga frågan som jag hade på tungan - men inte vågade ställa: - Kommer han att överleva?

8 år senare kan jag konstatera att det inte bara var maken som fick ett liv till. Även vi - hans familj - fick det.. Det är svårt att beskriva det utan att det låter klyschigt, men tack vare att vi fick förmånen att fortsätta leva ett liv tillsammans, så tror jag att vi uppskattar livet högre än vad vi kanske (vem vet egentligen?) skulle gjort annars.

Jag är så innerligt tacksam att maken inte bara överlevde - utan också valde att leva fullt ut. Det har gett också mig utrymme att ställa mig frågan hur jag vill leva. Att jag idag är mån om att leva i nuet och strävar efter närvaro i varandet - är sannolikt en effekt av min makes pånyttfödelse för 8 år sedan...

Hallå - vem kör?

Dottern har under dagen varit ute och rest, via mellanlandning i Amsterdam. I sms har hon - sedvanligt hänsynsfullt och ordentligt - hållit mig underrättad om när hon boardat och landat etc..

Från Amsterdam kom plötsligt ett sms där hon meddelade att hon gått ombord på planet, men sedan fått gå av igen - då det upptäcktes att planet saknade pilot! Jag kan inte låta bli att tycka det är ganska dråpligt; Såg framför mig hur kabinpersonalen arrangerar alla passagerare och sedan bara kika in till cockpiten och säga att alla är ombord.. Då upptäcker de att ingen är där. "Hallå, vem ska flyga planet"? Liksom...

Vet inte varför jag tyckte det var så kul.

Men jag ska kanske mest av allt vara glad för att de upptäckte det i tid... Vem vet vad som hade hänt annars?

(jodå, piloten hittades och flög sedan planet åt rätt destination.. bara en smula försenat)

Nästan tjatigt..

Den här sommaren plockas inga kantareller.. Man går helt enkelt ut i skogen och hämtar dem.

Jag har aldrig varit med om maken. Nu är min svampplockarhistoria ganska kort förstås.. Men ändå. Vilka mängder!

Och idag - med mindre än en vecka kvar till jobbstart - så känner jag att jag mer än gärna skulle vilja ha längre semester. Varför inte någon månad till?

Semesterloj

Märkligt trött.. Trots att jag förväntade mig att energin skulle börja spritta i mig, så här tredje veckan på semestern. Men inte ännu. Helt ok att fortsätta min avslappnade tillvaro således. Nu sista semesterveckan. På Berget..

Igår gjorde jag ett ryck och tog mig in till Vingåker outlet. Ett besök om året ska väl ändå göras där. Var faktiskt där redan i fredags, så det blir två besök i år. Dock blir jag trött bara av att komma in i lokalen, så jag delade upp det i år. Det är verkligen inte ett odelat nöje att gå där. Ungefär samma känsla jag har när jag kommer in på Ikea. Som om det vore byggt för att matta ut människor. Jag undrar vad det beror på. Jag känner ju flera som njuter av den här typen av stora varuhus, men själv blir jag liksom bara matt.. Kanske har jag fel taktik? I går skulle jag prova de jeans jag såg ut i fredags, men började med att titta på väskor.. Och skärp.. När jag väl kom fram till jeansen, så fick jag ägna massor av tid åt att hitta rätt storlek (och så visade det sig att jag iallafall skulle ha en annan storlek..) På samma sätt är det på Ikea, även om jag alltid vet vad jag ska ha när jag kommer dit, så passar jag alltid på att kolla in massor av andra saker också.. När man väl är framme vid "ta-själv-lagret" så är energin och humöret nere på bristningsgränsen.

Nåväl. Det blev ett par snygga jeans- för en spottstyver förstås - och ett par tunna sommarbyxor. Och så några muminglas på beställning..

Idag blir det bara promenad och vila. Och kanske, kanske ett klädröjarprojekt...